Det sker fortfarande en sammanblandning eller ett likställande mellan skattetryck och skatteintäkt, och med det som utgångsläge tänker man att det sänkt skatt saboterar möjligheten för det gemensamma att leverera vård, skola och omsorg. Även om man leker med tanken att sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så säger inte det något om hur mycket pengar som går till vård, skola och omsorg, eftersom det gemensamma finansierar så mycket annat. Gud kostar hundratals miljoner kronor, hantverk är jättedyrt, kommunpoddar kostar pengar, och allt detta finansieras av det gemensamma, trots att det inte alls behövs. Både Gud, hantverk och poddar, kan betalas av den som nyttjar dem - eller göras ideellt. Jag har väldigt svårt att tro att alla blir ateister om vi lägger ner Myndigheten för stöd till trossamfund - Gud klarar sig alltid, för han är ju Gud! Så även om sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så finns det inga skäl att tänka att anslagen till vård, skola och omsorg behöver minska - politik är prioriteringar och välfärd är en prioriteringsfråga.
Men till detta så är antagandet att skattetryck är lika med skatteintäkt, inte sant!
När någon pratar om "sänkt skatt" menar personen förmodligen vad man betalar (sänkt skattetryck), inte vad det gemensamma får in (sänkt skatteintäkt). Relationen mellan dessa är inte "ett till ett" - man kan inte säga att 100% skatt är lika med 100% välfärd.
0% skattetryck ger verkligen 0% skatteintäkt, och en väldigt låg skatt ger väldigt låga skatteintäkter, så då borde väl rimligtvis antagandet att högre skatt ger högre skatteintäkt vara sant ända in i oändligheten? Och om man antar den linjära korrelationen mellan dessa två faktorer verkligen ser ut så, så borde sänkt skatt verkligen alltid leda till minskade intäkter för det gemensamma. Om vi för exemplets skull glömmer bort möjligheten att omallokera pengar från t.ex. Gud till t.ex. sjukvården eller möjligheten att omallokera pengar från t.ex. kommunpoddarna till äldreomsorgen, så är det fortfarande inte sant att vård, skola och omsorg drabbas av sänkt skatt:
Sänkt skatt kan rentav öka de totala intäkterna till det gemensamma. Det låter märkligt. För att förstå det, måste man först acceptera att höjd skatt minskar gemensamma intäkter. Och det låter ju också väldigt märkligt. Kan det verkligen vara så?
Om konsumentens kostnad för t.ex. en Playstation är 2000 kr och momsen är 5% så betalar konsumenten 2100 kr. Lika många som har råd med 2000 kr och lika många som prioriterar utgiften av 2000 kr för att få ett Playstation, kommer att ha råd med och prioritera 2100 kr. Det innebär att skatteintäkten för ett Playstation är 100 kr per såld enhet, och antalet sålda enhet är exakt samma som när momsen är 0% - låt oss kalla antalet för X. Skatt ökar alltså inkomsterna för det gemensamma.
Låt oss fortsätta detta exempel och anta att momsen på en Playstation är 25% (vilket den faktiskt är). Det innebär att konsumentpriset på 2000 kr belastar kunden med 2500 kr. Antalet sålda enheter är fortfarande ungefär densamma, alltså ungefär X. De som blir utan är de ekonomiskt svaga, men de borde raka sig och skaffa ett jobb, så det kan rentav betraktas som en fördel. Är det något det svenska sosseriet verkligen lyckats med, så är det att övertyga ekonomiskt utsatta att de mår bra av att beskattas. Det gemensammas intäkter är numera inte längre 100 X utan 500 X, vilket är väldigt mycket mer än 100 X (X var antalet sålda Playstation-enheter).
Men vad händer om momsen är 65%? Är detta nu regeringen får guldkranar och marmorhandfat i badrummet? För att får en tvåtusenkronors Playstation måste kunden nu betala 3300. Istället för 500 kr tjänar det gemensamma nu 1300 kr per såld Playstation - mer pengar, såvida inte X numera är ett lägre tal? Kanske att några färre köper sig en Playstation nu? Om vi fortsätter att höja momsen, kommer kanske Playstation sälja så dåligt att det gemensamma faktiskt får in mindre pengar. Om momsen är så hög att endast en person har råd att köpa sig en Playstation, har vi inte bara lyckats svälta det gemensammas intäkter, vi har även lyckats göra ytterligare en sak till en klassfråga - för skatt drabbar ingen fattig.
Betänk nu att en person med 30.000:- i månadslön (360.000:- i årslön) kostar 6000 kr i semestertillägg, 115.000 kr i semestertillägg, 18.300 kr i försäkring, 3.500 kr i löneskatt! Alltså över en halv miljon kronor per år! Det är ganska enkelt att inse att ett företag skulle ha lättare att generera vinst utan dessa kostnader, och att det med lätthet skulle finnas utrymme för fler anställda på firman. Det gemensamma skulle få in mindre pengar per anställd, men skulle samtidigt både få in pengar för fler anställda och ha färre arbetslösa medborgare att försörja med bidrag. Varför är detta bättre för statskassan?
Varje inarbetad krona är en värdeskapande krona, som stärker svensk ekonomi. Varje skattekrona och varje bidragskrona är en real-förlust för landet. Konceptet med välfärd är att pengar används till annat än ekonomiska värden - syftet med sjukvård är inte primärt att tjäna pengar, utan att göra så att en sjuk person blir frisk, och av den anledningen får sjukvård kosta pengar. Vi tar oss råd att spendera pengar på sådant som inte är direkt värdeskapande (vård, skola, omsorg) för att det är värdeskapande indirekt - den utbildade kan skaffa ett bra jobb - eller för att det ger andra värden - en bra tillvaro som sjukpensionär. Men utlandet är inte beredda att betala för våra utsatta, de har sina egna att oroa sig för. Därför måste en del av pengarna vara värdeskapande ur ett finansiellt perspektiv.
Vi behöver inte veta var den gränsen går, för att acceptera argumentet jag lägger fram:
En arbetsgivare har en viss inkomst för de varor/tjänster som säljs. Denna inkomst ska täcka kostnaden för att ha anställda och eventuell ersättning till investerare. Med lite tur går man i vinst, så att man kan expandera - anställa fler, sälja mer. Förr eller senare, kommer skatter att bli ett styrmedel - en broms. Vi har hög skatt på bilbränsle för att minska bilåkandet. Vi har hög skatt på alkohol för att minska drickandet. För att skatter bromsar! En anställd kommer inte att gå till jobbet om han måste lämna ifrån sig 100% av sin inkomst från arbetet till det gemensamma - vi under skatter dignar ner. För att förstå detta har vi Lafferkurvan: Ett land med låga skatter kan öka sin inkomst genom att öka skattetrycket, ett land med höga skatter kan öka sin inkomst genom att sänka skattetrycket. Om inte detta vore sant, skulle folk gladeligen göra samma insats för samhället, oavsett hur liten del av sin ersättning de fick behålla. Och om detta vore sant, skulle det inte göra något om folk valde att gå på bidrag istället, för om deras värdeskapande insatser inte spelade någon roll, skulle de lika gärna kunna försörjas av det gemensamma utan att jobba. Sanningen är tyvärr en annan.
Kommentarer
Skicka en kommentar