Fortsätt till huvudinnehåll
Startsidan      |      Min nya blogg!      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame     |      Evolution

Förmågan att förstå minoriteter är inte nödvändigtvis kopplad till färgen på ditt skinn

Att samhällsnormer reflekteras i kultur är viktigt för många människor. Vissa blir till och med arga när normer inte respekteras. Något som är tämligen okontroversiellt är filmer där endast män har viktiga roller, förmodligen för att vi är ganska vana med det. Och inte minst, för att det idag finns en medvetenhet om detta, t.ex. genom Bechdeltestet. Har filmen två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män? Då har filmen klarat testet. Det är ganska tydligt när man tittar på filmserien Stjärnornas krig att detta har kommit krypande. I slutet på 80-talet, när testet fortfarande var nytt, var filmbranschen ganska spretig. Det fanns både s.k. tuttkomedier på marknaden (typ "Hot dog", "Porky's" eller "Private school") och väldigt självmedvetna filmer om, av och med kvinnor (Allt från "Alien" och "Terminator" via "I de lugnaste vatten" och "Tjejen som"-filmerna, till "Mitt Afrika" och "De dimhöljda bergens gorillor"). Ingen blir upprörd av att filmer som kretsar kring män, där kvinnor - om de ens finns några i filmen - mest är objekt för att driva historien. Man uppskattar om filmen klarar Bechdeltestet, det är allt.

När det gäller övrig representation är det värre. Handikappade personer får fortfarande nöja sig att vara ett exotiskt inslag, typ "Rain Man". Färgen på rollfigurernas hud är däremot lite känsligare. Svenska tv-serier, filmer och till och med reklamfilmer, tar hänsyn till färg när roller ska besättas, och vilket hyfsat ny reklamfilm, spelfilm eller tv-serie du än väljer att titta på, är representationen god. Men det är inte nödvändigtvis så verkligheten ser ut. Utrikesfödda och deras barn är en minoritet i Sverige, och det är inget konstigt att t.ex. ett affärsmöte fortfarande är helvitt, normen om blandning till trots. När detta illustreras i kulturen, måste det finnas en negativ underton eller bära på budskapet om att det är onda människor som porträtteras. Att okommenterat låta rollfigurerna, goda som onda, vara vita är att passera en gräns.

Mångfalden i svensk film och reklamfilm är föredömlig. År 2021 var det mindre än hälften av alla reklamfilmer som endast hade vita rollfigurer och 10% som inte hade en enda vit karaktär. Inte illa för ett land där fler än 50% är vita, speciellt med tanke på att reklamfilm ofta har ett ganska lågt antal rollfigurer. Normen är alltså en blandning, och den normen bör man inte utmana, så som Staffantorps kommun mer eller mindre utstuderat gjorde 2019. Att utmana normer är bra, till en viss gräns! Omogna män är ett komiskt grepp som används, och där kan det fungera att rollfiguren är vit. T.ex. i en reklam för potatisgratäng skryter den vita familjefadern inför sin mor om att han gjort den själv, medan dottern lite pillemariskt utmanar påståendet. Jag tycker inte att representation som tar avstamp i hudfärg är särskilt viktigt, men jag respekterar den som tycker så. Och om jag skulle känna ett behov att få min hudfärg representerad, räcker det att gå till närmsta pub och ta en öl. Samtidigt så inser jag att det är ett privilegium att inte tycka att representation är viktigt, så därför har jag inga invändningar mot att vi blandar hudfärger hejvilt. Att inte bry sig om folks utseende är förvisso en antirasistisk princip, men det är förmodligen lätt att göra för den som har majoritetens färg på skinnet.

Vad man däremot inte kan säga är att "du som är vit inte kan förstå hur det är att vara diskriminerad", för den förmågan sitter inte i skinnet utan i huvudet. Ett ljust skinn säger precis ingenting om intresset och förmågan att ta del av andras vittnesmål. Det handlar om hur intresserad du är av andra människors perspektiv och hur kapabel du är att lyssna och förstå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bibelns böcker på engelska

Ibland vill man dela roliga bibelord till med sina internationella vänner, men då gäller det att kunna källförteckna så att de förstår. Därför har jag gjort en liten lista över bibelns böcker, beteckning och engelska motsvarighet. Jag har hämtat de svenska benämningarna från Bibel 2000. Gamla Testamentet: Första Moseboken el. Genesis (1 Mos): Genesis Andra Moseboken el. Exodus (2 Mos): Exodus Tredje Moseboken el. Leviticus (3 Mos): Leviticus Fjärde Moseboken el. Numeri (4 Mos): Numbers Femte Moseboken el. Deuteronomium (5 Mos): Deuteronomy Josua (Jos): Joshua Domarboken (Dom): Judges Rut (Rut): Ruth Första Samuelsboken (1 Sam): 1 Samuel Andra Samuelsboken (2 Sam): 2 Samuel Första Kungaboken (1 Kung): 1 Kings Andra Kungaboken (2 Kung): 2 Kings Första Krönikeboken (1 Krön): 1 Chronicles el. 1 Paralipomenon Andra Krönikeboken (2 Krön): 2 Chronicles el. 2 Paralipomenon Esra (Esr): Ezra el. 1 Esdras Nehemja (Neh): Nehemiah el. 2 Esdras E...

Finns ett syfte med Universum? En föreläsning du inte får missa!

Den underbara fysikern, professor Sean Carroll , föreläser på temat Universums syfte. Förutom att Carroll är väldigt rolig och kunnig, så kan ett skäl att titta på detta vara att han argumenterar för att det kanske finns mer syfte med Universum än vad en skeptiker kanske är bekväma att erkänna, rent intuitivt. Ett annat skäl att titta på denna föreläsning infinner sig om du både är kristen och intresserad av fysik. T.ex. är inte liv efter döden, himlen eller helvetet, öppna frågor, utan frågor som fysiker vet svaret på. Den som accepterar kvantfältteori måste anse att själen är en kraft som fortfarande väntar på att upptäckas, men några unknown unknowns med dessa egenskaper finns faktiskt inte. Många religiösa och pseudovetenskapliga dogmer är helt enkelt felaktiga. Mycket nöje!

Mytbildningen kring Joakim Lamotte

Nu när Sveriges Radio bjudit in journalisten Joakim Lamotte, tycker jag att det kan vara legitimt att bemöta mytbildningen kring honom. Lamottes journalistik är väldigt agendadriven och han har en god förmåga att veta var han ska ställa sig för att framkalla de effekter han söker, vilket retar gallfeber på folk. Det har i sin tur gjort honom till ett lovligt byte för negativ ryktesspridning, men ett graverande påstående blir inte sant bara för att man ogillar personen det handlar om. Här är tre exempel. Det påstås ibland att Joakim Lamotte inte är journalist , ofta med hänvisning till att man inte gillar hans journalistik. Men titeln säger egentligen inte så mycket om kvalitén på arbetet, utan om arbetets karaktär. Dålig journalistik är journalistik, vinklad journalistik är journalistik. Vissa kräver en viss utbildning av journalisten för att vilja erkänna honom, och Lamotte är skolad vid Göteborgs universitet och har varit verksam på Sveriges Television och på Göteborgs-Posten. D...