Paolo Roberto begår haram igen

För någon vecka sedan lade Paolo Roberto ut en bild med följande text på sin Instagram-profil:

"Tuttar är beviset att män kan fokusera på två saker samtidigt."

Jag kan erkänna att jag skrattade åt meningen. Att skämta om sådant som är förbjudet kan vara roligt, och sådant som anspelar på objektifiering av kvinnor är allt som ofta förbjudet. Vi lever trots allt i tider då objektifiering av kvinnor verkligen är ett problem. Vi har t.ex. gärna hårdare klädkoder för kvinnor än för män, ibland informellt ibland formellt. Nike säljer till och med ett träningsplagg som ska skyla kvinnans hår - ett informellt krav som i få sammanhang ställs på endast män, eller män över huvudet taget. Så visst har vi problem.

Idag läggs ett ganska stort ansvar för normskapande på media, social media och på offentliga personer. Bl.a. Aron Flam har opponerat sig en hel del mot att även humor förväntas vara politiskt korrekt, eftersom det förbjudna kan locka till skratt för att det chockerar. Det skulle kunna vara det förbjudna skämtet som gjorde Paolo Robertos bild rolig.

Självklart uppskattas inte provokativ, normbrytande och gränstänjande humor av alla. Gudrun Schyman har t.ex. kommenterat Robertos skämt så här:

"Det är sexism. Det är precis vad det är. Det är ju rent ut sagt förjävligt att man lägger ut en sån grej. Det är ju ännu värre om det är många män som skrattar åt det."

Jag har sett och hört både värre och grövre skämt, och skrattat även åt dessa. Jag inbillar mig att min moral formas av hur jag uppfattar de konsekvenser som kommer från vad jag gör, säger och interagerar med andra, inte från vad jag tillåter mig att skratta åt. Att få och att tillåta sig att skratta åt grova skämt, är ett uttryck för att man är fri, att man lever utan tankepolis eller moralpolis.

Filip Hammar däremot, anser att det är samma skämt som vissa uppfattar som sexistiska, som är de skämt som leder till våldtäkt. Till Ivar Arpi skriver han:

"Du supportar en pastakung som reproducerar sexism som i förlängningen leder till våldtäkt. Oliktänkande värt att slåss för, Ivar?"

Alltså, skämt om tuttar => X => våldtäkt, där X är ett icke uttalat mellansteg. Om detta stämmer, är det givetvis ytterst allvarligt att det finns normbrytande och utmanande skämt, och om man tror att detta stämmer, är det självklart att man blir upprörd över ett normbrytande och utmanande skämt, men jag har en annan teori:

Det är helt enkelt lönsamt för en medieperonlighet som Hammar att tillhöra konsensus i en fråga som upprör, och vi vet faktiskt inte vilka skämt han själv konsumerar och ärligt uppskattar. Jag har inga problem med att inte veta, för jag litar på att han tar ansvar utan att jag recenserar honom för vad han själv finner roande - han är en fri man.

2017-03-17: Paolo Roberto skapar kalabalik igen