Klassförakt och damfrisörskor

Tycka vad man vill, men en viss nivå av klassförakt kan vi inte komma ifrån. Undersökningar om utbildningsnivå uppdelat på partisympati får gärna socialdemokratiska sympatisörer att lite stolt påpeka att det bara är arbetarklassen som röstar på Sverigedemokraterna, medan de har minsann är ett parti för akademiker. I en perfekt värld skulle det inte uppfattas som särskilt märkligt att olika grupperingar har olika politiska intressen, men jag tror som sagt att en viss grad är ofrånkomlig.

Sedan Annika Strandhäll tillträdde som regeringens miljöminister har anhängare av socialdemokraterna försökt att slå tillbaka. Strandhälls enda formella utbildning är treårig damfrisörlinjen på gymnasiet, vilket har fått socialdemokraternas meningsmotståndare att lyfta på ögonbrynen. Vad behöver en miljöminister egentligen veta? Jag har ingen som helst kritik mot Annika Strandhäll baserat på hennes utbildning. Det är nämligen skillnad på bildning och utbildning. Jag vet många högutbildade personer som inte förstår någonting om sin omvärld, och jag vet många outbildade personer som är ytterst bildade. Och jag vill för egen del påpeka att jag, som tillhör årskullen före Strandhäll, som sista årskull hade tvååriga yrkesprogram, så hade hon varit ett enda år äldre, hade hennes kritiker haft ännu mer vatten på kvarnen.

Min kritik mot att hon tilldelades ämbetet i fråga handlar inte om hennes utbildning, snarare om hennes bildning. Någon av hennes försvarare ställde sig frågan om inte en damfrisörska ska kunna göra politisk karriär, med hänvisning till just klassförakt.

Om Strandhäll verkligen vore en person som försökte driva kommersiell frisörverksamhet i Sverige, och som tillfälligt tog en paus från det för att tjänstgöra som förtroendevald, skulle jag vara utmärkt nöjd. Då skulle hon ha lite inblick i hur den verkliga värden fungerar. Strandhäll är inte arbetarklass, hon råkar bara ha en sådan utbildning. Strandhäll är politikerklass. Hon plockades upp tidigt av det socialdemokratiska systemet, och har ingen vidare erfarenhet av hur det är att vara näringsidkare i Sverige idag. Men om Strandhäll verkligen vore en person med denna bakgrund, skulle hon förmodligen inte vara socialdemokrat, för då hade hon varit arbetare på riktigt.

Då skulle hon förstå hur systemet står i vägen för den som försöker försörja sig på hederligt vis. Skatter, avgifter och regler må vara något bra, som vi behöver ha, men har man för mycket av det goda, blir det svårt att få saker och ting att gå ihop. Så generellt sett bör antalet karriärpolitiker hållas ner, till förmån för riktiga människors tillfälliga förtroende att företräda andra riktiga människor i tillfälliga politiska förtroendeuppdrag. Jag anser att vi behöver ha damfrisörskor i politiken, men det är tveksamt om vi behöver ha särskilt många broilers, utan kunskap om hur samhället de bestämmer över fungerar? Alltså den sortens politiker som Lorentz Tovatt är affischnamn för.

Jag föreslår att riksdagen endast ska vara öppen för personer som har minst 20 års yrkeserfarenhet, varav minst tio av dessa ska vara i privata sektorn. Det skulle minska glappet mellan politikerklassen och de politikerna ska företräda. Strandhälls lön på omkring 150.000 kronor i månaden, skulle vara helt oproblematisk om det handlade om ett tillfälligt förtroendeuppdrag för en damfrisörska, men nu är den bara ytterligare ett bidrag till klassklyftorna.