Det finns en bild som brukar plockas fram när man ska påvisa att Sverige är världens mest extrema land. Det är Inglehart-Welzels karta som placerar in länder på ett tvåaxlat diagram, där den ena axeln representerar traditionalism kontra sekularism. På den hamnar Sverige längst ut åt det sekulära hållet.
Den andra axeln representerar om medborgarna lägger tid på överlevnad eller självförverkligande. Även där sticker Sverige ut för att de lägger väldigt lite tid på överlevnad och väldigt mycket tid på självförverkligande. Sverige borde således inte vara ett land där medborgarna kräver att hädelse ska kriminaliseras? I ärlighetens namn så är detta önskemål lite illa dolt i ett resonemang som avslöjar att man förstår att hädelselagar är dåligt. Vi ska kalla hädelse för "hets mot folkgrupp", hädelse ska vara tillåtet men komma till ett så pass högt pris så att man ska välja att avstå (s.k. hederskultur), och så vidare. Men det verkliga svaret på frågan kommer när man tittar på vilka länder som idag har kriminaliserat hädelse.
På listan över svenska med utländskt medborgarskap ligger Syrien på första plats och Polen på andra plats. Polen har hädelselagstiftning. Därefter kommer Afghanistan, som har extremt sträng hädelselagstiftning. På fjärde plats kommer Finland och därefter kommer Eritrea, som också har en relativt sträng hädelselagstiftning. Och så vidare. Rent geografiskt tillhör vi en exklusiv demokratisk elit, men våra medborgare kommer från länder utanför detta område.
Vi kan, svart på vitt, konstatera att den som uttrycker avsky mot en ideologi genom att offentligt bränna en bok som representerar den ideologin, utsätts för faktiskt vara. Jag anser att detta ska utmanas, men jag är ödmjuk inför det faktum att det kanske ska göras med ord snarare än med handling, åtminstone nu, eftersom det demokratiska samhället faktiskt är ifrågasatt. Men målet måste alltid vara att hädelse ska vara riskfritt.
Kommentarer
Skicka en kommentar