Startsidan      |      Texter      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame      |     Hall of fame     |      Evolution

fredag 4 mars 2022

En uppvisning i att inte kunna hantera frihet

Skådespelaren Evin Ahmad har lämnat Twitter. Hennes aktivitet har mest handlat om normal kommunikation med sina fans, men i torsdags upptäckte hon politik. Först kom ett utspel om att det är orättvist att flyktingar från Ukraina får åka kollektivtrafik gratis, med en kommentar att hennes föräldrar borde ha haft ett ukrainskt pass när de flydde till Sverige från Syrien. Det gick inte att tolka på något annat sätt än att Sverige gjort för lite för att hjälpa syrianer, och att det därför sticker i ögonen på Ahmad att ukrainare nu får åka gratis buss.

Under torsdagskvällen kom ett offentligt uttalande från Ahmad om att hon inte bryr sig om att folk tycker att hon är korkad, på fredagsförmiddagen var inläggen borta och på eftermiddagen hade hon raderat sitt konto. Jag antar att det blir svårare att kommunicera med sina fans via en kanal om man använder samma kanal för att uttrycka politiska åsikter som väcker känslor. Det viktiga när det gäller åsikterna som uttrycks är inte hur förnuftiga de är, utan hur allmänheten reagerar på dem. Åtminstone i en värld där ordet är fritt.

Twitter är helt unik produkt, som de flesta inte ens kunde drömma om på 1980-talet. Vem som helst kan tilltala vem som helst, utan filter. Bara du underkastar dig vissa regler, kan du prata helt utan filter, till hela den fria världen. Alltså, åtminstone om du bor i en demokrati som Sverige, som inte kontrollerar eller blockerar tjänsten. Vad krävs för att kunna greppa en sådan frihet?

När jag växte upp, fanns inte denna möjlighet. För att bli hörd av en större mängd personer fick man skriva en insändare till sin landsortstidning, och den publicerades inte utan granskning, oftast inte alls. Om den publicerades så betydde det att den hade klarat en redaktionell granskning, och hela processen skedde utan att någon i någon annan del av landet hade någon aning om det. När möjligheten att göra hemsidor öppnade sig för vanliga människor i mitten på 1990-talet, levde vi redan i ett land som redan hade öppnat upp för omvärlden. I nittiotalets Sverige var det inte endast staten fick syssla radio och tv, vi hade redan fått importerade filmer på VHS, så att själv kunna göra sig hörd, var bara nästa naturliga steg.

Att förvalta denna nyvunna frihet med omsorg, var något självklart. Men den som, likt Evin Ahmad, är född i Stockholm år 1990, har aldrig upplevt något annat än denna frihet. Hon byggde inte detta, hon föddes in i det. Internetanslutningen var kommersialiserad när hon var liten, den smarta telefonen nådde marknaden när hon var tonåring, sociala medier har funnits i hela hennes vuxna liv. Utan att spekulera i vad som hände i hennes specifika fall, så kan jag vittna om att andra i hennes situation kan skriva saker som de vill ha sagt, utan en tanke på vad det ger för implikationer deras människosyn, i kanaler som de betraktar som lika naturliga som rinnande vatten och frisk luft. Man tror att man ventilerar sina tankar, men man publicerar i själva verket text för världen att läsa. För världen att reagera på.

Jag kommer aldrig få veta hur det var i detta fall, men sådant kan hända, och händer hela tiden.

Att förvalta denna fantastiska frihet är mycket svårt! Det visste vi att det skulle bli. Även harmlösa åsikter kan uppfattas som stötande om mottagaren av texten har en motsatt åsikt som en stark del av sin identitet. Sakangrepp kan uppfattas som påhopp om motståndaren inte håller med, personangrepp kan uppfattas som saklig argumentation av någon som håller med dig. Och framför allt, en person som tycker att hennes medmänniskor skulle ha kunnat göra mer för henne, kan bli arg av att ukrainska flyktingar inte behöver betala för att åka buss. Det var inte många månader sedan gnäll på Ukraina var något av det mest politiskt korrekta man kunde göra i Sverige, men det viktiga när man talar till folket är vad mottagaren uppfattar utifrån sin horisont, och idag står Sverige med Ukraina.

Det ska formellt vara konsekvensfritt att uttrycka sina åsikter. I ett fritt samhälle behöver man aldrig riskera att få sparken från jobbet för att man uttrycker kontroversiella åsikter. Men man får vara beredd på att publiken kan välja andra förebilder, och att de har samma möjlighet att prata på sociala medier som en själv. Och om Evin Ahmad talar sanning när hon säger att hon inte bryr sig att folk uttrycker att de tycker illa om henne, så är ingen skada skedd. Du kan vara kontroversiell även om du vill vårda din kommunikationskanal, men just uttryckandet av genuin missunnsamhet mot någon som är utsatt, kan påverka din publiks bild av dig åt det negativa hållet. Vem vet, utan detta politiska utspel kanske Evin Ahmad skulle fortsätta sin resa mot en gynnsam tvåvägsdialog med sina fans på just Twitter? Nu är vi tyvärr tillbaka till envägskommunikation från tv-rutan, och ett lysande tillfälle för frihetsskeptiker att återigen skylla på medborgarna.

Uppdatering 2022-03-06: Även public service-journalisten Elaf Ali är missnöjd med att ukrainare får busskort. Hon 4/3 skriver hon på Twitter: "Jag vet skillnaden på invasion och inbördeskrig. Men vad är skillnaden för de utsatta medborgarna? Och vad är skillnaden för SL? Varför får de med ukrainska pass åka gratis 2022 men inte de med syriska pass 2015?" - du kan inte känna dig älskad av ett folk som inte ger dig gratis busskort, den saken är säker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar