På förekommen anledning, jag brukar skriva om Svenska kyrkans konflikt mellan uppdraget att var kyrka och sin önskan om att vara en myndighet. Denna önskan delar kyrkan med många av sina medlemmar, då Svenska kyrkan organiserar flest ateister i hela Sverige. Miljoner, faktiskt.
Vi icke-troende som är lite äldre är ofta icke-troende av filosofiska skäl. Vi är s.k. nyateister. Vi har passerat genom Svenska kyrkans indoktrineringsprogram med barntimmar, söndagsskola och konfirmation, och helt enkelt genomskådat snömoset. Generation Y ("millenniegenerationen") tenderar att vara uppfostrade av irreligiösa, och lyckligt omedvetna om den epistemologiska galenskap som kyrkan odlar. Men kyrkan själva är pinsamt medveten om både sin historia och sina dogmer, och gjorde därmed en enorm prestigeförlust när de år 2000 degraderades från myndighet till kyrka.
Det man vill vara är En God Kraft™ i samhället, och då religion skrämmer bort det intellektuella kapitalet heter räddningen politik. Vissa går så långt som att säga att religion helt enkelt är politik.
Jenny Sonesson, socionom, ledarskribent på Göteborgsposten och crazy cat lady, skrev häromdagen på Twitter:
Hur definieras kärleksbudskap? Den sedan länge förkastade hypotesen att Svenska kyrkan är en kyrka säger att det är Gud som bestämmer vad som är eller inte är gott. Men det är ganska kul betrakta Svenska kyrkan som kyrka. Det skulle bära på implikationer om att politiska ställningstaganden egentligen vore religiösa. Gud förespråkar en ineffektiv flyktingpolitik!
I ljuset av att Svenska kyrkan egentligen konkurrerar med Svenska institutet om ansvaret för Sverigebilden™ är Erikssons svar vettigt: Den politiska vänstern har 1) en åsikt i flyktingpolitiken och 2) ett inflytande över kyrkan, och äger således definitionen av godhet. Konsekvensanalyser tillhör forna intellektuella tider, och godhet handlar inte längre om antal personer man kan hjälpa, utan om det egna politiska motivet, och om potentiella väljare. Religiösa har inget i kyrkan att göra!
Vi icke-troende som är lite äldre är ofta icke-troende av filosofiska skäl. Vi är s.k. nyateister. Vi har passerat genom Svenska kyrkans indoktrineringsprogram med barntimmar, söndagsskola och konfirmation, och helt enkelt genomskådat snömoset. Generation Y ("millenniegenerationen") tenderar att vara uppfostrade av irreligiösa, och lyckligt omedvetna om den epistemologiska galenskap som kyrkan odlar. Men kyrkan själva är pinsamt medveten om både sin historia och sina dogmer, och gjorde därmed en enorm prestigeförlust när de år 2000 degraderades från myndighet till kyrka.
Det man vill vara är En God Kraft™ i samhället, och då religion skrämmer bort det intellektuella kapitalet heter räddningen politik. Vissa går så långt som att säga att religion helt enkelt är politik.
Jenny Sonesson, socionom, ledarskribent på Göteborgsposten och crazy cat lady, skrev häromdagen på Twitter:
Vi är många som vill besöka Svenska kyrkan i juletid utan att läxas upp från predikstolen om flyktingpolitik under religiös täckmantel.En kristen! Usch, det är inget för Svenska kyrkan! Den som tror på Gud kan faktiskt söka sig till någon frikyrka. Miljöpartiet, som med grundläggande räkneförmåga förstått att kyrkan bör vara politisk, sätter ner foten. Tomas Eriksson svarar att om man har "problem med att kyrkan predikar kärleksbudskap ska man kanske bara inte gå dit".
Hur definieras kärleksbudskap? Den sedan länge förkastade hypotesen att Svenska kyrkan är en kyrka säger att det är Gud som bestämmer vad som är eller inte är gott. Men det är ganska kul betrakta Svenska kyrkan som kyrka. Det skulle bära på implikationer om att politiska ställningstaganden egentligen vore religiösa. Gud förespråkar en ineffektiv flyktingpolitik!
I ljuset av att Svenska kyrkan egentligen konkurrerar med Svenska institutet om ansvaret för Sverigebilden™ är Erikssons svar vettigt: Den politiska vänstern har 1) en åsikt i flyktingpolitiken och 2) ett inflytande över kyrkan, och äger således definitionen av godhet. Konsekvensanalyser tillhör forna intellektuella tider, och godhet handlar inte längre om antal personer man kan hjälpa, utan om det egna politiska motivet, och om potentiella väljare. Religiösa har inget i kyrkan att göra!
Kommentarer
Skicka en kommentar