Inom Svenska Kyrkan finns en retorik som används när man
förhåller sin tro mot naturalisters icke-tro eller mot andra troende. Man kan
få höra att andra troende är "fundamentalister" och att naturalister
bara bemöter fundamentalister. Men själv är man som svenskkyrklig bortom
filosofiskt grundad kritik, eftersom man står mittemellan "fundamentalisterna"
och naturalisterna - på en plats som anses vara neutral, som varken sticker ut
åt religiöst håll eller åt icke-religiöst håll.
När jag samtalar med t.ex. fria evangelister och baptister,
finns ett samförstånd i att vi representerar olika livsåskådningar, vilket är
en utmärkt grund för att representera varandras åsikter och belysa skillnaderna
i varandras uppfattning. Inom frikyrkorna finns en självsäkerhet i tron. Det
betyder absolut inte att inte frikyrkliga människor aldrig någonsin tvivlar på
sin tro, men det finns ofta en uttalad bild av vad man faktiskt tror på, så när
tvivlet uttrycks så vet jag vad som tvivlas på.
Jag själv tvivlar aldrig på min icke-tro på Gud. Aldrig
någonsin. Detta kan vara ett uttryck för att jag är naturalistisk
fundamentalist - en anklagelse som riktats mot mig många gånger. Men jag själv
ser ingen anledning att tvivla på just Guds existens. Det finns så oerhört många
övernaturliga väsen och fenomen att inte tro på, och för mig har inte den
monoteistiska idén vunnit någon särskild seger som gör att det är just den jag
ska tvivla på. (Den "monoteistiska idén" är egentligen en uppsättning
av idéer, från den mest extrema föreställningen att Gud är ett väsen som hade
en jordisk son och besitter en tortyrkammare till sina avfällingar, till tanken
att Gud är namnet på den subtila kraft som är naturvetenskapens saknade
pusselbit i en universell teori om allting.)
Inom Svenska Kyrkan finns inte denna trygghet. Alla
föreställningar är välkomna, ingen föreställning är påbjuden. Svenska Kyrkan är
alltså en dålig röst i debatten för den som vill diskutera teologi - det finns
ingen svenskkyrklig teologi!
I morse uppmärksammades Richard Dawkins i Godmorgon Världen i P1. Det
journalistiska kravet på balans gäller inte bara för olika åsiktsinriktningar,
utan även för olika syn på kunskap, därför fick den svenskkyrkliga prästen
Annika Borg uttala sig också. Kritiken mot Dawkins från Borg handlar givetvis
om att Dawkins kritiserar det som ändå ingen tror på - utom fundamentalisterna då. Jesus kunde
inte gå på vatten. Ingen med förståndet i behåll tror det, alltså ska inte
detta kritiseras. Endast fundamentalisterna tror att Jesus kunde hela de sjuka.
Bara extrema kristna tror att Maria var jungfru. Och så vidare. Reportern påstår att en av Dawkins svagheter är att han avkräver av troende ska vara bokstavstoende fundamentalister för att passa in i kritiken, och ordagrant om Dawkins säger Borg: "Tror du att Jesus gick på vattnet, exakt på det här sättet?"
Jag anser bestämt att de anspråk som görs, inte bara får bemötas utan måste bemötas. Det listiga i kråksången är att om unison tro är ett krav för kritik, så
finns ingen legitim kritik. Detta är
givetvis helt orimligt! Att kritisera anspråk som görs, är en skyldighet! Vårt
kunskapssamhälle bygger på skepticism! Många som gör sitt bästa för att leva
upp till denna skepticism, tror på Gud. Många som gör sitt bästa för att leva
upp till denna skepticism, tror på "något" - alltså en gudalik men
diffus kraft. Det finns till och med människor som gör sitt bästa för att leva
upp till denna skepticism, som är konspirationsteoretiker. Ingen människa är
felfri, och ingen människa är perfekt. Jag blir ständigt recenserad och vet
därför att jag är en god kandidat till den minst perfekta människan. Folk vill
bli bekräftade i sina föreställningar och blir extremt nedlåtande när inte det
inträffar. Alternativet, att försöka släppa sina vidskepliga föreställningar,
vill man inte höra talas om.
Om man tar sina bröder och systrar i Kristus på allvar, kan
man inte avfärda föreställningen om Jesus som Guds son som något bara
extremister och fundamentalister tror på. Eller föreställningen att Jesus kunde
gå på vatten och bota sjuka. Det är snarare så att om en viss troende inte tror
på Jesus, är kritik mot tron på Jesus inte
kritik mot den specifika troende. Anspråk som görs, måste få bemötas även
om det inte är konsensus. Och vad är konsensus? Inom Svenska Kyrkan ryms
gudstro som menar att Gud satte en mänsklig son på jorden, och gudtro i form av
en subtilt väsen som inte hör bön. Vad du personligen tror eller inte tror, är
irrelevant i frågan om vad som får
kritiseras, och kritik mot religion måste vara mer sofistikerad än personliga
påhopp - "fundamentalist!" - på den som tror annorlunda.
Kommentarer
Skicka en kommentar