Tidningen Dagens ledare (19/7) ställer sig frågan om religion är något farligt, och argumenterar till försvar av konfessionella skolor, och för konfessionell verksamhet, som exempelvis bön, i svenska skolan. Under tidigt 1980-tal gick jag i lågstadiet. Den kommunala skola jag gick i praktiserade psalmsång varje morgon och bön före maten, så jag vet att konfession i skolan är ganska ofarligt. Jag vet också att konfessionella skolor berövar barnen sin andliga utveckling till förmån för de vuxnas, ofta ganska naiva andlighet. Den som tror på gud är ofta oförstående för att det finns något större och något djupare än gudstro, och är därför oförmögen att peka ut den riktningen för barnen. Men varför behöver skolan styra barns andlighet, såsom Dagen önskar?
Religionsfriheten tenderar att göra kristna personer nervösa. Envar har rätt att själv ta ställning till om de vill tillhöra en religion, om någon. Därför har religiösa företrädare ett starkt intresse av barn. Om man kommer åt barnen, innan de har lärt sig att tänka kritiskt och innan de har utvecklat förmågan att genomskåda teologiska utsagor, kommer sannolikt barnen att ansluta sig till religionen. En religion som inte växer dör ut, och alla som har försökt att få sin religion att växa genom att konvertera en vuxen person, förmögen att kontrollera påståenden om sin omvärld, vet att det är mycket svårt. Ett barn som ska tacka gud för maten, tackar gud för maten, och under årens lopp blir religionen antingen en viktig komponent i personens liv, eller åtminstone något som hänger med på ren slentrian, vilket åtminstone är något. Så var får man tillgång till andras barn? I skolan.
Det finns många välfungerande konfessionella skolor, men är de välfungerande för att de är konfessionella eller för att det finns en genuin vilja och förmåga att driva skolan? Att plocka bort de religiösa inslagen berövar inte eleverna någonting, men det ger dem väldigt mycket. Genom att skolan avstår att organisera frivillig bön, slipper barn med avvikande trosuppfattning, exempelvis ateister, avslöja sin konfession genom att vänta under bönen. Om skolan utbildar grundligt i olika trosuppfattningar, utan varken konfessionskrav eller bias, ger man barnen bästa möjliga förutsättningar att själva ta ställning. Men det är väl det man helst vill slippa? Tänk om de blir ateister? Tänk om de blir motståndare mot självaste basen i rekryteringsmaskineriet, nämligen konfessionella skolor?
Så vem kan ta ansvar för barnens andliga utveckling? För min del var det, förutom grundskolan, söndagsskolan, kyrkans barntimmar, mina föräldrar och min familj som försökte göra det. Problemet visade sig vara att andlighet för mig är konfessionsfri. Andlighet för mig är konst, vetenskap och kultur, inte gudstro. Den andlighet som vädjar till övernaturlig tro är jag oförmögen att ta in. En trädgård är inte bara vacker utan att man behöver fantisera om att det bor älvor i den, en trädgård som säljs in under förevändningen att det bor älvor i den intresserar mig inte.
Religion avhandlas bäst av vuxna människor. Religion är inte den enda vägen till andlighet. Religion kommer med en massa antaganden. I bästa fall förväntas jag tro att någon eller något i Universum på något vis bryr sig om mig vid något tillfälle i tiden. I värsta fall förväntas jag tro på befängda berättelser om globala översvämningar eller acceptera prospektet om en gud som kan ingripa i vår vardag. Exakt vad, beror på var man befinner sig i indoktrineringsprocessen. På kyrkans barntimmar räckte det att jag trodde att Goliat var en tre meter lång, men under konfirmationen ville man gärna sälja in skenblodsoffret Jesus som ett slags förlåtelse. Det var ett skenblodsoffer, för han överlevde korsfästelsen.
Idag har jag har kommit så långt att jag över huvudet taget inte accepterar blodsoffer för mina påstådda synder. För mig som sekulärhumanist är det bara den jag gjort illa som kan förlåta mig, inte någon själavårdare och inte något gudomligt väsen. För mig är det viktigt vilken beskrivning av verkligheten som är korrekt och vilken som bara är religion. För mig är det viktigare att dagens barn når denna nivå av mognad än att de är god statistik för kristendomens överlevnad. Därför anser jag att man kan ställa kravet på skolan att den ska vara ickekonfessionell, vilket man kan göra utan att beröva troende kristna samma möjlighet att rekrytera som alla andra har: Att agera i civilsamhället och att prata. Ungefär som ateister och sekulärhumanister gör.
Kommentarer
Skicka en kommentar