Jag kom att tänka på Bitte Assarmos text från 2007 där det bl.a. hävdas att kristna förföljs i Sverige. Jag vill absolut inte förringa påståendet att kristna förföljs, kristna förföljs lika illa som andra religiösa och icke-religiösa runt om i världen, men vilket uttryck tar sig denna förföljelse i Sverige? Assarmo ger detta exempel: Negativa uttalanden om kristna i samband med abortfrågan, stamcellsforskningen och synen på homosexuella, trots att inte bara kristna har knäppa åsikter i dessa frågor. För min del känns det mer hoppfullt att påpeka att inte alla kristna har knäppa åsikter i dessa frågor, så varför inte fokusera på det istället?
Jag vill absolut inte förringa det faktum att bl.a. kristna verkligen förföljs runt om i världen, men jag kan inte se att Assarmo ger något exempel på att det sker i Sverige. Det är betydligt lättare att hitta exempel på angrepp mot muslimer (molotovcocktails i moskéer?) eller sekulära (mordhotade konstnärer?) än angrepp mot kristna. Om kritik jämställs med förföljelse, så skulle även jag vara förföljd. Varje dag, av bl.a. kristna. Men det är tillåtet att kränka idéer och föreställningar. Det måste vara så. Inga föreställningar eller idéer är heliga, och inte ens inom Katolska kyrkan står tiden still, även om det allt som ofta verkar vara så. I ljuset av gårdagens fruktansvärda attentat mot satirtidningen Charlie Hebdo, framstår den påstådda förföljelsen av kristna i Sverige mest som gnäll.
Alice Petrén lär ha varit inne på linjen att Charlie Hebdo-redaktionen begått något slags brott, då hon råkade säga i radio att de inte var "oskyldiga", men på twitter har hon gjort gällande att hon sagt fel, vilket jag verkligen hoppas.
Yttrandefriheten är en vak som sakta fryser igen, och Charlie Hebdo är, med sin elaka religiösa och politiska satir, den friktion som bevarar isen öppen. Alla som vill säga något har nytta av yttrandefriheten, men priset för den är givetvis att man inte alltid får sin tro eller sina åsikter bekräftade. Inom Kristdemokraterna har det funnits tendenser att vilja kriminalisera hädelse, och islamisten Mehmet Kaplan menar att religiösa karikatyrer helt enkelt inte täcks av yttrandefriheten, vilket framgår av följande uttalande i tidningen Dagen (2006): "Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja." Denne man är alltså minister idag!
Det alla yttrandefrihetens motståndare har gemensamt, är den naiva förhoppningen att det är vad just de själva inte vill höra som inte ska vara tillåtet. Begränsad yttrandefrihet ska drabba dem som avviker i sina åsikter, inte dem själva. Att både ha och äta kakan, alltså! Yttrandefriheten kommer till "priset" att den även gäller för avvikande åsikter, satir och karikatyr, och det är ett mycket lågt pris.
I Sverige jagas inte kristna, men däremot de som kritiserar religion överhuvudtaget.... Tom på Humanistbloggen.
SvaraRaderaHear hear
Radera