Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

söndag 23 maj 2021

Hur roligt är det att förlora ett riksdagsval till det onda lägret?

Uppfattningen om partipolitik varierar från föreställningen om olika sidors olika visioner om hur vägen till välstånd ser ut, till föreställningen om att motståndarlägret är "det onda lägret" som på något vis vill sabotera för folket, särskilt för redan utsatta. I de mest extrema fallen det till och med förekommit ledartexter om att opposition är en sjukdom. Detta span av föreställningar kan man ana när t.ex. CUF, som tillhör den extrema finansiella högerkanten, vill avskaffa LAS, blir avslöjade av den extrema finansiella vänstern för att de i själva verket vill göra det lättare att sparka personal. Det är såklart sant att det är tryggare för en företagare att anställa om anställningen kan avbrytas efter företagarens behov, men det finns en misstanke från den finansiella vänstern om att den finansiella högern vill avveckla sin personalstyrka (och således sin möjlighet att tjäna pengar). Så hur roligt är det att förlora ett riksdagsval till det onda lägret?

Om CUF själva skulle tolka försvaret av LAS lika skevt, skulle de tro att den finansiella vänstern vill omöjliggöra anställning genom att försvåra avsked av personal. Men vi vet att det inte (heller) är sant - de vill skapa trygghet för människor med en anställning.

Det som möjligtvis saknas i Sverige är en träning i att förlora riksdagsval. Den erfarenheten finns på högerkanten, men är ganska sällsynt på vänsterkanten, vilket ger en skev balans i hur exponerad man för opposition, och rimligtvis en skev balans i hur tränad man är att leva i ett land som styrs av motståndarpartiet. Sverige har haft 34 riksdagsval, där 24 har vunnits av vänstern. Under kristider (1940, 1944) har högern ingått i regeringen i en gemensam strävan, men mitten och högern har alltså bara 10 segrar, där hälften av dessa inträffade före 1930! Om man är vänstersympatisör, kan man alltså ganska oemotsagt odla föreställningen att det finns en "bra sida" och en "dålig sida". Men vad händer då när den bra sidan blir avslöjade med fingrarna i syltburken?

Ett normalt förhållningssätt måste vara att transparens är något bra, och att även om man sympatiserar med en politisk modell, så förstår man att det välbetalda riksdagspolitikeryrket lockar till sig korrupta människor som vill komma åt de privilegier som endast kan åtnjutas där, och att det egna lägret således också ibland avslöjas för korruption. Men i den sneda maktbalans vi ser i Sverige finns det fler och fler röster som helt enkelt vill styra media och begränsa granskning, vilket vi ser i allt från Jan Guillous irritation av att statlig media granskas till regeringsförslaget om att "kvalitativ media" ska beviljas välfärdspengar som belöning för sin verksamhet.

Det vi egentligen borde sträva efter, är att maktskifte är något normalt. Det förhindrar att en stor minoritet aldrig får chansen till inflytande, och det raderar förutfattade meningar om en opposition som endast kan vårdas så länge deras politik aldrig införs. För att komma dit måste vi ha fri media, som inte styrs av staten. Så länge tidningar har ett ekonomiskt incitament att leva upp till bidragskriterier och så länge staten både själv sysslar med och kontrollerar radio och tv, kommer vi aldrig komma dit. Så när statligt kontrollerad försvaras av demokratiska skäl, är det något som inte riktigt stämmer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar