Först och främst: Inte alla miljövänner. Många miljövänner är engagerade i att skapa en bättre värld för framtida generationer, och jag tror definitivt att både t.ex. Greta Thunberg och David Attenborough hör dit. Men många miljövänner drivs definitivt inte av någon kunskapshunger eller något önskemål om att förbättra världen, utan snarare av personkulten kring t.ex. Greta Thunberg.
Jag är inte en del av miljörörelsen och min kontakt med den är ganska sporadisk. Jag är redan miljövän, och agerar redan efter konstens alla regler. Källsortering, mest växtbaserad föda, kött från gårdar som jag känner till och vet att de bidrar till den biologiska mångfalden, återanvänder plastpåsar, inget okynnesåkande i min miljöbil, duschar sällan och snabbt, ingen okynnesanvändning av servrar som t.ex. streaming av tv-serier eller musik, använder de få kläder jag äger i minst 10 år, inget okynnesköpande av elektronik som mobiltelefoner, förespråkar kärnkraft, och så vidare. Jag sköter mig, jag är miljövän, men jag är inte engagerad i miljörörelsen. Den lilla kontakt jag faktiskt har, beror snarare på det fria åsiktsutbytet på sociala medier.
På sociala medier finns alla nivåer av Graham's hierarchy of disagreement representerade. Lite högre på skalan hittar vi ett tanken på att väder och klimat inte är samma sak, såvida inte vädret är varmt (eftersom det passar in i den bild av klimatet som säljs). Om någon tycker att det är kallt, är alla rörande överens om att väder och klimat absolut inte är samma sak. Men väder och klimat är aldrig samma sak. Att en individuell dag är så varm så att det aldrig någonsin skulle ha kunnat vara så varmt utan finlandskryssningar, tv-seriestreaming och flygresor är något vi vet för att vi tittat på långsiktig data.
När vi klättrar neråt på Grahams skala så passerar vi irritation över att streaming av musik belastar miljön mer än vad skivor gör, att e-handel är sämre än snabbköp, att flyg inte är det mest förkastliga sättet att resa, att litiumbrytning skapar livlösa dagbrott, att det egna engångslocket på latten är gjort av samma sorts plast som ungjävlarnas sugrör, och så vidare.
Längst ner hittar vi den sekt som utgör Greta Thunbergs embarrassing allies. Om t.ex. en Rebecca Weidmo Uvell (som jag tyvärr inte har någon koll på annat än att hon är gift med apologeten Markus Uvell) har fel om Thunberg, så förväntas alla spelregler sättas ur spel - dåliga argument för den goda sidan är trots allt argument för den goda sidan. Och vem vill i det läget höra gnäll om Grahams skala?
Vill du verkligen vara den som skapar osämja? I ett sekteristiskt klimat är nämligen kritik i sak väldigt irriterande och osämjeskapande. Problemet med det resonemanget är naturligtvis att den som står utanför den sekt som betraktar Rebecca Weidmo Uvell som ond och Greta Thunberg som god, inte kan förstå varför så är fallet när de argument som förväntas påvisa detta är undermåliga. Som t.ex. detta:
Finns det någon som har ännu fler följare på Twitter? Finns det andra citat om dem? Finns det andra informationskällor eller flera sätt att tolka dem? Det är dessa frågor som ligger till grund för Kringlan Svenssons utlåtande i podcasten Crazy Town: "Skeptiker är den sämsta sortens människor" - men i långa loppet vinner goda argument över dåliga för att det är dessa som berättar för mig vem som har har rätt och vem som har fel, och att Greta Thunberg är bättre än den sekt som följer henne.
Kommentarer
Skicka en kommentar