Dåliga försök att legitimera religion, del 95 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittiofemte som behandlar ett argument som syftar till att frambringa legitimitet åt gudstron.

Det finns egentligen bara en Gud, olika religioner är bara olika missuppfattningar.

Idag finns bortåt en hundra gudar som dyrkas av mänskligheten. Vissa av dem påstår sig ha överseende med att du dyrkar fel gud, och några få har till och med överseende med ateister som inte tror på någon gud. De gudar som fått fäste i väst är dock inte speciellt förlåtande. Utrustade med ett helvete avsett för dissidenter har Jahve personligen överlämnat tio budord till Mose (när ingen annan såg på) där de tre första handlar om sin egen mäktighet och går ut på följande:

1. Av alla gudar är jag den enda som du har tillåtelse att dyrka. 2. Hedra mitt namn. 3. Avsätt var sjunde dag till mig.

Sedan följer några konkreta regler. För att få slut på det slentrianmässiga dödandet levererade Jahve ett femte budord som helt enkelt satte stopp för detta. För att få bukt med stölderna, fick även dessa ett budord, det sjunde. Förmodligen var budorden om mord och stöld inte nödvändiga då de lärda israeliterna redan var bekant med det problematiska i dessa övergrepp, men då ingen kan ifrågasätta budord fem och sju, kan lite av kredibiliteten från dessa spilla över på de viktiga budorden - de tre första budorden - alltså de budord som syftar till att etablera Jahve som den allsmäktige härskaren. För en modern sekulär människa framstår de tre första buden som lite märkliga och lite sekteristiska, så det är inte undra på att de tre första budorden behöver styrkas av andra budords uppenbara korrekthet.

Frågan om vilken eller vilka gudar som finns, och vilken eller vilka gudar som är villospår är viktig. Även idag finns det dem som tror att det pågår ett svartsjukedrama gudarna emellan, men många har rört sig mot en ståndpunkt som snarare hävdar att det bara finns en enda gud, och de olika religionerna endast är olika uttolkningar av denne enda gud. Speciellt judendom, kristendom och islam brukar påstås dela gud. Inkompatibiliteten mellan de olika religioner är alltså tillkortakommanden hos de troende, och det spelar ingen roll huruvida du tror på Allah eller Jahve, tron i sig är en dygd. Den som tror visar på sin goda ambition att dyrka Den Ende Guden, så även om han har träffat lite fel i sin dyrkan, så har han den ambition som guden anses kräva.

Denna lösning på problemet med många gudar går stick i stäv med skeptikerns dygd att inte hålla fast vid en grundlös hypotes. Vi anser inte att tro är någon dygd, vi värderar ifrågasättandet. Men om man delar åsikten att tro är en dygd, så kommer man en bra bit på väg bort från problemet med många gudar. Kanske rent av polyteister egentligen dyrkar Den Ende Guden, och att förvirring och kultur lett dem att tro annat? Jag tror inte att Gud delar den uppfattningen, eftersom han var så specifik i de första två budorden, men om vi accepterar uppfattningen så har alla en chans att komma till himlen.

Alla utom ateisterna förstås.

Om alla inkluderas i gruppen troende försvinner ett incitament, nämligen att tro, och detta viktigt enligt budorden. Det är rent av viktigare än budorden själva, vilket understryks av troende som säger att Nya Testamentet har större vikt än det gamla. Och mycket riktigt, i Nya Testamentet kan vi läsa att tro är nyckeln bakom allt. I berättelsen om fikonträdet som vissnade säger Jesus att tro kan förflytta berg.

"Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror." (Matt 21:21).

Matteus berättar även om när Jesus demonstrerade trons kraft genom att gå på vattnet (Matt 14:31). Även Petrus gick på vattnet, men efter att ha visat rädsla, sjönk han. När Jesus såg detta, sträckte han ut handen till Petrus med orden "Din trossvage. Varför tvivlade du?". Berättelsen handlar inte om en magisk man som kunde trotsa fysikens lagar och gå på vatten, utan syftar till att leverera budskapet att tron är en dygd.

Och i första brevet från korintierna levereras en stilla och varnande uppmaning: "Håll er vakna, stå fasta i tron, var manliga och starka."

Tron är allt. För den som tror starkt, öppnar sig möjligheterna. Tron är blind. Man måste kunna tro utan att kräva att något evidens presenteras. Det försvar av religion som syftar till att skapa legitimitet genom att säga att "bara man tror, så spelar det ingen roll vilken gud man tror på" har ett ideal som går på tvärs med vad som normalt eftersträvas i ett modernt och progressivt samhälle: Rimlig skepticism och ett sunt skeptiskt ifrågasättande. Ansvaret för progression lämnas på andra medan man själv är upptagen av sin helighet.

Föregående - Nästa