Den omvända bevisbördan dyker fortfarande upp i samtal mellan teister och naturalister, men det är inte ofta man stöter på en debattartikel som påpekar att man inte kan bevisa att Gud inte finns. I en debatt om Gud är påpekandet helt poänglöst, om inte påpekandet förväntas säga något om Guds (potentiella) existens, vilket det faktiskt inte gör.
"Man kan inte bevisa att Gud inte finns, alltså finns Gud."
Detta följer givetvis inte. Argumentet adresserar inte frågan. Så vilka syften kan leda till att påpekandet görs?
"Man kan inte bevisa att Gud inte finns, alltså kan Gud finnas."
Om detta är ett grepp som syftar till att skapa legitimitet för gudstro, är det ett uttalande om hur den gudstroende hanterar icke motbevisade påståenden, i stil med "eftersom vi inte har bevisat att Gud inte finns, så finns legitimitet för min gudstro". Alltså, om detta grepp syftar till att skapa legitimitet för tro på icke motbevisade väsen och fenomen, har man helt plötsligt skapat ett gränsdragningsproblem: Vilka väsen och fenomen vars existens inte kan motbevisas, ska man tro på? Här delar Guds existens ett attribut en enhörningsflock på månens baksida: Icke-existensen är inte bevisad.
Om teisten tror på den ena, men inte på den andra, och kan legitimera sin icke-tro på den andra, har han samtidigt utvecklat en förståelse för den naturalistiska världsbilden. Av den anledningen är det nästan lite synd att den omvända bevisbördan har fått stryka på foten i debatt.
"Man kan inte bevisa att Gud inte finns, alltså finns Gud."
Detta följer givetvis inte. Argumentet adresserar inte frågan. Så vilka syften kan leda till att påpekandet görs?
"Man kan inte bevisa att Gud inte finns, alltså kan Gud finnas."
Om detta är ett grepp som syftar till att skapa legitimitet för gudstro, är det ett uttalande om hur den gudstroende hanterar icke motbevisade påståenden, i stil med "eftersom vi inte har bevisat att Gud inte finns, så finns legitimitet för min gudstro". Alltså, om detta grepp syftar till att skapa legitimitet för tro på icke motbevisade väsen och fenomen, har man helt plötsligt skapat ett gränsdragningsproblem: Vilka väsen och fenomen vars existens inte kan motbevisas, ska man tro på? Här delar Guds existens ett attribut en enhörningsflock på månens baksida: Icke-existensen är inte bevisad.
Om teisten tror på den ena, men inte på den andra, och kan legitimera sin icke-tro på den andra, har han samtidigt utvecklat en förståelse för den naturalistiska världsbilden. Av den anledningen är det nästan lite synd att den omvända bevisbördan har fått stryka på foten i debatt.
Kommentarer
Skicka en kommentar