Ovetbarhetsdogmen säger oss att ingen kan veta om någon gud finns

Västerländsk kristendom, eller rent av svensk kristendom, kläs gärna som mer intellektuell än den är eftersom välutbildade, välinformerade och världsvana samtida svenskar innerst inne förstår att deras tro kanske inte är särskilt vederhäftig? Från (pseudo)vetenskapliga påståenden om att gudstro skulle vara mer försvarbar för att man inte kan veta om några gudar finns eller ej (ovetbarhetsdogmen), via emotionella argument till rena rökridåer, som att ordet gud är en omskrivning för något helt naturligt - något poetiskt eller någon metafor. Det låter ju begåvat, eftersom till och med den världsberömde teoretiska fysikern Albert Einstein använde ordet "gud" i bildligt tal.

Har man en rationell syn på tillvaron, måste man vara konsekvent i när man är skeptisk, och när man låter allt från ovetbarhet till bildligt tal ska kunna accepteras.

Ovetbarhetsdogmen säger oss att eftersom vi inte kan veta om det finns några gudar eller ej, så är det inte heller irrationellt att tro på någon eller några gudar - vi kan ju inte veta om de finns! Problemet med detta resonemang är att en rationell person egentligen bör sträva efter föreställningar som är så korrekta som möjligt. Givet vedertagna definitioner så vet ingen om jorden är platt eller en planet, ingen vet om vi är skapade i vår nuvarande form i torsdags, ingen vet vilket alternativ som vann riksdagsvalet i Sverige 2022. Sådant går inte att veta, och därför borde det vara rimligt att tänka att jorden faktiskt är platt och att Magdalena Anderssons lag faktiskt van riksdagsvalet? Mycket riktigt finns det personer som tror precis så, men dessa närmar sig inte frågorna rationellt. Om vi antar att verkligheten är så som den ser ut att vara, så vinner planetteorin, evolutionsteorin och Ulf Kristerssons samarbetsregering över pankakshypotesen, skapelsehypotesen och valfuskhypotesen. Att ingen kan veta, är helt enkelt irrelevant.

Att ovetbarhet ibland är viktigt handlar inte om att det finns grader i vad man kan veta, det handlar om att det finns grader i hur mycket man antingen vurmar för något (att jorden är platt) eller hur mycket man odlar konspirationsteorier mot något (planetteorin).

Beträffande symboliken så får man genast mig på sin sida - om man är ärlig. För om användandet av ordet "gud" är begränsat till liknelser, så är man ateist. En troende person är inte någon som avfärdar gudars faktiska existens, samtidigt som hon använder ordet "gud" bildligt, för det är det ateister som gör. Om du verkligen tror att gud finns (i någon rimlig definition av ordet "finns") tror du att gud är något mer än en liknelse. Om ordet "finns" används om något allegoriskt, så anser ateister att gudar finns. Som begrepp, som litterära karaktärer, som religiösa föreställningar. Men den som anser att någon gud finns som litterär karaktär, behöver inte anse att någon gud finns i någon rimlig bemärkelse av ordet "finns", för det är precis det som är skillnaden mellan en troende och en ateist.

Med det sagt så kan ingen veta om Stålmannen finns. Jag erkänner Stålmannens existens som litterär karaktär, men från vad vi vet om bakgrunden kring karaktären, är jag ganska säker på att han inte finns - åtminstone inte i någon rimlig bemärkelse av ordet "finns".