I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
åttioåttonde.
Det är människan som
är problemet, inte religionen.
Ibland gör sig religionens antagna okränkbarhet påmind genom
ett mycket märkligt ställningstagande, gärna i samband med rapporter om religiöst
motiverat våld. Vissa människor verkar ha ett behov av att påpeka att religion
är något oproblematiskt, men att människor inte är det. Ett typiskt exempel kan
vara att när media rapporterar om en förälder som begått illgärningar mot sina
barn i tron om att de agerar i enighet med Guds vilja, så finns det alltid
någon "moderat troende" som lite hurtigt säger att det inte är
religionen som är problemet, det är människan.
Hur heligt får ett fenomen som religion egentligen vara?
Givetvis finns det människor som begår illgärningar mot sina barn på grund av
andra övertygelser än religiösa, eller helt enkelt för att det är något fel på
dem. Men det finns absolut ingen naturlag som säger att ett påbud är positivt för att det är religiöst motiverat,
eller att en åsikt är god för att den
är religiöst motiverad, vilket skulle vara fallet om det inte är religion som
är problemet. Religiösa påbud kan vara både positiva eller negativa. Fysikern
Steven Weinberg uttrycker sig så här apropå religiöst motiverade gärningar,
fritt översatt från essän A Designers Universe:
Religion förolämpar
människans värdighet. Goda människor gör goda ting och onda människor gör onda
ting, med eller utan religion. Men för att goda människor ska göra onda ting,
krävs religion.
För mig är det rent förbryllande att man hellre skyller
religionens tillkortakommanden på dess anhängare än på religionen som sådan. Den
som betraktar sig som "moderat troende" delar förmodligen vissa
antaganden med naturalisterna och ateisterna, som t.ex. att Gud inte ingriper,
inte utför några mirakel och, framför allt inte
pratar med sina undersåtar. Vi, de moderata och ateisterna, kan alltså
lugnt enas om att Gud befinner sig någonstans mellan en tankekonstruktion och
ett transcendent väsen. Den som tror något annat, är per definition inte
"moderat troende" utan snarare vidskeplig. Däremot är det inte säkert
att vi delar synen på religionen, vilket ställningstagandet att det "inte
är religion som är problemet" ger uttryck för.
Tänk den person som är uppvuxen i en miljö där det finns
postulat som säger att Gud kan kommunicera med sina undersåtar, och att Guds
vilja är lag. Den person som accepterar dessa postulat, kommer att vara fullt
kapabel att begå illgärningar i religionens namn på grund av faktorer som det
snarare är personens föräldrar som borde ställas till svart för. Den personen
vill jag hellre fria än fälla, men om man friar, så skyller man ju faktiskt
problemen med religion på just religionen - detta okränkbara fenomen. Därför
vill man skylla på människan. Att inta hållningen att det finns några rötägg i
en annars perfekt värld, är bekväm. Feg men bekväm.
Men som vi redan konstaterat i del 47 och 87 så har religionen
problem som både är allvarliga och direkt exklusiva, och precis som allt annat ska
religion dömas för vad som utmärker det, inte för vad de med ansträngning lyckas
imitera.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Tack. Jag får ofta den liknande kommentaren "Det handlar inte om religon, det handlar om makt"
SvaraRaderaDet handlar aldrig om religion. (Om den religiösa får välja...)
Radera