Det har nu gått åtta år sedan (bl.a.) jag reagerade på det intellektuella kalhygge som utgör (eller möjligtvis utgjorde) Umeå Universitets personalstyrka. Det började med att en adjunkt, Andreas Pettersson, inledde något slags korståg mot politiska meningsmotståndare. Han hade räknat ut att den som inte delar hans åsikter är "dum i huvudet", och delade detta från sitt konto som stolt deklarerade hans roll på Umeå Universitet. Josefin Utas var en av de första som fick smaka på läxan, och Umeå Universitets officiella konto påminde medborgarna om Petterssons rätt att göra dessa uttalanden.
Linda Strand (som senare tog över som ordförande i Vetenskap och Folkbildning) och jag fick en replik publicerad i Västerbottens-Kuriren, så media var tillräckligt intresserade av att berätta om det haveri som utspelades framför förskräckta skattebetalares ögon. Och mycket riktigt, redan nästa dag möttes vi av sida upp och sida ner med deklarationer om vilka som är dumma i huvudet, signerade Andreas Pettersson, välsignade av Umeå Universitet. Kollegor började ropas in, för Petterssons kritiker går "rasisters och jämställdisters ärenden" enligt en Susanna Eriksson från samma institution. År 2015 skriver Sakine Madon skriver att det är skrämmande att kulturrelativister blåser upp sina egon på svenska universitet.
Eriksson påpekar att Madon är kränkt, vilket ifrågasätts av flera svarande. Hela härligheten summeras av Madon själv i augusti 2015, och det hela slutade med att Pettersson ropade in sin arbetsgivare för att klaga på att jag kontaktade hans arbetsgivare, vilket naturligtvis aldrig har skett, men om man berövar honom lögnen, berövar man honom sin sista intellektuella tillgång.
Kommentarer
Skicka en kommentar