Respekt för religion på bekostnad av den som verkligen behöver oss

Det kokar alltid ner till samma sak. Religion. Tillåt mig summera de argument som presenterats hittills i debatten om omskärelse. Eller, låt oss säga barnmisshandel istället för omskärelse, eftersom det inte är omskärelsen i sig som är problemet. Förhuden är inte speciellt viktig, det som spelar roll är religiöst och kulturellt initierade ingrepp, ingrepp som görs av personer som ibland är inkompetenta och ingrepp som ibland görs utan bedövning. Den som accepterar detta, accepterar att ett barn blir utsatt av något han har rätt att slippa, av någon han borde ha kunnat lita på. Varje gång detta händer, händer det en gång för mycket. Ingen i sitt sinnes fulla bruk, kan försvara denna tradition, men den stora frågan är hur bråttom vi anser att det är, något som vi kan avgöra när vi undersöker argumenten för eller emot acceptansen mot denna form av misshandel.

"Om vi inte accepterar att detta sker, berövar vi barnet rätten till religiös och kulturell kontext."
Nej, detta är en halmgubbe. De utseendevariationer som finns på olika mäns könsorgan, kan vara väldigt stora mellan två som är omskurna, och två som inte är det. Det finns ingen exakt skiljelinje som går vid förhuden när man socialiserar sig. Ansiktet är viktigare än snoppen. Kläderna är viktigare än snoppen. Och även om detta verkligen skulle vara ett giltigt argument, så är det fortfarande misshandeln som måste stoppas. Speciellt Mattias Irving har gjort ett nummer av att den som vill stoppa denna form av misshandel, drivs av självgodhet, vilket är en åsikt som man har rätt att ha, men det är inte en åsikt om sakfrågan - det är en åsikt om debattören, och således en åsikt som är helt irrelevant i en seriös debatt. Och när det handlar om hans egen förhud, är till och med han med på att det ska vara otillåtet att ta den utan bedövning.

"Man behöver inte försvara omskärelse bara för att man är motståndare till ett förbud."
Även detta resonemang har använts av Mattias Irving, och här har han rätt. Detta är en värderingsfråga, där jag bedömer att den kränkning, det svek och den smärta man utsätter barnet för, är det som väger tyngst. Jag är helt enkelt förföljd av tanken att den som inte betraktar varje litet barns omskärelse som en tragedi, egentligen inte vet vad vi pratar om. Jag är till och med beredd att påstå att vi inte behöver ha någon specifik lag mot att skära förhuden av barn, eftersom både misshandel och egenmäktighet med barn är kriminellt. Hade vi inte haft respekten för den vuxnes kultur och religion som ett rosa skimmer kring denna gärning, hade problemet redan varit åtgärdat. I detta fall, som i så många andra, är respekten för religion en belastning för den som verkligen behöver ha vårt beskydd.

Torbjörn Jerlerup är nog den som snurrat till detta mest. Han vill "fördjupa debatten", vilket spontant låter klokt. I vissa kulturer är det tillåtet att misshandla sin hustru, så den debatten är minst lika komplicerad som frågan om egenmäktighet med barn. När den ena parten utsätts för fysisk kränkning, är min åsikt att detta först måste stoppas, och som jag säger angående Irvings hållning, så är inte detta en fråga om rätt eller fel, det är en värderingsfråga. Trots att många män blir kränkta av att inte få slå sin hustru, så är denna form av kränkning något man måste leva med som vuxen. Det är ganska långt från det, till att behöva få sin förhud avskuren, utan bedövning (vilket alltså sker i många fall), men vi låter ske mot barn medan debatten "nyanseras och fördjupas". Helt oavsett om det finns kulturella perspektiv, så är det när religion är inblandat som sans och förnuft blåser bort. En normalt funtad moralisk varelse, skulle aldrig någonsin skära förhuden av ett litet barn utan bedövning, eller acceptera att det sker. Men religion kan få tillsynes goda människor att begå hemska gärningar.

Risken att pojken dör är liten, risken att det helt enkelt gör ont är stor. Och ett övergrepp är det. Christopher Hitchens:

Klart Mattias Irving inte vill äta sin egen medicin

Varför opponerar jag mig mot barnmisshandel? Jag är inte ett barn, så jag borde inte bry mig. Det handlar om att ta intryck. Jag förstår hur problematiskt det är för (t.ex.) troende judar att inte få praktisera denna rit, och jag ställer det mot att jag också förstår att barnet inte ska behöva få förhuden bortskuren, något som ofta gör utan bedövning. I sin förvirring har Mattias Irving försvarat denna form av barnmisshandel, vilket orsakade att jag erbjöd mig att skära bort hans förhud. Mattias Irving vill inte att jag klipper förhuden av honom. Han låter dessutom hälsa motstånd mot att ta barns förhud (ofta utan bedövning) bottnar i hemmablindhet och självgodhet. Detta är att angripa spelaren istället för bollen, och det görs när man varken förmår att argumentera för sin ståndpunkt eller byta ståndpunkt. Irving själv hänvisar till sin religion i svaret, men det är väl inte religionen hos den som ska få förhuden bortskuren som någonsin varit öppen för diskussion! Det är en extern agents religiösa föreställningar som bestämmer vems förhud som skärs bort eller inte, och varje gång det sker, begås ett övergrepp mot ett barn. Vuxna människor kan bete sig som små bäbisar redan långt innan någon skär dem i förhuden, men av barn kräver vi mer. Så oerhört mycket mer. I detta fall fick Mattias Irving välja, medan den barnmisshandel som han välsignar, drabbar individer som har rätt till ett ovillkorligt skydd, och som inte själva kan välja. Om Mattias Irving innerst inne är en godhjärtad person, har han demonstrerat hur religiös fundamentalism förgiftar sinnet och fundamentalt undergräver förmågan att tänka klart. Jag respekterar Mattias Irvings vilja, och tänker därför inte behandla honom - en vuxen (?) människa - såsom han anser att små barn kan behandlas.

Öppen fråga till Mattias Irving: Jag tar din förhud!

Har precis läst Mattias Irving argumentera mot kriminalisering av rituell omskärelse för att det kan skapa problem för dem som behöver operera förhuden av medicinska skäl. Exakt samma problem lever vi med när det gäller rituella benamputationer och medicinskt initierade dito, och få ligger vakna och grubblar över skillnaden. Just förhuden är intressant, eftersom det finns gott om nerver där, speciellt runt den sträng som fäster förhuden i ollonet. Retoriskt frågar Irving om [rituell] omskärelse är omoraliskt, och svarar: Fråga dem som är omskurna. Ja, givetvis, om det görs av rituella skäl, gärna utan bedövning. Låt mig slänga en retorisk fråga tillbaka till Mattias Irving: Får jag skära förhuden av dig, utan bedövning?

Kort kommentar om detta.

Finns Gud?

Nej, Gud finns inte. För att slippa oklarhet om vilken gud jag tänker på, så tänker jag avgränsa diskussionen till den kristna guden, Jahve. Han som är far till Jesus Kristus, alltså den guden som en kristen tror på.

Det finns gott om personer som betraktar sig som kristna, men inte alls accepterar Bibelns beskrivning av Gud. Det finns också gott om personer som inte betraktar sig som kristna, men som ändå tror på någon gud. Många har personliga föreställningar om hur Gud är. Förvisso kan man säkerligen avfärda att även dessa gudar finns på riktigt, men man måste veta något om dem för att kunna göra avfärdandet. Och jag vill inte utesluta att någon där ute, någonstans, utvecklar en personlig tro på en gud, som faktiskt visar sig finnas på riktigt. Min uppfattning är att detta är osannolikt, men jag kan inte lova att det är omöjligt. Personligen tror jag inte att gudar finns över huvudet taget, men om jag ska avfärda en gud, måste jag veta vilken gud jag avfärdar.

Jag tycker inte att man rättvist kan kalla sig kristen, om man inte tror på just den guden som beskrivs i Bibeln, eftersom det är just den guden som är far till Jesus. Guden Jahve från mellanöstern. Den tre och ett halvt tusen år gamla ökenguden. Om detta kring den kristna gudens identitet, råder det delade meningar även inom skeptikerrörelsen.

Hur vet vi att Gud inte finns?
För att ta reda på det, skulle man kanske kunna organisera en dubbelblindstudie där man t.ex. läser besvärjelser över, och välsignelser olika personer som ska utföra en specifik uppgift, för att sedan följa upp huruvida dessa besvärjelser eller välsignelser har någon effekt i jämförelse med en kontrollgrupp. Men det kommer inte att fungera. Gud låter sig inte testas. Därför kan inte en sådan studie användas för att avfärda Guds existens.

Vi kan däremot undersöka Guds attribut. Urkunden som säger att Gud finns, och att han var far till Jesus, alltså grunden för hela religionen, finns nertecknad i Bibeln, som man betraktar som en helig skrift om man är kristen. Är man kristen, är det denna Gud man tror på. Som jag nämnde har du kanske hittat på en egen gud, som kanske finns på riktigt eller kanske inte finns på riktigt. Men för att man ska kunna avgöra om den guden finns, måste man veta något om den guden. Och för den kristna guden, har vi att tillgå Bibeln för just detta. Detta är den hypotetisk-deduktiva metoden.

Negativ bevisföring
Bevisbördan ligger egentligen hos den som gör påståendet från början. Att inte tro på Gud, är inte förenat med någon bevisbörda alls. Att tro på Gud behöver inte heller vara det, men att säga att Gud finns, innebär en att man har en bevisbörda. Man brukar säga att man inte kan bevisa något negativt, alltså att man inte kan bevisa att t.ex. Gud inte finns, och det stämmer, i ordets mest absoluta bemärkelse. Men man kan mycket enkelt, med mycket lite tillgänglig data, avfärda något med stor säkerhet. I många fall är det faktiskt lättare att bevisa något negativt än något positivt, om man inte har absurda krav på bevisningen.

Tänk dig följande exempel. Jag ringer till dig, och berättar för dig att jag har en ask i byxfickan. Om jag frågar dig vad asken innehåller, så har du inte i detta läge tillräcklig information för att ge ett korrekt svar. Du skulle kunna gissa, och gissa rätt, men du kan inte veta innan du fått mer information. Denna sparsamma information (det är en "ask", jag har asken i "byxfickan") räcker inte för att göra ett positivt uttalande om vad som finns i asken. Men det räcker alldeles utmärkt för att berätta vad som inte är i asken.

Du kan utesluta att jag har månen i asken. Du kan utesluta att jag har originalmedlemmarna i rockgruppen Queen i asken. Du kan vara rimligt säker på att jag inte har Nya Zeeland i asken. Kom ihåg att man inte kan bevisa något negativt, men man kan med mycket lite information, med väldigt hög säkerhet, göra negativa påståenden som har mycket hög sannolikhet att vara korrekta. Du kan alltså vara mycket säker på att jag inte har Nya Zeeland i en ask i fickan, trots att du fått minimal information, och trots att man inte kan bevisa något negativt.

Många saker kan du avfärda för att de i sig själv inte kan existera. Det är mycket osannolikt att asken innehåller en mänsklig sol. Andra saker kan du avfärda, för att man inte kan lägga dem i en ask som passar i en byxficka. Nya Zeeland. Så även om bevisbördan ligger på den som påstår att Gud finns, har den som säger att Gud antagligen inte finns, gott om belägg på sin sida.

För att applicera denna metod på Gud, skulle man alltså leta i Bibeln efter motsägelser i beskrivningen av Gud, paradoxer eller logiska kullerbyttor. De motstridiga belägg som finns i Bibeln om Gud, säger mig att Gud antingen inte kan finnas, eller att beskrivningen är felaktig. Om beskrivningen är felaktig, så tror vi inte på rätt gud. Det kanske kändaste exemplet på motsägelse är teodicéproblemet, som konstaterar att Gud inte kan vara både allsmäktig och god i en ond värld. Antingen är ondskan Guds fel, och då är han inte god. Eller så är ondskan inte Guds fel, och då är han inte allsmäktig. Ingen tillfredsställande lösning på teodicéproblemet har presenterats än, och det är inte det enda problemet med Bibelns Gud.

Gudsbeviset
Filosofer runt om i världen jobbar hårt för att hitta positiv evidens för Guds existens. (Med evidens menas "vetenskapliga belägg". Ungefär samma sak som "bevis", men ordet bevis indikerar större säkerhet än evidens.) Man kan undra varför sådant som handlar om tro ska styrkas med bevis. Jag tycker att ansträngningen visar på en vilja att skapa klarhet i frågan om Guds existens, men medför problemet att resultatet av ansträngningen kan tolkas som att man hävdar att Gud finns. Och hävdar man det, så är "beviset" lovligt byte för den som vill syna det. Håller bevisföringen?

Det ontologiska gudsbeviset
Låt oss vara orädda och angripa det bästa beviset, det ontologiska gudsbeviset. (Ontologi är läran om någots natur, eller läran om hur ting är beskaffade.) Detta härstammar från Anselm av Canterbury (år 1033 till 1109) och lyder:

Gud är det största man kan tänka sig. Om man antar att Gud inte existerade, skulle man kunna tänka sig något som var precis som Gud, förutom att detta man tänkt sig faktiskt existerade. Men då vore detta nya objekt större än Gud, eftersom det existerar i verkligheten. Alltså kan man tänka sig något större än Gud. Men Gud var ju det största tänkbara.

Den uppenbara bristen med detta "bevis", är att det är ett cirkelresonemang. Det kräver att man redar accepterar att Gud är det största man kan tänka sig. Det ontologiska gudsbeviset är inget annat än självbekräftelse för de som redan är övertygande. Anselm predikar för kören.

Så här skriver psykologen Leonard S. Ngaosuvan:

Premisser:

Det hör till uppfattningen om Gud, att om Gud är det högsta väsen, så är det inte möjligt att tänka sig något som är högre och mer fullkomligt än Gud. Om Gud inte existerade, så kunde man tänka sig ett mer fullkomligt väsen som bestod i att likna Gud men att också existera. Det strider mot uppfattningen om Gud.

Slutsats:

Gud existerar.

Och vidare:

Min slutsats av analysen är att argumentet är först audiatur et altera pars, det vill säga en osynlig premiss som man ibland fyller i automatiskt själv. Om man däremot uttryckligen skriver ut premissen som saknas blir cirkelbeviset tydligt.

Jesus
Inte heller Bibelns Jesus har funnits på riktigt. Det säger jag med samma säkerhet som jag säger att Gud inte finns på riktigt. Vi kan med logik tillsammans med vår kunskap om hur världen fungerar, avfärda Jesus som en myt. Joh 2:7-11 kan användas för att illustrera detta.

Jesus sade: "Fyll kärlen med vatten", och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: "Ös upp och bär det till bröllopsvärden", och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom - men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet - ropade han på brudgummen och sade: "Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu." Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

Antingen var Bibelns Jesus en illusionist, och då har evangelisten Johannes förbrukat sitt förtroende, eller så åberopar Johannes att Jesus var magiskt, och även då får trovärdigheten sin törn.

Men det jag tänkte bemöta här, är kristnas intresse att framställa Jesus som en sympatisk person. Hur fungerar man, om man tycker att Jesus är sympatisk? Låt gå om man inte läst Bibeln, och odlar en egen föreställning om en god person, och tillskriver detta till Jesus. Men är Bibelns Jesus en god person? En profet är en person som förmedlar ett budskap från Gud, och så här reagerar Jesus på att en kvinna säger sig vara en profet (Upp 2:20-23):

Men det har jag emot dig, att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som kallar sig profet och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta offerkött. Jag gav henne tid att vända om, men hon vill inte vända om från sin otukt. Se, jag skall lägga henne på sjukbädden, och dem som horar med henne skall jag låta drabbas av svåra lidanden om de inte vänder om från hennes gärningar. Och hennes barn skall jag döda med pest. Och alla församlingarna skall förstå att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan och som skall ge var och en av er vad hans gärningar är värda.

Dömer Jesus verkligen andra enligt samma uppsättning av regler som han dömer sig själv? Jag kan se två alternativ här.

Antingen tycker många kristna detta är rättvist och bra. Att döda en kvinnas oskyldiga barn med pesten, är kanske vad kristna tycker är "goda gärningar". Följaktligen anser man att det som gör Jesus till en god person, är att han utfärdar dessa plågsamma förbannelser med dödlig utgång till oskyldiga människor.

Eller så vet de inte vad som står i Bibeln. Att Jesus är god, är en premiss som kristna accepterar, för att de tar sina auktoriteter på orden. Präster, biskopar och andliga ledare. Alla har de starka motiv att driva denna linje, trots att den inte stämmer. Från det mest uppriktiga motivet, alltså att de vill frälsa vilsna själar, till det mest utstuderade, att de vill bevara ett paradigm där de själva besitter en position med makt.

En anhängare av Jesus, skulle i detta läge kunna hävda att Jesus gjort mycket bra också. Alltså är Jesus god. Att hävda att Jesus gjort mycket bra, är att erkänna Bibeln som giltig källa, eftersom kunskapen om det goda som Jesus gör, också kommer där ifrån. Betraktar man dessa texter som historiskt korrekta, blir det svårt att avfärda vad som står några sidor längre fram eller bak, som falskt. Det lämnar oss med en total eller helhet att ta hänsyn till. Mycket godhet i form av magiskt helande, uppståndelse och gång på vatten, men också mycket elakt i form av exkludering, särbehandling och dömande påståenden. Och bilden av personligheten, kommer från alla dessa gärningar, inte bara de positiva. Man skulle kunna sätta ribban ganska högt, eftersom det trots allt är kombinerad människa och Gud (inkarnationsläran) vi pratar om, som dessutom har en renodlad Gud som far.

Den person i debatten som lyft fram problemet med Jesus bättre än någon annan, är författaren och journalisten Lena Andersson. Jag visste inte vem hon var före år 2005, när hon fick mig att sätta kaffet i halsen med sin "ateistiska predikan" i programmet Sommar i P1. En ateist som varken ber om ursäkt för sina åsikter, eller lindar in dem i en rökridå! Fokus har en lysande artikel med rubriken "Jesus älskar inte alla barnen" av Andersson publicerad på nätet. Andersson kommenterar Matteusevangeliet:

Eller man kan läsa om när den förmente anti-rasisten Jesus (Matt 15:21–27) säger till en förtvivlad kvinna av annan stam som behöver hjälp mot dotterns besvärliga demon: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.«

Då knäfaller kvinnan men Jesus låter sig icke bevekas utan understryker att hon är av fel sort: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.«

Kvinnan går med på att hon är hund, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord«. Då först blir Jesus nöjd och gör dottern frisk. Det här står inte heller i Hittlistan under temat Flyktingar & främlingar.

Du som betraktar Jesus som en god person, är förd bakom ljuset.

(Denna text är tidigare publicerad i debattmagasinet Bright.)

Vetenskaplig skepticism och tro

Man går med på mycket, trots att det strider mot vad man anser vara rimligt. Men när det kommer till gudsföreställningar och vetenskaplig skepticism, blir det riktigt svårt. Ingen sväng som den skeptiska stigen någonsin kan leda till, slutar vid slutsatsen att alltså finns Gud. Någon Gud alls. Detta har vi pratat lite om i Radio Houdi, både i avsnitt 16 och 17. Här kommer ett litet smakprov:

Medlemsutveckling i Svenska Kyrkan

Med anledning av att Siewert Öholm kommenterade Svenska Kyrkans medlemsantal som ett argument för att Sommar i P1 ska vara mer religiöst, tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur deras utveckling ser ut. Ett verktyg att använda när man avgör vilken vikt man skall ge Öholms uttalande. Kolumnen folkmängd är hämtad från Statistiska Centralbyrån, och kolumnerna Medlemmar och Medlemmar % av folkmängd kommer från Svenska Kyrkan.

År	Folkmängd	Medlemmar	Medlemmar % av folkmängd
1972	8 129 129	7 754 784	95,2
1973	8 144 428	7 755 295	95,2
1974	8 176 691	7 752 279	94,9
1975	8 208 442	7 770 881	94,7
1976	8 236 179	7 779 940	94,4
1977	8 267 116	7 763 768	94,0
1978	8 284 437	7 742 678	93,5
1979	8 303 010	7 728 939	93,1
1980	8 317 937	7 690 636	92,9
1981	8 323 033	Uppgift saknas	Uppgift saknas
1982	8 327 484	7 691 967	92,3
1983	8 330 573	7 687 152	92,0
1984	8 342 621	7 679 893	91,7
1985	8 358 139	7 629 763	91,5
1986	8 381 515	7 602 193	91,2
1987	8 414 083	7 662 027	90,7
1988	8 458 888	7 577 450	90,2
1989	8 527 036	7 628 914	89,7
1990	8 590 630	7 630 350	89,0
1991	8 644 119	7 627 159	88,2
1992	8 692 013	7 639 577	87,9
1993	8 745 109	7 630 981	87,3
1994	8 816 381	7 623 073	86,5
1995	8 837 496	7 601 194	86,0
1996	8 844 499	7 546 757	85,3
1997	8 847 625	7 505 930	84,8
1998	8 854 322	7 464 990	84,3
1999	8 861 426	7 399 915	83,5
2000	8 882 792	7 360 825	82,9
2001	8 909 128	7 285 101	81,9
2002	8 940 788	7 220 694	80,9
2003	8 975 670	7 143 292	79,6
2004	9 011 392	7 052 886	78,3
2005	9 047 752	6 967 498	77,0
2006	9 113 257	6 893 901	75,6
2007	9 182 927	6 820 161	74,3
2008	9 256 347	6 751 952	72,9
2009	9 340 682	6 664 064	71,3
2010	9 415 570	6 589 769	70,0
2011	9 482 855	6 519 889	68,8

Så här ser medlemsantalet ut, ställt mot folkmängden:

Så här ser den procentuella utvecklingen ut:

Denna bild visar antalet avhopp (positivt värde) i netto:

Att förstå en naturlig värld

Tänk på allt som man inte kan motbevisa, men ändå inte håller för sant. Matematikern och filosofen Bertrand Russell skrev 1952 en analogi för att illustrera detta. Om jag hävdar att en tekanna kretsar i en elliptisk bana runt solen, mellan Mars och jorden, har jag presenterat något som inte kan motbevisas. Tekannan, som vi idag kallar för Russells tekanna, skulle inte synas med det kraftigaste teleskopet, och vi skulle inte ha en chans att veta var tekannan befinner sig, och följaktligen inte ens en chans att veta var vi skulle leta. Ändå lever vi våra liv som om tekannan inte finns där ute. Trots att vi aldrig någonsin kommer att få veta, så räknar vi med att tekannan inte finns.

Som parafras till detta, kallade sig författaren Douglas Adams skämtsamt för tandfésagnostiker. Det är ett lysande exempel på att man har förstått vad Bertrand Russell menade. Vi kan inte veta att tandfén verkligen inte existerar, på någon plats i universum, under någon tidsepok. Vi kan inte ens veta om tandfén finns just nu, någonstans här på jorden. Hur letar man efter en tandfé? Och var skulle man leta? Vi lever vårt liv som om tandfén inte finns på riktigt, och som en följd av det, är det inte många som gillrar fällor med tänder i vattenglas, som de sitter uppe och lurar på, nätterna igenom.

Från det vi vet om människan, är vi generellt sett jättedåliga på att kunna skilja sant från falskt, och vi gör ständigt felaktiga antaganden, som vi håller för sanna. Till och med sådant som går att bekräfta eller avfärda, kan vi hålla för sant utan att ens ta reda på hur det ligger till egentligen. Vi kallar det för vidskepelse. En vidskepelse är föreställningen om ett samband som inte finns på riktigt. Nog skulle det vara bra om vi inte hade några felaktiga föreställningar, utan klarade av att bara hålla sådant som verkligen är sant, för sant, och att avfärda sådant som inte stämmer. Men vår evolutionära historia har av olika skäl gjort oss duktiga på att samlas kring övernaturliga föreställningar, att lyssna på auktoriteter och på att hitta mönster. Att om natten bli rädd för ett rasslande ljud i gräset, och snabbt springa därifrån, kan vid ett givet tillfälle vara skillnaden på liv och död. Speciellt ansiktsmönster är vi duktiga på att känna igen, trots att vi kanske tittar på ett helt slumpmässigt mönster.

Med tanke på hur hjälplösa våra barn är som små, är det inte svårt att tänka att dessa egenskaper kan vara användbara även idag. Föräldern är en auktoritet som barnet har en direkt fördel av att lyssna på och lita på, och som riktigt liten har barnet en uppenbar fördel av att veta vad som är en annan människa, och vad som inte är det. Men idag, som en vuxen person som försöker förstå och beskriva sin omvärld, är falska samband i form av mönster som inte finns eller vilken vidskepelse som helst, ett enormt problem. Föreställningar som är helt grundlösa, som helt och fullt varit felaktiga, har försvarats med livet som insats i människans historia.

Galileo Galilei fick husarrest för resten av sitt liv på grund av att han påvisade att den geocentriska världsbilden inte var korrekt, alltså, för att han påvisade att jorden inte var universums mittpunkt. Charles Darwin, den person som kanske betytt allra mest för vår självinsikt och vår förståelse av den naturliga världen, blev förlöjligad när han presenterade en underbyggd teori som stod i konflikt med en helt grundlös föreställning om att olika arter är skapade i sin nuvarande form.

Eftersom det vi tror oss veta, påverkar oss på olika sätt, är insikten om våra begränsningar helt ovärderlig. Vad vi tror oss veta, påverkar vilka beslut vi tar, och hur vi agerar. Att vara ödmjuk inför det vi inte vet, att försöka hålla oss à jour med vad vi faktiskt vet, och att förstå vad vi i dagsläget inte kan veta, gör att man fattar bättre beslut. Och insikten om människans förmåga att fastna i vidskepelse och falska föreställningar, är kanske den allra viktigaste förutsättningen för att nå dit. Jag anser att detta inkluderar Gud.

(Denna text är tidigare publicerad i debattmagasinet Bright.)

Varför dog Jesus för våra synder?

Varför dog Jesus för våra synder, och hur gick det till? Jesus (="han som frälser") föddes i Israel för omkring 2000 år sedan. Han var en judisk predikant som kristna idag tror var sin högsta guds son (alltså krigsguden Jahve - nedan kallad Gud). Kristendomens föreställningar om denna judiska predikant, är starkt kopplade till myten om att han skulle ha låtit offras av Gud för våra synders skull - alltså ett blidkelseoffer. Orsaken till offret förklaras på två olika sätt, men för mig är det oklart om skillnaden ligger i vad man egentligen tror, eller vad man emfaserar, helt enkelt för att Svenska Kyrkan i egenskap av församling toppstyr vissa dogmer, medan Credoakademin inte gör det.

Först en kort kommentar om det som kallas för quote mining: För att ta reda på vad olika församlingar och föreningar tycker och tror, har jag läst olika som de publicerat. Eftersom jag är intresserad av deras åsikter kring varför Jesus dog för våra synder, har jag fokuserat på just detta. Alla texter innehåller sedan argument kring varför detta tillsynes knäppa agerande från Gud egentligen var det enda rätta, men jag förutsätter redan att troende kristna som erkänner blidkelseoffret också anser att Gud gjorde rätt.

På Svenska Kyrkans hemsida förklaras genom prästen Joel Ingemarsson att synd är allt som är emot Guds vilja, och att vi både har synden inom oss och genom arv - arvssynden. Tanken med arvssynd är alltså att ett litet barn inte föds med ett neutralt "syndkapital", utan har ett utgångsläge i att vara skuldsatt för sådant som barnet personligen inte gjort. Vi måste alltså förstå att vi börjar på minussidan, vilket beskrivs i konceptet med arvssynd. Vidare förklarar Svenska Kyrkan att Gud behövde blidkas i sin ilska över den synd som vi alla bär på - både de som själva gjort onda gärningar eller ärvt sin skuld från sina förfäder - och att Gud därför lät offra Jesus. Svenska Kyrkan förklarar inte exakt varför man anser att Gud blidkades av detta, men att det var ett blidkelseoffer och att det fick goda konsekvenser. Bo Larsson (också Svenska Kyrkan) kompletterar med påpekandet att det verkligen är en dominerande tanke att Jesus tog en smäll för människan, och kompletterar med ett citat från Anselm av Canterbury: "För att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder så behövde Gud på något sätt blidkas och det skedde genom att Jesus dog i vårt ställe."

På Credoakademins hemsida besvaras samma fråga, och då alltså från ett håll som anser sig vara mer "bibeltrogna". Mats Selander bekräftar att människan förtjänar ett straff, och att Gud blidkades genom att Jesus offrades i människans ställe. Credoakademin förklarar mer ingående hur det kommer sig att Gud ville se Jesus dö och varför han blev nöjd med det (hänvisning till Rom 3:23-26), men tar över huvudet taget inte upp frågan om arvssynd. Texten man hänvisar till, betonar istället att alla har syndat. Eftersom man inte uttrycker att synd går i arv, men ändå menar att den som inte gjort något fel ändå är skyldig, öppnar det för t.ex. tankebrott. Att hänvisa till en bibelvers kan t.ex. vara en indikation på att man är bokstavstrogen, och Bibeln låter hälsa att tankebrott är ett allvarligt brott.

Min slutsats är att blodsoffer via proxy är en högst levande moralisk dygd, åtminstone om den görs av någon var gärningar per definition alltid gör gott. Proxyn är alltså Jesus istället för alla de som är fyllda av synd. Problemet med att anse att blodsoffer via proxy är något gott, eller att anse att blodsoffer över huvudet taget är något gott, är bristande rättssäkerhet. Om man istället anser att detta är gott för att det Gud gör är gott, blir problemet istället att man kan legitimera vad som helst som gott, eftersom Gud verkligen hittar på lite vad som helst.

Vi behöver inte säga "ateist" - "vetenskaplig skepticism" räcker bra

En skeptiker är en frågeställare och en sanningssökare. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten in påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. I praktiken innebär detta att vetenskaplig skeptiker förespråkar undersökningar av påståenden om den objektiva verkligheten med hjälp av vetenskapliga metoder, i syfte att finna evidens för eller emot dessa påståenden. Den vetenskapliga skeptikern anser att resultaten av de bäst administrerade testerna, är av tyngre vikt än motstridiga påståenden som saknar evidens. Att man är vetenskaplig skeptiker, säger något om varför man håller vissa saker för sant, men inte andra. Det som är bortom räckhåll att undersökas, är också bortom räckhåll för att hållas för sant.

Det vi tror om verklighetens beskaffenhet sätter avtryck i den värld som vi gemensamt ska leva i. Det vi håller för sant, eller håller för osant, har alltså en praktisk betydelse. Ett exempel på detta är att vi använder skattemedel för att bota tuberkulos med antibiotika, men att vi samtidigt undviker att använda skattemedel till att behandla samma sjukdom med homeopati. I nuläget finns ingen evidens för att homeopatiska behandlingar är effektiva mot tuberkulos, och i skeptisk anda anser vi då inte att vi kan hålla homeopatens anspråk för sann. Det som är bortom räckhåll för att undersökas och hållas för sant, ska inte accepteras som en sanning som ska konsumera gemensamma resurser.

Även anspråket att Gud finns är ett påstående om den objektiva verkligheten. Även föreställningen att Gud finns, sätter avtryck i den värld vi lever i. Vi använder gemensamma medel för att tillgodose särskilda behov hos människor som tror att Gud finns. T.ex. samlar staten in Svenska Kyrkans medlemsavgifter. Personer som anser att rymdvarelser med flygande tefat besöker jorden har speciella krav, får inte samma stöd. Vad är skillnaden?

Både påståendet att Gud finns och påståendet att rymdvarelser med flygande tefat besöker oss, är påståenden om den objektiva verkligheten, som den vetenskapliga skeptikern inte kan acceptera utan att detta undersöks med hjälp av vetenskapliga metoder. Detta kan resultera i att vi kommer fram till att påståendet rimligtvis är korrekt, rimligtvis är inkorrekt eller ett påstående som inte kan göras. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är alltså att säga något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om.

Därför behöver vi inte ordet "ateist" - att säga att man är vetenskaplig skeptiker, betyder att man säger något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är att säga att man inte tror att Gud finns som en del av den objektiva verkligheten.

Anekdotbevisning

Det finns antaganden om den naturliga världen som först gjorts, till synes utan grund, som sedan visat sig stämma. En kristen kanske tolkar detta som en ingivelse från Gud, en nyandlig kan tolka detta som ett sjätte sinne. Jag tror inte att det är Gud, men med lite god vilja, skulle det kunna vara så. Helt oavsett om det verkligen är Gud, så vet vi inte om antagandet stämmer förrän vi kontrollerat det. Att man säger att det "visat sig stämma", är som att säga att man faktiskt tagit reda på hur det ligger till i frågan man gjorde ett antagande om. Vetenskap är alltså lika nödvändigt oavsett om vi verkligen skulle få vår kunskap genom uppenbarelser eller genom empiri.

Med empiri menas att man inte bara litar på sin slutledningsförmåga, eller på enstaka sinnesintryck, utan att man kräver erfarenhetsmässig fakta. T.ex. innan man bestämmer att en medicinsk behandling verkligen fungerar, har man gjort ett test som innefattar flera försökspersoner (som utsätts för behandlingen) och kontrollpersoner (som inte utsätts för behandlingen, utan används för att sätta effekten av behandlingen i relation till behandlade personer).

I Bibeln (1 Sam 2) står det: Ty jordens fästen tillhör Herren, på dem har han lagt jordens rund.

Eftersom man i närliggande texter pratar om himlen som ett "valv", kan en "rund" vara en platt skiva, som ett mynt. Men om vi leker med tanken att Bibeln innehåller en korrekt beskrivning om något som man inte kunde veta på den tiden, t.ex. att jorden är en sfär, då har vi väl ett bevis för att Gud finns? Vem skulle annars bjuda på dessa uppenbarelser? Exemplet är mycket hypotetiskt, men låt gå. Föreställningar kan ha sitt ursprung i lite av varje, så det säger inget om Guds existens. Det kan vara en vandringssägen, eller vad som helst. Men att vi förmådde bekräfta att jorden verkligen är rund, är en ansträngning av vetenskapen.

Vetenskapen fungerar, och är självkorrigerande. Forskare kan njuta av tanken att få chansen att påvisa att någon annan har fel, och den som vinner en vetenskaplig debatt, är den som har beläggen. Svindlande tanke, vissa betraktar det som ett framsteg att bli motbevisade (vilket jag kommer återkomma till strax). Den som klarar en peer review, är den som kan påvisa empiri. Anekdoter eller sinnesintryck duger inte.

Peer reviewing (eller referensgranskning) är ett kvalitetssystem som vetenskapliga tidskrifter använder innan de publicerar en vetenskaplig artikel, för att säkerställa artikelns vetenskapliga kvalité. Om en påstående som anses sakna grund identifieras, blir artikeln diskvalificerad.

Anekdotbevisning fallerar därför att anekdoter egentligen inte är korrekta återgivelser av verkligheten, utan endast subjektiva upplevelser. De kan innehålla generaliseringar och övertolkningar. Ett exempel som jag uppfattade på ett kristet diskussionsforum på nätet, var följande utsaga: "Min bror blev nedslagen av djävulsdyrkare". Jag frågade hur han visste att det var djävulsdyrkare, vilket gav svaret: "Min bror är ju kristen"!

Hittar du övertolkningen? Eftersom brottsoffret var kristet, tillskrev han de ondskefulla elementen till just satanismen, trots att brottsoffret inte kunde påvisa något konkret som kan styrka satanismen. Eller, inget annat än överfallet av ett kristet offer. Ett exempel på generalisering kan vara detta (påhittade) påstående som yttras av den ene av två vänner som är på väg till en tredje:

Nej, är han dansk? Då följer inte jag med. Han kommer att röka inomhus och stöta på min syrra.

Vi kan tänka oss att den som yttrar detta, har träffat en person från Danmark, som röker inne och stötte på personens syster. Generaliseringen består i att kopplingen mellan att vara från Danmark och att ha de oönskade egenskaperna, är godtyckligt gjord av betraktaren, utan någon form av empiri som kopplar den tidigare erfarenheten just till att vara dansk. Vi kan fortfarande inte säga att alla danskar röker inne och stöter på denne persons syster.

Detta är en annan hypotetisk anekdot: Himlen öppnar sig, och Gud träder fram och tilltalar dig. Du hör hans röst dundra, du kan upprepa vad han sa, och du bevittnar när han drar sig tillbaka. Detta måste väl ändå vara på riktigt?

Hur vet vi att det var just Jahve som uppenbarade sig? Vi har inget att förhålla oss till, annat än våra myter eller vår kulturella kontext. Det kan ha varit Oden. Hur vet vi att detta verkligen var en verklig händelse, och inte en hallucination? Om man ser något hända, som strider mot allt man vet, borde det väcka varningssignaler. Kunskap är ett försvar mot det mesta, och om detta skulle hända mig, tror jag inte (jag vet inte, men jag tror inte) att jag skulle tillskriva detta till Jahve. Det ligger nog närmast till hands att jag skulle tvivla på mitt eget förstånd.

Juridiskt betraktas det som en stor nackdel för en åtalad om ett vittne träder fram och berättar att han sett den åtalade utföra gärningen. I en ny vetenskaplig undersökning om vittnens trovärdighet kan man utläsa att de kanske inte är så trovärdiga som man gärna vill tro. Ett vittne tenderar att återge en mer korrekt händelsebeskrivning om han antecknar vad han bevittnat, direkt efter han bevittnat det. Tyvärr tenderar inte vittnen att ha detta beteende. Tvärt om, om vittnet pratar om vad han sett, finns en stor risk att han blir mer säker på detaljer om händelsen, men det beror inte på att vittnet kommer ihåg detaljerna bättre och bättre, utan för att vittnet korrigerar sig själv och övar in sin berättelse. Just de små detaljerna, som t.ex. vad gärningsmannen hade på sig, är vittnen speciellt dåliga på att återge.

Om två vittnen, oberoende av varandra, beskriver att de sett den åtalade begå gärningen han anklagas för, är trovärdigheten högre. Men samma faktorer som kan få en person att göra ett falskt vittnesmål, kan även få den andra att göra samma sak. Därför behöver vi vetenskap. Det är verktyget som förstärker våra sinnen, som gör att vi kan uppfatta sådant vi inte annars skulle uppfatta eller förstå sådant vi inte annars skulle förstå. Genom att identifiera och förstå teknisk bevisning, kan man dra slutsatser som man inte annars skulle kunna dra.

Och tur är väl det. Vi förväntas känna till händelser som helt saknar mänskliga ögonvittnen. Med "vi" menar jag inte var och en av oss personligen, utan mänskligheten i stort. The Big Bang saknar ögonvittnen. Människans evolutionära historia saknar ögonvittnen. De flesta är överens om att vi, tack vare vetenskapen, kan förstå händelser som saknar ögonvittnen, men jag har hört följande argument från skapelsetroende personer som ifrågasätter förekomsten av evolution: Var du där? Har någon sett detta? Nej, alltså kan det vara fel.

Tänk dig att du hittar ett dött rådjur. Hur dog det? Ingen har sett hur det gick till, men du kanske ser vargspår runt kadavret eller spår av en jakt. Du kanske till och med skjuter en varg och hittar rådjurskött i dess magsäck. Du kanske hittar andra spår. När allt läggs ihop, kan vi konstatera att vetenskapligt arbete låter oss förstå händelser som saknar ögonvittnen, eller bättre förstå händelser som faktiskt har ögonvittnen. Eller till och med identifiera när en berättelse från ett ögonvittne inte alls stämmer överens med verkligheten. Vetenskapen är ett ovärderligt verktyg, men det är just ett verktyg. Ett verktyg med högre precision än anekdoter. Ett verktyg som förstärker våra sinnen, och erbjuder möjligheten att minska inflytandet från våra personliga värderingar.

För andra problem med anekdoter, är just att de reflekterar våra värderingar. Även i en rättssal ställer våra värderingar till problem. Som xenofob är man rädd för det man inte är van vid, eller inte förstår. Xenofobi är en irrationell rädsla, starkt förknippad med rädsla för främlingar eller personer som ser annorlunda ut. Om du får höra från en person som är xenofob, att en annan person har uppfört sig hotfullt, hur vet vi att den påstådda gärningsmannen inte har haft ett helt normalt och fullt tillåtet beteende, som i situationen har uppfattats som hotfullt av xenofoben? Ett extremt exempel skulle kunna vara att två olika personer har samma beteende mot xenofoben, men beteendet får juridiska konsekvenser för den som har en hudfärg som avviker från xenofobens egen. Och enligt en regeringsrapport, är det precis så det är.

Jerzy Sarnecki är professor i allmän kriminologi, och han har konstaterat domstolarna generellt har mindre förståelse för minoriteter än för infödda. Detta blir extra tydligt när det handlar om utomeuropeiska invandrare. Jag har full förståelse för föreställningen att vi inte kan lita på våra sinnen. Våra tillkortakommanden står i vägen. En person påpekade för mig att vi faktiskt använder våra sinnen för att samla in empiri. Jo, men empiri är ju inte anekdoter. Sarneckis recept för att lösa detta enorma demokratiska problem, är kunskapshöjning för ökat medvetande, vilket är mycket svårt att argumentera emot.

(Denna text är tidigare publicerad i debattmagasinet Bright.)

Kristendom - en introduktion

En viktig del i att välja religion, är att ta reda på vad de olika religionerna står för. Detta är kristendomens moraliska konsensus:

Skånberg vill ha sunt förnuft istället för sekularism

Som förberedelse för debatten mellan Humanisternas ordförande Christer Sturmark och kristdemokraternas starke man när det kommer till teokratisering och vidskepelse, Tuve Skånberg, om skolavslutning i kyrkan, så läste jag vad Skånberg skrivit i bl.a. Blekinge Läns Tidning. Kontentan av texten är inte så mycket att kommentera, eftersom det är samma tjat om kyrkobesök på obligatorisk utbildningstid som Skånberg alltid efterlyst. Men kvalitén på argumenten som används, är så dåliga att jag misstänker att antingen gör KD bäst i att skicka någon annan, eller (Gud förbjude) så är ett sekulärt samhälle helt enkelt bättre. Skånberg skriver:

"Det är tråkigt att elevers och föräldrars enkla önskan om att bevara en vacker och högtidlig tradition hamnar i centrum för en proffstyckardebatt om utökad sekularisering. Lite sunt förnuft skulle inte skada."

Är det inte mest en vuxengrej? Ingen mindre än Uffe Wickberg kommenterade sitt barns skolavslutning så här: "Skolavslutning på lövad skolgård igår. Inga barn efterfrågade vare sig präst eller kyrka. Kan det vara ett vuxengrej kanske?" Ja, kanske det, till den grad Tuve Skånberg kvalificerar som en sådan, men ett barn är han i alla fall inte.

"Religionen har haft, och har fortfarande, en stor inverkan på vår kultur, våra värderingar och vår lagstiftning."

Ja, annars kunde skeptikerrörelsen ägna sig åt något bättre. För är det bra, bara för att det är vidskepelse? Om inte, varför har skeptikerna fel och Skånberg rätt? Ett sekulärt samhälle står inte i vägen för någon som vill utöva sin religion. Uffe Wickbergs kommentar till  trots, en obligatorisk avslutning som inte är religiös, är ett minimalt problem för den som vill gå vidare till kyrkan.

Då så, låt oss lyssna på Skånbergs insats debatten. Tuve Skånbergs poänger, lite snabbt:

• Att prata om gud och välsignelse är inte konfession. Att inte göra det är censur.
• Majoriteten uppskattar en religiös avslutning. De som inte gör det, är militanta. Ingen obligatorisk religion = Christer Sturmark styr hela Sverige.
• Skolavslutningen är frivillig. (Sakfel, min kommentar.)
• Nyateisterna kan inte ha vetorätt att bestämma att ingen får gå i kyrkan. (Halmgubbe, min kommentar.)

Tillbaka till skolbänken, Tuve Skånberg!

Tack Svenska Kyrkan för att ni slutat skylla på Islam!

Eftersom det är skolavslutningstider så är också själakampen i full gång. Av någon anledning är skolorna intresserade av att utnyttja kyrkornas lokaler, och prästerna vill gärna bestämma över hur aktiviteten i kyrkan ser ur. Att prästen bestämmer över vad som försiggår i kyrkan är ytterst rimligt, så jag delar prästernas ilska över att inte få kasta sina besvärjelser över skolbarnen. Skolan vill ha dit dem, det är prästens lokal och krigsguden Jahve är hungrig efter själar. Jag förstår prästerna! Till detta måste man ju också nämna att prästerna verkligen tror att t.ex. en välsignelse är något som verkligen är positivt, vilket betyder att det som vi andra avfärdar som en lite osympatisk arrogans, i själva verket kan vara en vidskeplig människas goda vilja.

Det finns två lösningar till detta problem. Antingen skulle prästerna överväga att respektera Skolverkets syn på religiösa riter i den obligatoriska delen av undervisningen: Skolan skall vara ickekonfessionell. Eller så får skolorna hitta på något annat än att gå i kyrkan på skolavslutningen. Båda alternativen är rimliga, men det sistnämnda är faktiskt vettigast. Speciellt med tanke på att många präster argumenterar för att kyrkan verkligen är en konfessionell lokal, med sina krucifix och sina symboler.

Det gäller också för skolan att komma ihåg att det är rektorn och ingen annan, som ansvarar för att skolavslutningen blir fri från religiös påverkan. En rektor tror sig förstå detta, och då väljer att kontakta en präst... Ja, vad ska man säga?

Prästernas argument för att välsigna skoleleverna, anno 2012, förekommer i två grundformer.

"Kyrkan är en konfessionell lokal." Jag accepterar argumentet, men ser det som ett argument att konfrontera rektorn med sitt ansvar.

"Att skolverket inte subventionerar kyrkans medlemsrekrytering bland barn, är ett uttryck för censur." Nej, det är ett uttryck för regler.

Både 2010 och 2011 sparkade Svenska Kyrkans präster på muslimerna under epitetet att om inte muslimerna har några invändningar så finns inga invändningar, men låt mig vara väldigt tydlig med att det även denna gång är naturalisterna som protesterar. Vi tror helt enkelt inte på någon alfahane i himlen, och vi betraktar det som extremt olämpligt att exponera barn för vuxna som påstår att så är fallet som en del av barnets utbildning.

Detta inlägg utgör "Veckans Utbrott" i Skeptikerpodden avsnitt 80.