Startsidan      |      Texter      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame      |     Hall of fame     |      Evolution

tisdag 22 oktober 2019

Behöver vi statlig underhållning för relevansens skull?

Nu efterlyser jag bättre argument för att fortsätta ösa kopiösa mängder pengar ner i det svarta hål vi kallar "public service" - ett namn som känns mindre och mindre rättvisande för varje dag som går. För några dagar sedan skrev Mats Örbrink en mycket bra text som utmanade just den extrema kostnad som är kopplad till SVT, SR och UR och igår kommenterade kulturministern Amanda Lind frågan i en politisk ordväxling i Aktuellt.

Örbrink skriver att smala program ska produceras även framöver och Amanda Lind säger att smala program behövs i ett försvar av den höga kostnaden. Men varför måste t.ex. SVT ha en svulstig nöjesavdelning för att sända smala program?

Örbrink skriver att man brukar hänvisa till relevans. Om inte SVT sänder breda program, så är avsändaren irrelevant även för de smala programmen. Han avfärdar sedan argumentet om relevans så här:
Med samma logik skulle Kungliga Operan låta Håkan Hellström regelbundet sjunga för att institutionen skull vara relevant för breda delar av befolkningen, och Dramaten då och då visa buskis med Stefan och Krister.
Dramaten skulle verkligen bli mer relevant om den visade buskis med Stefan och Krister. Fler skulle engagera sig, och fler skulle prata om den i sociala medier, och Dramaten skulle vara mindre elitistisk. Frågan är bara varför Dramaten måste vara relevant ur det perspektivet? Kulturministern säger att relevansen inte får tappas, och att den hängs upp på "det breda", vilket alltså underförstått är program som inte har karaktären av just public service, utan nöje.
Om vi ska värna uppdraget som är public service då måste vi värna det breda uppdraget. Annars riskerar public service att tappa i relevans.
Varför behövs den relevansen? Till den grad lätt underhållning leder till relevans, kan jag inte förstå varför just SVT ska stå för leveransen, när den privata marknaden lika gärna kan axla det ansvaret. Jag tror att typiska public service-program bär på en egen relevans, som inte alls behöver hängas upp på Doobidoo eller Tro, hopp och kärlek.

Dramaten är relevant för sina dramaföreställningar, och att inte alla är intresserade av dem, behöver inte vara elitism. Ett program som gör Sveriges Television relevant som leverantör av public service-tv är t.ex. Snillen spekulerar (som från början leddes av den nyligen bortgångne Bengt Feldreich, och som idag leds av den nästan otroligt skärpta och charmiga Zeinab Badawi). En annan programserie som jag gärna lyfter fram som exempel när jag pratar med fördelen med SVT och public service-tv är Dokument utifrån. Att tro att man måste hala in tittare till dessa program via Kronérs sommargäster är en elitistisk tanke - de båda programmen delar säkert en viss andel publik, men båda programmen kan stå på sina egna ben. Det ena kanske för att det rimmar väl med SVT:s uppdrag, det andra kanske för att det bär på en kommersiell gångbarhet.

Kommersiell tv behöver inte vara reklamfinansierad, det har prenumerationstjänsterna (t.ex. Netflix och HBO) visat. Kommersiell tv behöver inte heller vara speciellt dålig, vilket t.ex. TV4 har visat med Solsidan. Men den behöver vara just kommersiellt gångbar, vilket är bra för konsumentmaktens skull. För resten har vi public service.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar