Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

söndag 26 juli 2020

Stulet gods 16/20

I veckans avsnitt av podcasten Stulet gods där Henrik Andersson och jag lyssnar på eventuella låtstölder avhandlas bl.a. gruppen Gorillaz, Rod Stewart och tv-signaturer. I all vår vishet friar eller fäller vi påstått stulen musik. Mycket nöje!

Mångfald borde vara djupare än hudfärgen

The New York Times har en kulturartikel signerad Anthony Tommasini ute som argumenterar för att orkesterprovspelningar inte ska vara blindade, eftersom det kan missgynna mångfalden. I en blindad provspelning hör ser man inte den som spelar, vilket ska minska risken att någon använder sina förutfattade meningar om musikern som söker jobb i en orkester. New Yorks filharmoniska orkester praktiserar blindade provspelningar och den består av 106 man, varav 50% är kvinnor men endast en person är svart. Betyder det att blindade provspelningar inte fungerar för en orkester vars publik vill ha mångfald?

Om man inte blindar provspelningarna finns en risk att orkesterledaren, medvetet eller omedvetet, diskriminera för eller emot baserat på information som inte är relevant för yrkesutövningen, t.ex. kön eller hudfärg, men undanhåller man den informationen kan orkesterledaren endast bedöma på vad som är relevant för yrket: Musiken.

Att frånvaron av diskriminering på grund av t.ex. kön eller hudfärg kanske inte ger den blandning av hudfärger som så många önskar, kan bero på många olika saker, men det kan finnas korrelationer mellan vilka val man vill göra eller kan göra, och vem man är. Om vissa grupper har sämre möjligheter att förverkliga sina drömmar på grund av hur omvärlden uppfattar dem, är det ett problem som måste tas itu med, men lösningen är aldrig diskriminering.

Ett annat problem är att det kan sitta personer i publiken som inte bara koncentrerar sig på vad de hör, utan applicerar sina rasistiska fördomar på vad de ser. Som publik till en filharmonisk orkester kan du inte räkna med att du vet speciellt mycket om musikerna, och om så skulle vara fallet, är du inte en av dem som sitter och generaliserar om dem. Den som ser en övervikt av musiker som är vita, män, svarta eller något annat, och utifrån det drar slutsatsen att mångfald saknas, måste rimligtvis vårda vanföreställningen att alla som ser lika dana ut också har samma bakgrund. Den som ser olika hudfärger och kön, och utifrån det drar slutsats att mångfald finns, måste rimligtvis vårda vanföreställningen att alla som ser olika ut har olika bakgrund. Det är helt orimligt.

Något som intresserar mig är vad som kommer att hända om man spelar in en ny film om sydstaternas slavhandel, typ "Nord och syd" med den fantastiske Patrick Swayze; kommer de afrikanska slavarna vara 100% svarta eller kommer det blandas? Och ännu mer intressant, om/när muslimsk slavhandel med vita nordbor på 1800-talet filmatiseras, kommer de nordiska slavarna vara 100% vita eller kommer det blandas?

Den som lever får se.

söndag 19 juli 2020

Stulet gods 15/20

I avsnitt 14 av podcasten Stulet gods där Henrik Andersson och jag lyssnar på påstådda låtstölder pratar vi bl.a. om Steve Miller Band och Kajagoogoo, och i avsnitt 15 tar vi upp bl.a. Marvin Gaye och Ultravox. Finns här eller där poddar finns.


Hemsida: http://stuletgods.80tal.se/
Prenumerera (RSS): http://stuletgods.80tal.se/rss.xml
iTunes: https://podcasts.apple.com/se/podcast/stulet-gods/id1507649534
Spotify: https://open.spotify.com/show/0KcEPjKKZcO8KHh2T8F4eL
Direktlänk, Spotify: https://open.spotify.com/episode/4vodkdUpvjKANPr81ujUjf

torsdag 16 juli 2020

En möjlig räddning för svensk public service?

De senaste dagarnas händelser visar med all tänkbar tydlighet att svensk public service håller på att kollapsa under sin egen vikt. Både SVT och SR är övergödda mediehus med ett beroendeförhållande till regeringen och ett chefsunderlag från en övervintrad 1968-rörelse.


Förutom innehåll av public service-karaktär producerar SVT och SR kommersiell underhållning av förströelsekaraktär, eftersom det antas locka in tittarna (precis som operapubliken kan lockas in av Håkan Hellström).

Mitt förslag är att man samlar tv-innehållet av public service-karaktär på SVT1 och radio-innehållet av public service-karaktär på P1. Därefter sänker man avgiftstaket från 1300:- per person och år till 400:-, och låter den avgiften täcka endast produktionen av public service-karaktär.

Förströelseprogrammen placeras på de övriga kanalerna, som man betalar för ungefär som man betalar för Netflix, med abonnemang. För en hundring till får du SVT2, för ytterligare en hundring får du P3, och så vidare. Detta ger oss ett antal fördelar:

  • Den som inte konsumerar lätt underhållning på radio och tv får disponera mer av sina pengar på egen hand och den som konsumerar lätt underhållning på radio och tv hos en konkurrent (som t.ex. Netflix) kan själv välja vart pengarna ska gå. Den ene, andre eller båda.
  • Verksamheten att locka in lyssnare till radio och tittare till tv kan praktiseras av fler aktörer eftersom den marknadsmässiga snedfördelningen minskar när underhållningen inte köps av staten utan av konsumenten. Om SVT och SR är framgångsrika, kan de utöka sin förströelseunderhållning utan att någon kan hävda att de "måste betala för trams".
  • Det finns en trovärdighet i en kommersiell framgång när kunderna har ett val, som helt saknas när kunderna måste betala. Med nuvarande system beror SVT:s eventuella framgång mest på sådant som sker utanför tv-huset.

Denna fråga diskuteras för fullt i Storbritannien angående BBC, och det är hög tid att vi tar oss en funderare även här i Sverige, innan public service slutar som en självdöd övergödd jätte med gikt.

måndag 13 juli 2020

Socialdemokraterna antas vara det objektiva partiet

I Sveriges televisions (SVT:s) morgonprogram, 7/7, skulle migrationspolitiken diskuteras. På plats var migrationsminister Morgan Johansson (socialdemokrat) och moderaternas migrationspolitiska talesman Maria Malmer Stenergard. Eftersom Johansson inte var med migrationskommittén ansåg han att han skulle slippa debatt och istället få bli intervjuad, vilket SVT accepterade. Skyddad från kritiskt ifrågasättande och från motfrågor, passar Johansson på att i nedlåtande ordalag beskriva hur han anser att moderaternas migrationspolitik ska uppfattas, mitt framför ögonen på moderaternas migrationspolitiska talesman, varpå SVT betonar Johanssons rätt att slippa få det han säger kritiserat.

Att den som inte varit med i migrationskommittén måste prata migrationspolitik oemotsagd, anses av många vara fullt logiskt, men i själva verket begicks det fel i flera led. Kritiken lät inte vänta på sig, inte ens från regeringsvänlig media, men nästan alla som säger att Johanssons krav var rimligt och att SVT:s gjorde rätt som skyddade ansvarig politiker från ifrågasättande, har sina sympatier åt vänster. För det är där objektiviteten antas finnas.

Ett tidigare exempel på samma sak var när Ebba Busch Thor intervjuades i Aktuellt om kristdemokraternas flyktingpolitik. Programledaren var inte nöjd med att Busch Thor inte accepterade hennes beskrivning av den, så programledaren passade på att upprepa sin beskrivning för tittarna när intervjun var avslutad. För objektivitetens skull.

Journalister använder sig av narrativ och agendor för att kunna driva berättelser, och dessa är aldrig objektiva. Ett sätt att uppnå objektivitet är att rikta kritiska frågor åt båda hållen, men idag har ordet "objektivitet" reducerats till att inte betyda något annat än att vinna publikens medhåll. Håller tv-tittaren med SVT, betraktas SVT som objektiva. Den som letar efter en vänster- eller högerlutning hos SVT behöver bara titta vilken politisk hemvist du hittar hos dem som betraktar SVT som objektiva och vilken hemvist du hittar hos dem som betraktar SVT som subjektiva. Detta synsätt kommer i förlängningen att rasera svensk public service. Vill man framstå som objektiv i båda lägren måste man som journalist istället vara kritisk mot den man ställer frågan till just för stunden, inte bara mot oppositionen.

onsdag 8 juli 2020

Kategoriska uttalanden om vad datorer kan och inte kan bygger ofta på okunskap

Ibland hör man folk uttala sig vad datorer kan göra, antingen för att beskriva hur man ser på mjukvara eller för att göra en liknelse. Nu senast hörde jag Myra Åhbeck Öhrman berätta att datorer bara gör det man säger åt dem att göra. När hon berättar varför hon inte tror att människan kommer kunna skapa artificiellt intelligent liv säger hon:

En dator kan ju bara göra precis det vi säger åt den att göra.
Det får mig att fundera hur hon resonerar. Allra närmast plåten är detta på sätt och vis sant - en maskinkodsinstruktion som utförs av en mikroprocessor har ett förutsägbar effekt - men vilken kontroll har vi egentligen över vad som sker på den nivån?

Instruktioner som ges till en dator kan komma från en mycket högre nivå. Betrakta detta BASIC-program:

FOR A=1 TO 10
PRINT A
NEXT
I detta fall är Myras påstående princip sant. Denna programkod kommer att översättas till maskinkod av en kompilator, och maskinkoden kommer att matas till processorn som utför instruktionerna. I detta fall ber vi datorn att räkna till 10, och datorn utför exakt det. Vill du testa, kan du köra BASIC-kod i webbläsaren här.

Instruktioner som ges kan bero på kontext. Betrakta följande SQL-program:

SELECT CustomerName
FROM Customers
WHERE CustomerName
LIKE "A%"

Programmet beskriver egentligen inte vad datorn ska göra, utan vad användaren vill ha gjort: Ha tillbaka namnet på alla kunder vars namn börjar på bokstaven A. Exakt vad detta kompileras ner till för instruktioner, beror på lite olika saker. Är det mycket data? Finns det många namn som börjar på A? Finns det ett index att slå i? Och så vidare. Jag som människa har förmodligen lättare överskåda strategier och möjliga val, än vilka val som kommer att göras i en given situation. Det är fortfarande människor som i ett tidigare steg har berättat om de olika strategierna för datorn, men vilka maskinkodsinstruktioner som till slut utförs av processorn för att lösa uppgiften, är inte lika självklart som i BASIC-exemplet. Vill du testa, kan du köra SQL-kod i webbläsaren här.

Och så här rullar det på, från nivå till nivå, ända till oigenkännbarhet. I några steg längre upp har vi den artificiella intelligensen som ska lösa problem åt oss, där programmeraren inte vet hur man löser problemet, och snarare skriver kod som ska leta efter samband i ett dataset. För att producera en lösning kan evolutionära algoritmer användas, och härifrån kan man antingen låta evolvera eller låta en artificiell intelligens producera kod. I framtiden kanske det är en artificiell intelligens som konstruerat den artificiella intelligens som ska producera koden, men redan idag har vi tappat kontrollen över vad som händer på själva plåten. Om gud skapade universum och sedan klev åt sidan, kan man då verkligen säga att det är guds fel att två bilar kolliderade på E4:an i torsdags, eller har han lämnat ifrån sig kommenderingen till någon annan? Att säga att datorer är fastlåsta i bara utföra instruktioner från sin husbonde, är att förneka modern datavetenskap.

Podcasten Samtal

I dagens avsnitt av podcasten Samtal blir jag intervjuad i drygt två timmar av programledaren Jannik Svensson. Lyssna gärna här: https://samtal.ax/anders-hesselbom/

söndag 5 juli 2020

Jag är inte anhängare av städningen av det offentliga rummet

Just nu pågår en namninsamling om att plocka ner Linnémonumentet i Humlegården.

Bilan Osman har skrivit om Black Lives Matter i Expressen, och i texten bjuder hon på en liten historielektion. Hon berättar att Carl von Linné är "rasismens stamfader" och av sammanhanget förstår man att det är ett globalt perspektiv som avses. En rimlig tolkning av påståendet att någon är ett fenomens stamfader är att man menar att personen har uppfunnit fenomenet i fråga, och att Bilan Osman menar att det var Carl von Linné som uppfann rasismen. Jag anser att Osman är felinformerad och att hon har slarvat i sin utforskning av rasismens historia, men även jag gillar såklart tanken på att rasism inte fanns före den senare halvan av 1700-talet. Men bara ett par meningar senare i sin egen text ger Osman två exempel på tidigare påstådda rasister, Louis de Geer (1600-tal), som handlade med slavar, och Axel Oxenstierna, som tog emot slavar från de Geer.


Varken slavhandel eller kolonialism var något som utmärkte svenskar eller vita. Arabvärlden har i princip alltid handlat med och begagnat sig av slavar, och det Osmanska riket använde sig av slavar från både Afrika och norra Europa ända in på 1900-talet, med stöd i Sharia. Det är lika rimligt att betrakta muslimska symboler som en påminnelse om islams rasistiska historia, men jag tycker inte att det är något rimligt skäl att inte acceptera att sådana bärs (av t.ex. Bilan Osman själv faktiskt).

Det bästa man kan göra är att förlika sig med historien. Vi kan helt enkelt inte avlägsna allt som inte har ett felfritt förflutet, oavsett om vi pratar om Linné, Socialdemokraterna eller t.ex. våra gamla kungar från förr. Det vi däremot kan göra, är att träna oss på att exponeras för vår kultur och vår historia, trots att den inte bara är fylld med enhörningar och fluffiga rosa moln.

Stulet gods 13/20

Det 13:e avsnittet av podcasten Stulet gods handlar bl.a. om huruvida Modern Talking och Alice Cooper utsatts för låtstöld. Dessutom sätter vi "U can't touch this" under luppen.


Hemsida: http://stuletgods.80tal.se/
Prenumerera (RSS): http://stuletgods.80tal.se/rss.xml
iTunes: https://podcasts.apple.com/se/podcast/stulet-gods/id1507649534
Spotify: https://open.spotify.com/show/0KcEPjKKZcO8KHh2T8F4eL
Direktlänk, Spotify: https://open.spotify.com/episode/1csiwirZu4X7eJSLw7AQEi

fredag 3 juli 2020

Lärares arbetsuppgifter krockar med kränkthetskulturen

Läraren som lyfte bort en elev som hindrade honom, har friats i högsta (!!!) domstolen. Att Sverige över huvudet taget anställer lärare, om det ska bli ett ärende i HD varje gång de försöker utföra sitt jobb, är ytterst märkligt.

För att göra en lång historia kort: En elev ville inte släppa fram en lärare, och läraren agerade enligt vad situationen krävde och föste bort eleven. Elevens föräldrar, paffa över att skolan har högre ambitioner än att vara dagis åt deras i princip vuxne son, såg sin chans att dra in lite pengar. Utan en tanke på hur de förstör för sina medmänniskor, gjorde de ett ärende av detta som på skattebetalarnas bekostnad, hamnade i högsta domstolen!

Vi lever i ett samhälle som hungrar efter vuxna och ansvarstagande människor, som är beredda att underkasta sig kompetenskrav och förordningar, men som fylls på av opportunistiska slackers som via sina föräldrar söker juridisk hjälp att sabotera för sina medmänniskor. Vi går en mörk framtid tillmötes och det var helt rätt av HD att stoppa denna galenskap!

söndag 28 juni 2020

Stulet gods 12/20

I avsnitt 12 av podcasten Stulet gods diskuterar Henrik och jag ZX81, VIC-20 samt musik av bl.a. Alphaville och Cindy Lauper. Finns där poddar finns, mycket nöje!


Hemsida: http://stuletgods.80tal.se/
Prenumerera (RSS): http://stuletgods.80tal.se/rss.xml
iTunes: https://podcasts.apple.com/se/podcast/stulet-gods/id1507649534
Spotify: https://open.spotify.com/show/0KcEPjKKZcO8KHh2T8F4eL
Direktlänk, Spotify: https://open.spotify.com/episode/15BW4aQAPSOE5EwWD1G7hU

söndag 21 juni 2020

Kampen om att slippa sina barn

Komikern Jonatan Unge pratade i morse i TV4 Nyhetsmorgon med anledning om sin nya relationspodd om hur man ska få en kärleksrelation att vara över tid, och han betonade att frånvaro är viktigt. Han sa att det är viktigt för kärleken att man inte har något med varandra att göra större delen av tiden. Jag som amatör, vars enda kompetens i ämnet är att jag varit förälskad i en kvinna i 30 år håller absolut inte med, men jag har inga problem med tanken att det kanske är så vanliga människors liv faktiskt är. Och detta sträcker sig inte bara till partnern. Beträffande tiden med barnen pågår det en ständig maktkamp mellan föräldrarna att slippa dem. Önskemålet om att vara "ledig" uttalas av folk som inte vet vilka åtaganden på ledig tid som följde med barnskaffandet, och vi har till och med infört "pappatid" i föräldraledigheten. Skulle man däremot skiljas, handlar tävlingen snarare om vårdnaden – man vill vinna rätten till det barn man sedan ska försöka bli av med. Men jag tror att alla kommer till en punkt i livet där man snarare vill vara med både sin partner och sina barn, även om det innebär att man måste investera vad som krävs.

Albert Einsteins relativitetsteori syftade inte till att ge gud äran för skapelsen

Jag har haft ett meningsutbyte med en anonym kristen person om mirakel i Nerikes Allehanda. Tidningen gav honom sista ordet (11/6), men jag vill ändå bemöta tre påståenden som görs i texten (mitt svar publicerades 24/6) eftersom jag tror att dessa reflekterar missförstånd som ibland kan finnas bland gudstroende ute i stugorna.


1. Albert Einstein sa att allting är relativt för att han ansåg att Universum är skapat av gud.

Nej, Albert Einstein hävdade inte att allt är relativt i syfte att öppna upp för övernaturliga förklaringar, hans relativitetsteori betyder något annat. Den beskriver ett förhållande mellan massa och energi, och är i sig själv en förklaring av naturliga fenomen.

2. Sekulärhumanister brukar inte tro på själen, men Anders Hesselbom verkar tro att den finns, eftersom han skriver att den existerar som en föreställning i huvudet.

Att jag anser att själen endast existerar som en föreställning i huvudet medan naturalister normalt brukar säga att den inte finns, beror inte på "en spricka inom Humanisterna" utan på att sistnämnda innehåller ett underförstått erkännande om att det faktiskt finns en föreställning om en själ - det är den föreställningen vi diskuterar.

3. Att självmedvetandet är skapat av gud och placerat i hjärtat bevisas av att hjärtat har ett större elektromagnetiskt fält än hjärnan.

Storleken på ett mänskligt organs elektromagnetiska fält varken ett argument för eller emot själens existens i sig själv, då en förklaring måste hålla ihop ända fram till poängen man avser göra - argumentet måste "följa".

Jag anser alltså att debattinläggets samtliga tre sakpåståenden är felaktiga, och vill komplettera med en personlig reflektion kring själva principen kring debattens start: Mirakel.

Fenomen som människan upplever kan i princip delas in i tre kategorier: 1) Sådant som givits fungerande naturliga förklaringar, 2) sådant som ännu är oförklarat och 3) sådant där man lyckats säkerställa övernaturliga förklaringar. Dessa kategorier är väldigt ojämnt fördelade, vilket lockar den som tror på övernaturliga ting att kidnappa kategori 2 för att fylla på sin kategori 3. Men det löser inget, det introducerar bara nya obevisade hypoteser. Finns verkligen de gudar som jag hävdar har orsakat fenomenet jag vill förklara, enligt någon rimlig definition av ordet "finns"? Jag tycker att man kan börja där, för verkligheten är nog så fantastisk.

Stulet gods 11/20

I veckans avsnitt av podcasten Stulet gods rotar vi återigen runt i Melodifestivalen, och pratar om påstådda låtstölder som rör bl.a. Sheena Easton och David Bowie. Lyssna här eller där poddar finns. Mycket nöje!


Hemsida: http://stuletgods.80tal.se/
Prenumerera (RSS): http://stuletgods.80tal.se/rss.xml
iTunes: https://podcasts.apple.com/se/podcast/stulet-gods/id1507649534
Spotify: https://open.spotify.com/show/0KcEPjKKZcO8KHh2T8F4eL
Direktlänk, Spotify: https://open.spotify.com/episode/2IKAcWsObBIHQQodbu4J8G

lördag 20 juni 2020

Hur kan en ateist förstå kristna tankar?


Möjligtvis undantaget Erik Helmerson så är Dagens Nyheter verkligen en intellektuell slasktratt. (Jag är en av de som donerar pengar till verksamheten, så jag får vara hård mot dem.) Igår ställde t.ex. Greta Thurfjell frågan hur en ateist, Björn Ulvaeus, kan skriva musikalen "Kristina från Duvemåla" trots att han inte tror på gud? Den handlar ju bl.a. om religiösa grubblerier och gudsrädsla.
Under våren har Björn Ulvaeus initierat en debatt om tro och vetenskap i Svenska Dagbladet, där han anklagat den kristne skribenten Joel Halldorf för "vetenskapsfientlighet" och "populism".
Den som anser att naturliga fenomen behöver ha övernaturliga agenter för att fungera är vetenskapsfientliga, och den säljer in den tanken genom att hänvisa till en omtyckt religion är en populist. Detta är inte något konstigt. Varför har Greta Thurfjell problem med detta?
Jag vill därför inskärpa att den här krönikan inte bör tolkas som ett ställningstagande för Ulvaeus andliga åsikter, eftersom jag i den frågan helt bestämt tillhör team Halldorf.
Så klart att du gör.

Jag finner det inte det minsta konstigt att kristna inte kan sätta sig in i ateisters tankevärld, eftersom den förmågan brukar leda till just ateism. Men jag finner det ytterst anmärkningsvärt att man inte ens kan tänka sig att en ateist inte har full koll på de känslor och föreställningar som är i spel för en kristen, särskilt om ateisten i fråga är f.d. kristen.

torsdag 18 juni 2020

100% skatt är inte bra

Det cirkulerar ett klipp på nätet från en nylig riksdagsdebatt där en politiker, Amineh Kakabaveh, pratar om att skattesatsen för den som tjänar 400.000 kr/månad ska beskattas med 100%. Jag såg inte debatten och kan därför inte kommentera vad hon menar, men jag vill ge en kort kommentar till de personer vars reaktion på detta klipp var: "Men så bra med 100% skatt för den som tjänar så mycket som 400.000 kr i månaden!" Till den lönenivån kommer man endast om man är extremt fokuserad, ytterst tävlingsinriktad och om man betraktar pengar som ett viktigt incitament för att anstränga sig. De allra flesta människor vill inte tjäna 400.000:- per månad. Många vill gärna "ha 400.000:- varje månad" men som ersättning för ansträngning? Knappast! Så för de flesta är inte detta en fråga.

Handlar detta om lön? Om du har provision som tar dig till dessa höjder så är det förmodligen många som gagnas av ditt arbete. När du är uppe i gränsvärdet på 400.000:- vet du att du numera ger bort allt resultat av din ansträngning till staten, vilket förmodligen betyder du tappar incitamentet att fortsätta göra det som är bra för alla. Frågan är om den sortens person som betraktar pengar som ett så pass viktigt incitament så att han är beredd att offra så pass mycket för att komma så långt, är förmodligen inte samma person som väl där tänker att "nu ska det bli givande att få jobba gratis". Den sortens personer är ytterst hedervärda och är otroligt viktiga för samhället de också, men personligheten som jobbar ideellt är helt enkelt inte samma sorts person som lyckas jobba ihop till 400.000:- på jobbet. Människor är olika!

Handlar detta om avkastning på investering? Att någon vill investera är bra. Är det i företag är det bra för den som vill ha jobb, och så vidare. Men vad händer med framtida stora satsningar om avkastningen måste skattas bort på grund av tidigare framgångar? De uteblir. Skatt är alltså något nödvändigt ont och ska tas in till staten med försiktighet, och de pengar som tas in måste förvaltas klokt. Bara där det behövs.

tisdag 16 juni 2020

Systematisering av tanken på avsked vid åsiktsyttring

Bakgrunden till detta inlägg är att Alexander Bard har fått sparken från TV4-programmet Talang på grund av att han uttryckte en olämplig åsikt på Twitter. Som amatörmusiker känner jag Alexander Bard främst som låtskrivare och popstjärna, så jag gissar att det passade honom som handen i handsken sitta i juryn i ett talangjaktsprogram i tv. Bard har själv tävlat i Melodifestivalen flera gånger, både som låtskrivare (t.ex. "Driver dagg faller regn" och "En dag") och som artist (t.ex. "Temple of love" och "You're not alone"). Dessutom är han en prominent låtskrivare med hit-låtar som "The way you are" och "Where were you last night" på sitt CV, författare och visionär. Jag minns speciellt ett tillfälle när han föreläste i Örebro under ett evenemang ("Framtidsdagarna") tillsammans med författaren Douglas Adams. Det var givetvis en ynnest att lyssna på Adams, men det var helt klart Bard som gav lyssnaren mest långvarig behållning. En av Bars poänger var att vi i framtiden skulle umgås på nätet och att relationerna skulle vara mer lösa – lättare att skapa och lättare att bryta upp. Som framtidsvisionär har jag inga invändningar mot Bard – han har en tendens att ha rätt – men hans åsikter är ytterst diskutabla, vilket jag säger utan att kategoriskt säga att han har rätt eller fel. Tvärt om, jag närmar mig denna situation så ödmjukt jag absolut kan, för jag vet att vissa frågor väcker reaktioner som skymmer de principer jag vill skriva om. Som exempel, jag minns när programmet "Ekdal och Ekdal" i SVT skulle diskutera Public Service, och den gästen som var skeptisk till rådande system, Katarina Barrling, var tvungen att stryka förespråkarna medhårs, men fick ändå inte komma till tals, medan förespråkarna av nuvarande system fick prata fritt utan krav på att erkänna eventuella poänger hos skeptikern. Vissa frågor är känsliga! Ett annat jättebra exempel på det är skatteplanering. Tjänar du mycket pengar i Sverige så skatteplanerar du. Det spelar ingen roll om du är vänsterpartist eller sosse, du skatteplanerar. Men Leif Östling ifrågasatte systemet med frasen "vad fan får jag" och fick sparken direkt. Innan han fick gå, hade han dragit in 180 miljoner till välfärden, så även om samhällets svaga hade nytta av honom är vissa frågor helt enkelt för känsliga.

Om jag ska vara mina principer trofast, så skaver det lite att gnugga händerna åt att Alexander Bard fick sparken även när jag gör en illvillig tolkning av det han skrev (som i sin mest välvilliga form kan summeras till att man har ett individuellt och personligt ansvar över sitt liv, men som definitivt lämnar öppet för mycket annat). Om man bortser från principerna och ska bedöma om det var bra eller dåligt att han fick sparken, så tänker jag inte ens ha en åsikt. Han klarar sig. Han är företagsam och han har andra uppdrag. Vissa brukar påpeka att det är barn som tittar på talangjaktsprogrammet i fråga, vilket må vara hänt, men hänger barnen på Twitter är de vana vid att folk tycker olika, och gör de inte det så vet de förmodligen inte vad Bard tycker i olika frågor. Men hur är det för andra som uttrycker diskutabla åsikter? Möjligheten att ha fel (utan att jag tar ställning till att det är det som har hänt – jag diskuterar principen) och att vara trygg i att man inte får sparken från sitt jobb och förlorar sin försörjning, är ytterst viktig för att personer i mer utsatt ställning ska våga pröva sina åsikter. Den är ytterst viktig för att personer som anser att det har något att säga för att förbättra samhället, ska våga säga det som de anser behöva sägas. Det var inte länge sedan Kakan Hermansson förlorade sitt kontrakt med Audi för att hon uttryckte polisförakt, vilket förmodligen sved lite mer än för Bard. Jag har förvisso lite större förståelse för det, eftersom Hermansson trots allt skulle vara Audis ansikte i Sverige, men det känns verkligen som att jag behöver hålla ner antalet standarder jag förvaltar för att kunna närma mig dessa händelser på ett hyfsat objektivt sätt. Så jag ser helt enkelt inte rädslan för att prata som en lösning. Det är snarare tvärt om! Svara Bard! Visa hur man kan tycka istället! Debattera och ventilera!

söndag 14 juni 2020

Stulet gods 10/20

För den som är intresserad av låtstölder och artister som "lånar" av varandra finns nu det 10:e avsnittet av podcasten Stulet gods att avnjuta, där vi bl.a. pratar om Ed Sheeran och Bob Dylan. Finns här eller där poddar finns! Mycket nöje!


Hemsida: http://stuletgods.80tal.se/
Prenumerera (RSS): http://stuletgods.80tal.se/rss.xml
iTunes: https://podcasts.apple.com/se/podcast/stulet-gods/id1507649534
Spotify: https://open.spotify.com/show/0KcEPjKKZcO8KHh2T8F4eL
Direktlänk, Spotify: https://open.spotify.com/episode/7zqrsUgo2gnTzqQJ1UF7c7

tisdag 9 juni 2020

Att faktagranska debattinlägg är inte optimalt

Ibland händer det konstiga saker i media, som traditionellt sett vore helt otänkbara. I ljudboksversionen av psykiatrikern David Eberhards bok "Det stora könsexperimentet" infogade inläsaren en "rättelse" i en fråga som han ansåg att Eberhard hade fel, vilket med rätta orsakade massiv kritik och krav på repressalier mot inläsaren. Och inför förrförra riksdagsvalet var hela morgontidningen Nerikes Allehanda pyntad med blåsippor, och lite då och då dök det upp glada bilder på Jimmie Åkesson. Det såg ut som att hela tidningen var köpt av Sverigedemokraterna, med undantag av en halvsida där Nerikes Allehanda själva bedyrar att de inte alls gillar Sverigedemokraterna. Hade man tagit pengar från Sverigedemokraterna utan att våga stå för det? Det blir bara märkligare och märkligare för nu ställs nya krav: Dagens Nyheter ska faktagranska debattartiklar. Bakgrunden är att Jimmie Åkesson har kritiserat Folkhälsomyndigheten på DN Debatt, och gjort påståenden som anses vara falska.

När en debattartikel inkommer till redaktionen, läser man den och tar ställning till om man kan bjuda på en publicering. Är texten viktig, kommer den att gynna debatten i tidningen, är texten anständig? Och så vidare. Antingen kastas den, eventuellt kortar man ner den, eller så ber man artikelförfattaren göra ändringar. Dagens Nyheter (DN) är av flera skäl en udda fågel i tidningsbranschen, men de bedömde häromdagen att de skulle låta Jimmie Åkesson få sin kritik mot Folkhälsomyndigheten publicerad. Emanuel Karlsten anser i en text i Göteborgs-Posten att Åkessons fel ska "pekas ut".

Normalt publiceras artikeln, och om den kritiserade parten eller någon annan känner sig manad att svara, så går det bra att skriva en replik. Är det den kritiserade parten själv som skriver, brukar man till och med få förtur, för att rätten att svara på kritik brukar hedras. DN kritiseras vidare för att ha gjort sig till megafon för Åkesson, vilket på sätt och vis kan sägas om alla man släpper fram, och om det innefattar någon som försvarar Folkhälsomyndigheten, så anser jag att allt är i sin ordning. Läsaren kan ta del av båda sidors åsikter, jämföra de påståenden som görs med varandra, bilda sig en uppfattning om hur saker och ting ligger till, och således bli informerad om vem eller vilka som far med osanning, om någon. Kort och gott, skörda frukten av parternas fria ord, och revidera eller förstärka sin uppfattning om parterna. Kunde kritiken bemötas sakligt? Fanns det annat som visade sig vara mer korrekt? Var ett degraderande påstående egentligen inte faktadrivet utan ideologiskt?

Gott så, men vore det inte både enklare och smidigare om DN själva pekade ut felaktigheter de debattartiklar de publicerar? Då kan ju en läsare som tänker hålla med Åkesson se svart på vitt att ett påstående inte klarat DN:s faktagranskning och således är falskt. Det låter bra, men det gamla (nuvarande) systemet är förmodligen bättre, för med DN-granskning följer nya problem.

1. Är sådant som inte pekas ut som felaktigt av DN att bedöma som korrekt? Svaret är tveklöst nej. Det som anses viktigt att bemötas beror på narrativet som tidningen har. Inom matematiken kan man enkelt säga att något rent objektivt är sant eller falskt, men inom politiken finns det gråzoner. Ett exempel på det skulle kunna vara när Stefan Löfven säger att han vill höja skatteintäkterna i en kontext när han pratar om att höja skattetrycket. Att Löfven vill höja skatteintäkterna är i sig själv sant och att Löfven vill höja skattetrycket är också sant. Men vi vet att det ena inte leder till det andra, och att det ena inte leder till det andra ens om DN glömmer att påpeka detta. Vi behöver alltså vara kritiska till sådant som inte pekas ut av DN, och således har inget uppnåtts.

2. Har DN alltid rätt när man faktagranskar? Svaret är tveklöst nej. Vi minns t.ex. att DN kallade Hanif Balis påstående om Sveriges antal asylärenden för "helt fel" på plattformen Faktiskt.se för att man ansåg att kraftuttrycket Bali hade använt var lite för starkt. Och att man under rubriken "Fakta i frågan" berättade att invandrare inte är överrepresenterade bland sexualbrottslingar eftersom kurvan med nyanlända ökade långsammare än kurvan med sexualbrott. Att man måste knyta ihop sitt data för att över huvudet taget kunna säga något, verkade helt obekant. Vi behöver alltså fortfarande vara kritiska till sådant som faktiskt pekas ut av DN, och således har inget uppnåtts.

Om DN själva pekar ut felaktigheter i texterna man publicerar, debatterar man från ett högre plan än författaren som har skrivit texten som publiceras. En fördel för läsaren är påminnelsen om att kritiskt granska allt som läses, en nackdel är att spelreglerna kan bli så pass skeva att den seriösa debatten flyttar bort. Det i sig självt är ingen nackdel för läsaren, för han är fullt kapabel att följa efter, men det kan skada debatten som blir kvar på DN. Och om oppositionen skulle råka bli granskad hårdare än sittande makt, kan det tröga ner det demokratiska spelet. Det finns såklart rimliga invändningar till mina åsikter om faktagranskning också. Lögner är inte åsikter, men jag är trygg i att det framgår av replikerna (eller så forskar man själv). Och faktagranskning i sig självt är inget dåligt. Tvärt om, jag vill se mer granskande journalistik och tuffare motfrågor till politiker, lobbyister och företagsledare. Men jag tillhör den gamla skolan som skiljer på debatt och undersökande journalistik, och jag tycker nog att DN kunde ha motstått frestelsen att publicera Åkessons text helt och hållet.