Rasmus Paludan är inte någon lösning, men han bevisar att vi har problem

Igår brände Rasmus Paludan en koran igen. Denna gång skedde det utanför Råslätt moské i Jönköping, utan demonstrationstillstånd och således utan kravaller - ligisterna visste helt enkelt inte om att det bjöds på koranbränning. (I Sverige behövs inget tillstånd för att få bränna en koran på allmän plats, men om du gör ett evenemang av det, så är det en allmän sammankomst som behöver godkännas av polisen.)

Jag betraktar Paludan som min politiske fiende, men jag kan inte ta ifrån honom att han framgångsrikt visat att många som säger sig vara demokrater, gärna vill montera ner det fria samhället när saker och ting ställer sig på sin spets. Vi hade den diskussionen när Salman Rushdie kritiserade islam i boken Satansverserna (1988), vi hade den diskussionen när Nerikes Allehanda publicerade en karikatyr av "profeten" Muhammed (2007), vilket ledde till ett enormt pådrag och, och att Lars Vilks fick polisskydd för resten av sitt liv. Ska man få ifrågasätta religiösa dogmer? Ska man få rita karikatyrer?

Så nu har vi en diskussion om huruvida det ska vara lagligt att uttrycka starkt ogillande av en ideologi genom att bränna en bok som representerar den ideologin? Det problem Sverige har dragit på sig, är mycket större än de individuella friheter som ifrågasätts. Hade vi förlorat debatten 1988 och kriminaliserat religionskritik, hade vi kunnat leva någorlunda gott liv ändå. Hade vi förlorat debatten 2007 och kriminaliserat karikatyrer, hade vi kunnat leva ett någorlunda gott liv ändå. Om vi idag kriminaliserar demonstrativt ogillande av ideologier, kommer vi ändå kunna leva ett någorlunda gott liv. Vi ger upp vår möjlighet till självförverkligande, men den ligger väldigt högt upp på Maslows behovstrappa, och påverkar inte mer grundläggande fysiologiska behov. Många islamistiska länder har sedan länge kapitulerat från de övre stegen. Jag skulle självklart vilja ha kvar det fria samhälle som våra mor- och farföräldrar offrat så mycket för att kunna lämna över till oss, men jag ser ett ännu större orosmoln.

Vi kan inte låta den som är mest skrupelfri diktera villkoren för vårt samhälle. Om någon är beredd att döda en polis genom att drämma en sten i huvudet på honom, för att få igenom inskränkningar för sina medmänniskor, kan inte detta mötas med relativisering. Jonas Gardell efterlyser ett allmänt förbud mot att bränna böcker medan andra säger att det ska vara lagligt, men att det sociala stigmat ska vara så starkt att man rent av inte har några andra val än att avstå. Det råder alltså inga tvivel om att det fria samhället är under attack. Rasmus Paludan är inte någons räddning, men senast var det hans demonstration som påminde oss om att vi har problem. Och vårt största problem just nu är inte att det finns lagligt utrymme för hädelse, utan att folk är beredda att döda för att demokratin ska monteras ner, och att kulturpersonligheter låter sig luras.