Dåliga försök att legitimera religion, del 77 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sjuttiosjunde som hanterar åberopande av mirakel.

Tänk att du som historiker försöker bilda dig en uppfattning om en historisk händelses korrekthet, och konfronteras med uppgifter som står i konflikt med sådant vi tror oss veta om verklighetens beskaffenhet. En sannolikhetsbedömning säger dig att denna händelse är mycket orimlig. Det som påstås är att den mongoliske härskaren Djingis Kahn är född av en jungfru.

Vi kan inte veta huruvida detta påstående är korrekt eller inte, bara att det är mycket osannolikt att det är korrekt. Mycket osannolikt. Utan någon objektiv evidens kan vi välja att ta påståendet på tro, eller avfärda påståendet som så pass osannolikt att det förmodligen inte är korrekt. Varför skulle naturlagarna ha satts ur spel för att ge liv åt en mongolisk härskare?

Om vi accepterar förekomsten av mirakel, måste vi göra det för att vi godtyckligt väljer att ta det på tro. Per definition är ett mirakel en osannolik händelse, och bevisen för att Djingis Kahn verkligen är född av en jungfru klingar med sin frånvaro. Den som accepterar detta som en historisk händelse endast för att han väljer att ta det på tro, bedrar sig själv. Att betrakta något som sant för att man vill att det ska vara sant, är just självbedrägeri. Men tänk om Djingis Kahn verkligen är född av en jungfru, då har ju de som trodde det rätt hela tiden!

Visst är det så, men om inget tydde på jungfrufödseln, fanns inga legitima skäl att tro på jungfrufödseln. Påpekandet att de som trodde att Kahns mor var jungfru hade rätt, är inte på något vis ett giltigt argument för att den bästa vägen framåt när det gäller förståelsen av omvärlden, är att tro på det som är minst sannolikt. Detta skapar följande paradox:

Tänk dig att den hypotetiska personen Sven tror att Jesus Kristus är född av jungfru Maria. Sven legitimerar detta genom att hänvisa till att han tar det på tro, och han har därför duckat för skeptikerns krav på rimlighetsbedömning. Sven kommer sedan över odiskutabel evidens som styrker jungfrufödseln. Detta innebär att Svens föreställning inte längre är den mest osannolika. Är evidens helt plötsligt något som man ska ta på allvar? Är det fortfarande relevant att inta den minst sannolika hållningen på tro?

I själva verket är det betydligt mer hedervärt att ändra uppfattning om verklighetens beskaffenhet vartefter evidensläget ändras, än det är att ändra sin uppfattning om evidenslägets betydelse för synen på verklighetens beskaffenhet.

Föregående - Nästa