Inom Svenska Kyrkan finns en retorik som används när man förhåller sin tro mot naturalisters icke-tro eller mot andra troende. Man kan få höra att andra troende är "fundamentalister" och att naturalister bara bemöter fundamentalister. Men själv är man som svenskkyrklig bortom filosofiskt grundad kritik, eftersom man står mittemellan "fundamentalisterna" och naturalisterna - på en plats som anses vara neutral, som varken sticker ut åt religiöst håll eller åt icke-religiöst håll. När jag samtalar med t.ex. fria evangelister och baptister, finns ett samförstånd i att vi representerar olika livsåskådningar, vilket är en utmärkt grund för att representera varandras åsikter och belysa skillnaderna i varandras uppfattning. Inom frikyrkorna finns en självsäkerhet i tron. Det betyder absolut inte att inte frikyrkliga människor aldrig någonsin tvivlar på sin tro, men det finns ofta en uttalad bild av vad man faktiskt tror på, så när tvivlet uttrycks så vet jag vad som tv