Ett drygt år har passerat sedan Annika Strandhäll opponerade sig med kraftuttryck som "skitsnack", "skämmas" och "otroligt pinsamt", mot en skillnad mellan män och kvinnors sexualitet enligt teorin om sexual economics. Det som upprörde henne var det faktum att kvinnor generellt sett inte vill ha sex lika mycket som män. Hon vet säkert att det stämmer, men upprördheten kan handla om oro för att kvinnor som faktiskt har en stark sexualdrift kan känna sig onormala. Är det något vi vet om människans sätt att tänka, så är det att inte har kontroll på när vi generaliserar. Detta ser vi gång på gång när det pratas om "vita män" och någon måste inflika "inte alla vita män" eller om "invandrare" och någon annan måste inflika "inte alla invandrare". Eller som i detta fall (min emfasering): "Att du nedvärderar samtliga kvinnors sexualitet och rätt till den..."
För ett par dagar sedan visade journalisten Kajsa Ekis Ekman upp sitt biologiintresse i Aftonbladet. Hon berättar om djur, företrädelsevis fåglar, där mannen är den som gör sig snygg, och om honorna som väljer mannen. Påfågeln nämns särskilt, och slutsatsen är förhållandet är det omvända för människan: Hos människan är det kvinnan som visar sina påfågelfjädrar medan mannen väljer partner. Men så är det ju inte!
Av samma skäl som Strandhäll har fel när hon opponerar sig mot påståendet att kvinnor generellt inte vill ha sex lika mycket och ofta som män, så har Ekman fel om att mänskliga kvinnor är mänsklighetens påfågeltuppar är kvinnor. Kvinnan väljer mannen, men saker och ting har hänt under evolutionens gång. Det som gör den mannen, eller tuppen, attraktiv är inte bara ett tjusigt yttre, och det tjusiga yttre är inte bara en fråga om fysiskt utseende. Vilken bil kör han? Hur klär han sig? Vilken förmögenhet har han i ryggen? Vilken titel bär han, och bär han upp den med ära?
Det finns en annan egenskap som kvinnor förvaltar väl, och det är missunnsamhet. Din möjlighet att fritt välja partner minskar om någon annan än du själv lever upp till de kriterier som utgör din bild av vad män vill ha, så det gäller att höras. Tillsammans med konkurrenter vill kvinnan vara den som skriker högt på Beatles-konserten, för att vara den som, de redan med råge kvalificerade bandmedlemmarna, ser i publikhavet. En extrem rendering av detta, som säkert förekommer, är kvinnor som mer eller mindre låtsas att vara vän med någon som hon själv har pekat ut som högre i rang än sig själv - det kanske till och med pratas om den som inte är i rummet.
Sådant som lades på bordet under Lex Strandhäll var t.ex. att Grindr rentav kan användas för att skapa en sexuell kontakt på vägen hem från jobbet, mellan två män - något som mer sällan sker mellan en man och en kvinna och ytterst sällan sker mellan två kvinnor. Om man till skillnad från Strandhäll dristar sig till att skilja på är och bör, kan detta läggas till handlingarna, och i takt med ett ökande utanförskap har man till och med börjat prata om incels, inte sällan hånfullt, som alltsomoftast är just män som saknar en partner som de så gärna skulle vilja ha.
Mäns tävlingsinriktade strävan efter en karriär, pengar och social status, handlar alltså inte bara om att de inte vill hämta sin egen öl från köket, utan om en önskan om att bli vald. En man betalar ett ganska lågt pris för en sexuell relation, särskilt en flyktig sådan. En kvinna däremot betalar ett väldigt högt pris, som kommer från allt emellan dagens skampatrull (som t.ex. Reklamombudsmannen) till järnålderns konsekvenser av att faktiskt bära och uppfostra ett barn. Ekman har rätt att göra sin poäng, men för den som är intresserad av biologi, vill jag påpeka att den (åtminstone i detta fall) bygger på falska premisser.
Kommentarer
Skicka en kommentar