Alla ska ha det lika jävligt?

Det är absolut solklart att många skaffar politiska visioner som inte är baserade på visionen om att alla ska ha det så bra som möjligt, utan på ideologier man har vuxit fast i, av en eller annan anledning. Jag tror att det var när Maria Ripenberg för en tid sedan lade ut texten om varför man inte ska kontakta nätdoktorer på Nerikes Allehandas ledarsida.

1) Det kostar landstinget en slant, underförstått att vård inte får kosta för mycket. Är inte Sverige ett rikt land, där våra gemensamma utgifter blir extra legitima om de går till välfärd? Ett besök på vårdcentralen kostar faktiskt också en slant, så det ska såklart inte heller missbrukas.

2) Läkaren är för tillgänglig, underförstått att medborgaren måste få slita lite. Jag har haft en del incidenter som krävt läkares uppmärksamhet, och jag är glad för att sjukvården är så tillgänglig som den är. Jag kan också tillstå att nätläkaren jag vid ett tillfälle valde att kontakta, var så svår att få tag i, att jag prioriterade att försöka gå via utkastarna på vårdcentralen.

Men det verkar vara genomgående. Höga skatter motiveras av att staten behöver ha inkomster och av att beskattning har en utjämnande effekt. Vi vet att volym är viktigt när inkomsterna ska vara höga, och att ett högt skattetryck snarare kan hämma ekonomin och således skatteintäkterna. Vi vet att en skatter främst tynger ner den ekonomiska friheten för den med låg inkomst, men det verkar inte spela någon roll. Om man verkligen bryr sig om välfärd, ser man till att använda skatteintäkterna klokt, man höger inte skatten ytterligare en gång! Helst skulle man prioritera ned skattetrycket och prioritera upp välfärden när medlen ska fördelas.

Den som betvivlar skattens hämmande effekt bör känna till några experiment. I Finland ökade alkoholkonsumtionen när man provade att sänka skatten på alkoholhaltiga drycker. I Sverige skryter Miljöpartiet om hur olönsam kärnkraften är, vilket är ett sätt att säga att straffskatterna faktiskt fungerar. Av samma skäl är skatten på bilbränsle skyhög. Företag vill anställa utan att förlora lönsamheten, fondsparare vill ha avkastning så att mer pengar kan investeras i fonder, och så vidare.

Skatt skapar klassklyftor, och Sverige, som har ganska höga skatter, har således också ganska stora klassklyftor. Klassklyftorna kan givetvis inte försvinna helt, för om alla alltid har lika mycket pengar att röra sig med, försvinner en viktig motivation för entreprenörer att driva företag, och en viktig motivation för arbetstagare att faktiskt gå till jobbet. Det måste göra någon skillnad för den som kan bidra så att den väljer att göra det.

Men generellt sett ska inte gemene mans pengar användas till priviligierade människors hobbys.

Presstöd kan ersättas med sänkta arbetsgivaravgifter, så slipper den vanliga knegaren finansiera någon annans Dagens Nyheter. Trossamfundens olika bidrag kan ersättas med en medlemsavgift, så slipper den vanliga knegaren finansiera någon annans tro. Den vanliga arbetaren får mer ekonomisk frihet, och pengarna som samlas in genom olika beskattningar, kan läggas där alla har glädje av pengarna, nämligen på välfärden. Allt från sjukvård och barnomsorg till utbildning och polis. Som sig bör.

Beskattning är ett misslyckande, men nu får vi höra vår statsminister säga att det "finns utrymme". Vi har det alltså inte tillräckligt jävligt än?