Startsidan      |      Texter      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame      |     Hall of fame     |      Evolution

onsdag 14 september 2022

Är guds existens verkligen rimligare än motsatsen, Thomas Idergard?

Fokus publicerade en artikel under kategorin vetenskap, där Thomas Idergard lägger fram varför det är mer rimligt att anta att gud finns än att anta att gud inte finns. Förmodligen har han fel. För att bygga upp sitt argument berättar Idergard att han använder försanthållande som definition av tro, vilket innebär att "jag tror på guds existens" ska tolkas som "jag håller för sant att gud finns", inte som t.ex. "jag har en förhoppning om att gud finns" som skulle kunna gälla med en annan definition av tro. Att gud finns är alltså hans hypotes som ska styrkas i texten.

Därefter bekräftar Idergard att många betraktar tro och kunskap som varandras motsatser, men att detta är ett missförstånd. Därefter erkänner han vissa skillnader mellan dessa. Tro och kunskap är bara varandras om ordet tro används synonymt med religiös tro, men Idergard inledde med att förklara att hans tro på guds existens ska liknas med ett försanthållande, inte en religiös tro. Alltså inte en blind tro, utan ett intellektuellt ställningstagande. Vi tror att Napoleon har funnits, trots att vi aldrig sett Napoleon. Jag skulle hellre säga att jag accepterar Napoleons (tidigare) existens för att det passar in i det pussel som utgör min verklighetsuppfattning, eftersom man då slipper lägga en massa tid på att beskriva vilken definition av tro man egentligen använder, men jag kan tryggt säga att Idergard accepterar guds existens.

Sen kommer en tvärvändning.

Man kan inte empiriskt bevisa eller motbevisa att gud finns, för att han existerar "utanför tid och rum". Alltså där drakar, älvor, enhörningar och rimliga bilbränslepriser finns. Idergard kastar alltså bort alla sina chanser att förankra sitt resonemang, hur fint det än må vara, i något vi skulle kunna kalla för verkligheten, som annars är den plats som riktig vetenskap beskriver. Texten började så bra, och föll pladask när det vädjades till överseende för ofullständighet i resonemanget.

Det sista stycket i texten ger beskriver hur han uppfattar styrkan i sitt egna resonemang.

Därför är antagandet om, det vill säga tron på, Guds existens faktiskt rimligare och mer förnuftigt än motsatsen.

I stycket innan gör han sin poäng. Stycket består av tre meningar.

Ateister ogillar att man betecknar deras försanthållande om Guds icke-existens som en tro.

Idergard vet inte vad ateism är, bara att ateister på något vis har fel. Ateism är frånvaron av tro, inte närvaron av avfärdande (gnosticism). Med det sagt, är sådant som existerar "utanför tid och rum" de facto icke-existerande.

Endast sådant som kan vägas, mätas, eller på något sätt påverka det som sker inom tid och rum existerar för den som lever inom tid och rum. Jag säger alltså inte att drakar, demoner och enhörningar inte existerar om andra dimensioner får räknas in, utan att de inte existerar där vi existerar eller kan märka av deras existens. Kan vi märka av deras existens, existerar de inom tid och rum, och i så fall existerar de enligt alla tänkbara definitioner av ordet existens. Att begära överseende på en sådan fråga är givetvis en varningssignal, åtminstone om man inlett sitt anförande med att påstå att man står i det vetenskapliga lägret.

Den andra meningen lyder:

Men rent kognitivt är ateismens grundantagande att det inte finns någon orsak till existensen av tid och rum, på precis samma nivå som antagandet att det finns en orsak till existensen av tid och rum (och som alltså måste ligga utanför tid och rum, eftersom vetenskapen ger oss kunskap om att tiden och rummet har börjat existera).

Jag tänker inte ens bemöta argumentet, eftersom "ingen orsak" inte kan översättas till "inget övernaturligt väsens medvetna handling". Det finns flera böcker som presenterar fullt rimliga modeller bakom Den Stora Smällen ("Kosmos: En kort historik" av Stephen Hawking eller "Ett universum ur ingenting" av Lawrence Krauss) som inte innefattar behovet av någon orsaksfrånvaro.

Och slutligen upprepas samma fel som i första meningen:

Skillnaden är att det ateistiska antagandet både är orimligt och irrationellt, eftersom det indikerar att tiden och rummet har börjat existera av sig självt, utan att först ha existerat.

Frånvaron av kunskap är inget anspråk om yttervärldens beskaffenhet. Det är inte heller ett anspråk på orsaksfrånvaro. Både Hawking och Krauss gör ett naturalistiskt antagande när de beskriver sin uppfattning. Detta antagande förhåller sig förvisso avvaktande till Thomas Idergards gud, men samtidigt förhåller det sig lika avvaktande till andra människors gud(ar). Idergard är alltså inte förfördelad när det handlar om hänsyn till världsuppfattning, han råkar bara inte vara särskilt priviligierad - förmodligen för att han ännu inte har förtjänat det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar