Startsidan      |      Texter      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame      |     Hall of fame     |      Evolution

tisdag 8 mars 2022

Förmågan att förstå minoriteter är inte nödvändigtvis kopplad till färgen på ditt skinn

Att samhällsnormer reflekteras i kultur är viktigt för många människor. Vissa blir till och med arga när normer inte respekteras. Något som är tämligen okontroversiellt är filmer där endast män har viktiga roller, förmodligen för att vi är ganska vana med det. Och inte minst, för att det idag finns en medvetenhet om detta, t.ex. genom Bechdeltestet. Har filmen två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män? Då har filmen klarat testet. Det är ganska tydligt när man tittar på filmserien Stjärnornas krig att detta har kommit krypande. I slutet på 80-talet, när testet fortfarande var nytt, var filmbranschen ganska spretig. Det fanns både s.k. tuttkomedier på marknaden (typ "Hot dog", "Porky's" eller "Private school") och väldigt självmedvetna filmer om, av och med kvinnor (Allt från "Alien" och "Terminator" via "I de lugnaste vatten" och "Tjejen som"-filmerna, till "Mitt Afrika" och "De dimhöljda bergens gorillor"). Ingen blir upprörd av att filmer som kretsar kring män, där kvinnor - om de ens finns några i filmen - mest är objekt för att driva historien. Man uppskattar om filmen klarar Bechdeltestet, det är allt.

När det gäller övrig representation är det värre. Handikappade personer får fortfarande nöja sig att vara ett exotiskt inslag, typ "Rain Man". Färgen på rollfigurernas hud är däremot lite känsligare. Svenska tv-serier, filmer och till och med reklamfilmer, tar hänsyn till färg när roller ska besättas, och vilket hyfsat ny reklamfilm, spelfilm eller tv-serie du än väljer att titta på, är representationen god. Men det är inte nödvändigtvis så verkligheten ser ut. Utrikesfödda och deras barn är en minoritet i Sverige, och det är inget konstigt att t.ex. ett affärsmöte fortfarande är helvitt, normen om blandning till trots. När detta illustreras i kulturen, måste det finnas en negativ underton eller bära på budskapet om att det är onda människor som porträtteras. Att okommenterat låta rollfigurerna, goda som onda, vara vita är att passera en gräns.

Mångfalden i svensk film och reklamfilm är föredömlig. År 2021 var det mindre än hälften av alla reklamfilmer som endast hade vita rollfigurer och 10% som inte hade en enda vit karaktär. Inte illa för ett land där fler än 50% är vita, speciellt med tanke på att reklamfilm ofta har ett ganska lågt antal rollfigurer. Normen är alltså en blandning, och den normen bör man inte utmana, så som Staffantorps kommun mer eller mindre utstuderat gjorde 2019. Att utmana normer är bra, till en viss gräns! Omogna män är ett komiskt grepp som används, och där kan det fungera att rollfiguren är vit. T.ex. i en reklam för potatisgratäng skryter den vita familjefadern inför sin mor om att han gjort den själv, medan dottern lite pillemariskt utmanar påståendet. Jag tycker inte att representation som tar avstamp i hudfärg är särskilt viktigt, men jag respekterar den som tycker så. Och om jag skulle känna ett behov att få min hudfärg representerad, räcker det att gå till närmsta pub och ta en öl. Samtidigt så inser jag att det är ett privilegium att inte tycka att representation är viktigt, så därför har jag inga invändningar mot att vi blandar hudfärger hejvilt. Att inte bry sig om folks utseende är förvisso en antirasistisk princip, men det är förmodligen lätt att göra för den som har majoritetens färg på skinnet.

Vad man däremot inte kan säga är att "du som är vit inte kan förstå hur det är att vara diskriminerad", för den förmågan sitter inte i skinnet utan i huvudet. Ett ljust skinn säger precis ingenting om intresset och förmågan att ta del av andras vittnesmål. Det handlar om hur intresserad du är av andra människors perspektiv och hur kapabel du är att lyssna och förstå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar