I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
åttioandra.
Religion inspirerar
till goda gärningar.
I del 49 som handlar om det religiösa kärleksbudskapet nämnde
jag Hitchens utmaning, som går ut på att nämna den goda gärning som endast
troende kan göra tack vare sin tro, och som alltså en icke-troende är oförmögna
att göra på grund av frånvaron av religiös tro. Den som framgångsrikt levererar
på Hitchens utmaning, har stängt frågan om religionens goda inflytande. Men det
ironiska är att om man istället tänker på en dålig gärning som endast troende
kan göra, då låter inte svaren vänta på sig. Då kan vem som helst ge flera
exempel. För att citera Steven
Weinberg: "Mark Twain described his mother as a genuinely good person,
whose soft heart pitied even Satan, but who had no doubt about the legitimacy
of slavery, because in years of living in antebellum Missouri she had never
heard any sermon opposing slavery, but only countless sermons preaching that
slavery was God's will. With or without religion, good people can behave well
and bad people can do evil; but for good people to do evil - that takes
religion."
Del 74 handlar om att även religioner som för utomstående
framstår som direkt ondskefulla, t.ex. katolicismen, även gör bra saker. Men
hur är det med de kristna som identifierar sig som goda människor, och som
aktivt arbetar för att göra tillvaron bättre? Ett exempel skulle kunna vara de
välmenande missionärerna, som uppriktigt vill se ett gudfruktigt samhälle där
ingen behöver svälta.
Eftersom korrelation kan vara ett tecken på kausalitet, så
vet vi att om troende gör gott, så kan det vara värt att undersöka om tro
driver fram mer positiva gärningar än negativa. Även statligt biståndsarbete,
privata företags biståndsarbete och icke-organiserade insatser och donationer,
kan vara motiverade från beslutsfattarens religion. Om denna kausalitet saknas,
kan man nämligen inte säga att religion inspirerar till goda gärningar. Då vet
vi bara att givmilda människor är vidskepliga, och kan det vara så enkelt så
att samma gener kontrollerar de olika egenskaperna eller att egenskaperna
kommer från samma kultur. Alltså, om kausaliteten saknas så skulle dessa
människor vara lika givmilda även om de inte vore religiösa, och jag anser det
inte längre trovärdigt att någon sådan kausalitet finns.
En naivare och mycket otrevlig avart av detta resonemang
hävdar att det som får religiösa att agera gott, är föreställningen om
potentiella belöningar eller repressalier efter döden. Anhängare av detta
resonemang kan uppriktigt tro att personer som inte är gudstroende, är sämre
medmänniskor. Dessa vill inte se ateister i förtroendeställning. Jag stöter i
princip aldrig på detta i Sverige, men i USA bör man vara gudstroende om man är
presidentkandidat. I vissa fall är det mer respektingivande att våldta en kvinna än att inte tro på någon gud.
Men när de nu finns religiöst biståndsarbete så skapar det
snarare en oro om att det finns teologi kopplat till biståndet. När detta
problematiseras brukar den troende hävda sin religionsfrihet.
"Kristendomen är en del av min identitet, och jag har rätt att prata om
den" kan det heta. Men man kan lika gärna hävda den
utsattes rätt att till bistånd utan att underkasta sig biståndsarbetarens tro. Som
missionär, har man samma rätt att försöka sälja sin religion som vi
icke-troende har rätt att kritisera religion, men att avstå från att utnyttja
någons utsatthet för att driva sin livsåskådning, är ett bra sätt att visa
respekt. Därför blir jag bara nervös när personer med ansvarsfulla uppdrag säger
sig identifiera sig med sin tro, för det är de som låter religionen få det
bästa av sitt omdöme.
I del 91 som handlar om kontext frågar jag mig exakt vilken
typ av gärningar som kristendomens urkund inspirerar till.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar