Nerikes Allehandas försvar av konservativ kristendom

Försvaret för etableringen av konservativt kristna åsiktsintiktningar i regeringen är stark hos lantortstidningen Nerikes Allehanda. Både i ledare och i artiklar i tidningen profileras arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson som sund och som normal, och enligt ledarskribent Lars Ströman är hennes enda "brott" att hon är kristen - en klassisk halmgubbe.

Svantesson representerar problematiska åsikter som är svåra att försvara. Men eftersom hon är kristen, och åsikterna kan vara religiöst motiverade, kan Lars Ströman hävda att det är hennes kristna tro som är problemet - den är nämligen lättare försvara. Kristna ministrar har vi haft förr, det är inget konstigt. För bara 14 år sedan var staten en kristen institution, och än idag har vi en statschef som måste vara medlem i den gamla statskyrkan och underkasta sig den Augsburgska bekännelsen. Att någon tror på Gud betyder bara att han har tagit ställning i en specifik vetenskaplig fråga - frågan om Guds existens - och är inte konstigare än att någon annan tror på snömannen.

Svantessons åsikter i t.ex. abortfrågan kan mycket väl vara religiöst motiverade, men helt oavsett varför man är abortmotståndare, är det en politisk fråga, och förtjänar att hanteras som en sådan. Annars kan vi inte diskutera politikers åsikter. Om Cecilia Stegö Chilò inte kunde kritiseras för att ha smitit från tv-licensen om hon smitit av religiösa skäl, hade hon varit våran kulturminister idag. Men så lätt är det inte att flyga under radarn. Om man betraktar troende kristna som vuxna människor, kan deras politikers åsikter diskuteras, precis som  man diskuterar andra politikers åsikter.

Och detta är viktigt, eftersom åsikterna som en politiker har, slår igenom i det politiska arbetet. Motioner skrivs, man röstar i riksdagen, man skriver debattartiklar i egenskap av riksdagsman, och så vidare. Om Lars Ströman anser att det är just den kristna tron som orsakat panik, undrar jag hur denna panik tagit sig uttryck inför andra öppet kristna riskdagsmän, som t.ex. Göran Hägglund eller Jan Björklund?