Den pågående desinformationen om svensk elförsörjning kommer inte nödvändigtvis av illvilja, utan av tvång. Om man erkänner att energipolitiken misskötts under de senaste två mandatperioderna, så kritiserar man indirekt Socialdemokraterna, och bryter således den lojalitetsplikt som finns inom deras partikultur. Det kommer med ett pris. Annika Strandhäll fick inte jobbet som miljö- och klimatminister för att hon är expert klimatfrågor, utan för att hon under många år varit lojal mot partiet i varje offentligt uttalande. Självklart måste man så ha ett svar på varför elen idag, i ett Sverige med färre kärnkraftverk, är en klassmarkör.
Under många år, från 1980-talet fram till för några år sedan, hade Sverige, tack vare kärnkraftverken, en överproduktion av el. Det banade väg för elektrifieringen av samhället, och det minskade koldioxidutsläppen. Dessutom var el något som alla hushåll hade råd med.
Som alltid när politiken misskötts är det samhällets svaga som drabbas. En tjänsteman med en månadslön på 40.000:- bryr sig inte särskilt mycket om elräkningen helt plötsligt landar på 4000:- istället för 1500:-. För en socialbidragstagare spelar elpriset inte heller någon roll. Men för andra är det katastrof, t.ex. vanliga knegare. Jag vill kommentera några osanningar och några halvsanningar jag har kommit i kontakt med.
I syfte att skydda S-regeringen från sina egna dåliga beslut, har Sveriges periodvisa nettoimport förklarats med att köp- och sälj är ett naturligt inslag på en fri internationell marknad. Det är naturligtvis sant, men ett underskott, om än tillfälligt, placerar landet i en beroendeställning till en marknad som inte är särskilt fri. I många länder, även Sverige, är staten en stor spelare i elbranschen, och privatägda bolags intressen kontrolleras genom punktskatter, och i Sverige punktmarkeras kärnkraften. En fungerande energipolitik ger en bättre position på den marknaden.
Stundtals påpekas det att elen just nu är billig, och att det är vindkraftens förtjänst. Även idag kan elen faktiskt vara hyfsat billig en varm och blåsig dag, även idag har vi för det mesta en nettoexport av el. Men något som utmärker vindkraften är just att elen är billig ibland och att vi nettoexporterar när det blåser. En ökad elektrifiering av samhället, oavsett om det handlar om telekommunikation, spårvagnar, bilar eller fossilfritt stål, kräver en kontinuerligt högre elproduktion än dagens. Vanliga arbetare som betalar sin egen elförbrukning kräver kontinuerligt sansade priser istället för glesa låga momentalpriser.
När kärnkraften lyfts fram som dyr brukar man styrka påståendet utan hänsyn till de punktskatter som riktas mot kärnkraftverk, trots att dessa skatter kontrolleras av riksdagen och kan ändras. Och när kärnkraften lyfts fram som långsam, räknas tid för miljöprövning in, vilket man inte gör när man beskriver tiden det tar att bygga vindkraftsverk. Dessutom pratar man mycket hellre om avfallet från en kärnreaktor än om de farliga nanopartiklar som mekaniken i ett vindkraftverk släpper ut i det hav det står i.
Vi vet redan, både från teorin om utbud och efterfrågan, och från vår erfarenhet mellan 1980-talet fram till 2020, att en överkapacitet trycker ner priset. Det som utmärker den perioden är både vår kärnkraft och våra rimliga elpriser. Anledningen till att socialdemokrater och miljöpartister inte längre skryter om hur de satte hinder för världens bästa elsystem, är att detta ofrånkomligen kommer upp i en sådan diskussion. Och även SVT jamsar med. Just nu anser man att det är ett problem när två av landets kärnkraftreaktorer är avstängda på grund av reparation, men vågar inte riktigt koppla elbristen till att betydligt fler reaktorer stängts permanent i förtid. Nej, den förväntas vi tro att den beror på att det byggs för få vindsnurror. Annars är man en del av kärnkraftslobbyn.
Kommentarer
Skicka en kommentar