Jag får ibland mail från personer som berättar för mig att jag har fel i mitt antagande att gud inte finns på riktigt. Med "gud" menar jag något väsen värdigt att kallas gud, allts något som befinner sig mellan en humanoid varelse med egenskaper som överträffar någon människas och en subtil kraft med förmågan att sätta igång skapandet av ett universum. Med "finns" menar jag en entitet som på något sätt kan uppfattas av någon människa eller göra ett avtryck i den värld som kan uppfattas av någon människa. Med "på riktigt" menar jag "i den naturliga världen", till skillnad från "i tankevärlden" eller "som litterär karaktär". Denna gång är det Simon som hör av sig. Han brukar höra av sig via mail när jag har sagt något som han anser inte stämmer. Denna gång var det ett opåkallat mail som syftar till göra mig uppmärksam på ett gudsbevis i form av ett filmat vittnesmål. Simon hälsar att eftersom detta går att dokumentera och eftersom det talar sitt tydliga språk, är otro inget annat än dårskap.
En man ramlar ner från sjunde våningen. För att vi ska förstå problemet, påminner mannen som överlevde fallet oss om gravitationens lagar. "Ni känner väl till gravitationen?" Berättelsen handlar om att han faller, hallucinerar, överlever (mot alla odds) och tillskriver det positiva utfallet till sin gud. Gravitationen tänker jag inte kommentera, för jag misstänker att vi är överens på den punkten. Jag tänker istället titta på principerna som ligger till grund för slutsatserna i vittnesmålet.
Att man överlever ett fall från sjunde våningen på ett höghus kan vara svårt att förklara, men genom att applicera principen om kunskapsluckornas gud, kan vi anta att sådant vi inte kan förklara är sådant vi kan förklara genom gudomligt ingripande. Anledningen till att jag inte kan acceptera denna princip är att om jag inte vet, så vet jag inte. "Oförklarligt, alltså gud" är ett kunskapsanspråk som levereras utan att nämna hur man tror sig veta, och det viktiga är faktiskt inte vad man vet utan hur man vet det. Okunskap är inget stort problem bredvid illusionen om kunskap. Att acceptera tanken på att okunskap kostnadsfritt kan växlas till gudomliga anspråk så har vi bara flyttat fram problemet, eftersom mänskligheten har uppfunnit mer än en gud, och fler övernaturliga strukturer än religionen. Kanske det var en schaman som räddade mannen?
Vidare så vittnar en kristen om att det var just gud och Jesus som ingrep, precis som en hindu vittnar om Vishnu. Kan det inte vara så att den gud man tror på, är den som ingriper tillsammans med sina allierade (Jesus)? Självklart kan det vara så, men eftersom det normala är att vad man tror sällan påverkar hur något är, så behöver det styrkas. Och av den anledningen vill jag berätta vad som kan få mig att tro att det verkligen är gudomligt ingripande som räddade mannens liv.
Om jag får en uppenbarelse av gud, skulle jag tro att jag hallucinerar. Inte heller när någon annan vittnar om gudomligt ingripande, är jag beredd att slänga allt vi vet om hjärnans förmåga att hallucinera i kritiska situationer överbord. Eller kulturens betydelse för självdiagnosticering. Och så vidare. Det som krävs är ett argument som harmoniserar med både det vi tror oss veta om verkligheten och med logikens lagar. Kristna människor är vänliga, de är ofta beredda på självuppoffring för en medmänniskas väl, men det finns ett krav jag ställer för att säga att de har rätt: Formulera ett argument! Deras motvilja att tillgodose det kravet är lika stark som min motvilja att tro på deras anspråk - tillsynes rätt obegåvade anspråk.
Kommentarer
Skicka en kommentar