Musiker som gör politiska ställningstaganden är ofta bättre musiker än politiker. Ofta ser det ut att handla om en blandning mellan public relations, godhetssignalering och politisk korrekthet, i den meningen att man inte precis lever efter sin politiska övertygelse, men tar ändå varje chans att prata om den. Det klassiska exemplet är Roger Waters och hans outtröttliga tjat om Donald Trump. Jag har sett Waters live flera gånger, för han är upphovsman till en svårmatchad låtskatt som bl.a. innefattar Every stranger's eyes, Brain damage, The Fletcher memorial home och Amused to death. Nu är jag dock heligt trött på att se honom live, för den politiska besattheten får leva ut på bekostnad av konsten.
En annan artist med starka politiska åsikter, Morrissey, har ändå lyckats hålla isär sina politiska åsikter från sin musik. Det fungerar för mig, men han skapar ändå rätt mycket irritation. Tim Jones har spytt galla över Morrissey i The Guardian för att hans politiska åsikter på ett eller annat sätt nått hans publik. Att jag tryggt kan kritisera både Waters och Morrissey har med den standardiserade maktanalysen att göra. Båda har en framgångsrik multinationell karriär i ryggen, båda är män, båda har ljus hy och båda har uppnått en ärbar ålder. 0 av 4 maktanalyspoäng. Båda är lovligt byte för den som vill leverera kritik.
Häromdagen fick popgruppen First Aid Kit sin chans att ge sig in i politiken. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lade ut ett inlägg på Instagram, med musik skriven av Willi Nelson, framförd av First Aid Kit. Det handlade om låten On the road again från år 1980 som First Aid Kit gjorde cover på år 2020. Detta var First Aid Kits största ljus i offentligheten på länge, och systrarna i First Aid Kit spelade upp detta ytterligare genom ett offentligt uttalande:
Hej Moderaterna! Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er. Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.
Detta fungerade utmärkt. De enda som kände sig sårade var M-väljare som ansåg att First Aid Kit påstår att de stöder exkludering, men det finns givetvis gränser i First Aid Kits inkluderande samhälle. Moderaterna gjorde det enda rätta: De bad inte om ursäkt eftersom de inte gjort något fel - First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för användning på Instagram - utan plockade bort musiken för att de respekterar popgruppens önskning. Eftersom First Aid Kit inte ringde Ulf Kristersson eller Moderaterna, utan gjorde ett offentligt uttalande som länkade till Kirsterssons inlägg, fick de massor med spelningar där, och den mediala uppmärksamhet som ett offentligt uttalande som blir viralt ger, i form av hyllningar från personer som inte heller gillar Moderaterna.
Reaktionerna på kritik mot First Aid Kit skiljer sig givetvis från reaktionerna på kritik mot Roger Waters och Morrissey. First Aid Kit har en tillräckligt god karriär för att de ska kunna leva gott på sin musik, men kan inte mäta sig med varken Waters eller Morresey. Eller Deep Purple, Led Zeppelin, Queen, Yes, Pink Floyd, Kansas, Whitesnake och Genesis. De är inte män, de har dessvärre ljus hy, men de är åtminstone unga. 2,5 av fyra maktanalyspoäng är tillräckligt för att kritik ska kunna mötas med personliga påhopp mot kritikern, vilket stormen på sociala medier vittnade om. Jag vill berömma First Aid Kit och välkomna dem tillbaka till rampljuset, samtidigt som jag vill ge en eloge till Moderaterna, både för att de från början ville lyfta svenska artister och för att de respekterade bandets önskan. Men jag tar risken att kritisera bandet för att de utnyttjade situationen på ett sätt som kunde ha uppfattats som fult av Moderaternas väljare. Hur som, välkommen tillbaka in i värmen! Jag kommer dock hellre lyssna på Deep Purple än First Aid Kit även i framtiden.
Kommentarer
Skicka en kommentar