Vidskepelsens arrogans

Av pedagogiska skäl brukar jag välja att diskutera problemet med gudstro genom att exemplifiera med tron på ett annat övernaturligt väsen än en gud. Den som tror på något, t.ex. Gud, tenderar att vara mindre hemmablind för logiska inkonsekvenser om man samtalar om något annat än Gud. Problemet gör sig gällande på lite olika vis, beroende bakomliggande teologi.

Tillåt mig exemplifiera med ett resonemang från den skapelsetroende Eric Hovind som jobbar med osäkerhetsfaktorn. Han brukar fråga naturalister om de inser att allt de tror sig veta skulle kunna vara inkorrekt? Eftersom Hovind har rätt i att allt en person kan ha fel i allt, så är även naturalistens frånvaro av gudstro föremål för att vara felaktig, även om ateisten gör ett bra jobb i att legitimera varför han inte tror. Så även om vi inte kan påvisa att Gud finns, kan vi ha fel om vi inte tror att han finns. Alltså är teism lika legitimt som ateism och alltså kan Gud finnas utan att vi vet om det.

Att vi kan lära oss något om vår omvärld genom att studera den, är ett antagande som naturalisten inte kan bevisa, men det är ett användbart antagande som fungerar i väldigt många situationer. I mångt och mycket håller Hovind med om detta, men han kan inte acceptera detta antagande fullt ut i ett läge där varken naturvetenskapen eller filosofin gör ett bra jobb att peka ut möjligheten att något gudomligt väsen kan existera. Därför betonar Hovind att det vi vet kan vara fel.

Men vad är det som säger att det bor välsinnade gudar i det gap av okunskap som Hovind har målat upp? Det skulle lika gärna vara ett utrymmer befolkat av illasinnade drakar. Givetvis finns inget som garanterar att förståelsegap befolkas av just gudar - det blir vi tvingade att ta på tro. Och om vi blir tvingade att ta det på tro, varför inte låta våra föreställningar om den ovetbara delen av verkligheten få vara öppna och härledda från det vi faktiskt vet? Nästan alla fenomen som vi har studerat, har visat sig ha naturliga orsaker, och de resterande har inte visat sig ha övernaturliga. Erfarenheten säger oss att vi lever i en naturlig värld, och det finns inga logiska invändningar mot detta antagande.

Hur hanterar troende detta? Per Ewert hänvisar till att ingen seriös filosof någonsin hävdat att drakar existerar, eller ens har existerat, och att det därför är både nedlåtande och löjligt att ta upp dem för diskussion ^{(Fritt tolkat, i Gud och hans kritiker, 2012, nämns inga drakar men bl.a. påskharen)}. Den hemmablindhet som är så svår att tränga igenom, är helt plötsligt som bortblåst. Jag skulle önska att den som tror på Gud, har detta i åtanke när andan faller på att försvara sin gudstro, då den som inte tror på Gud har exakt samma förhållande till Gud som till drakar. Det finns alltså ett pris i förlorad trovärdighet som man måste vara beredd att betala, om man vill försvara sin tro.

Gud finns, på samma sätt som drakar finns. Det saknas evidens för existensen av både gudomliga väsen och för drakar, både gudomliga väsen och drakar förekommer som litterära karaktärer, inte minst i Bibeln. "Ty av ormens rot skall en kobra komma, den skall föda en flygande drake."