Der Spiegel berättar att vetenskapsmän har bevisat att Gud
finns. Eller åtminstone visat att Kurt Gödels ontologiska argument för Guds
existens är hållbart. Argumentet lyder som följer:
Gud är det största
tänkbara. Om Gud inte finns, kan man tänka sig något som har Guds egenskaper,
men som finns. Detta är större än Gud på en punkt - sin existens. Men det leder
till en paradox, eftersom Gud är det största tänkbara. Alltså är det felaktigt
att anta att Gud inte finns.
Om argumentet verkligen pålitligt visar att Gud finns, måste
vi förhålla oss till allt annat som också kan styrkas med argumentet.
Stålmannen är
snabbast. Om Stålmannen inte finns, kan man tänka sig något som har Stålmannens
egenskaper, men som finns. Detta är rent effektivt snabbare än Stålmannen
eftersom detta fins. Men det leder till en paradox, eftersom Stålmannen är
snabbast tänkbart. Alltså är det felaktigt att anta att Stålmannen inte är
snabbast.
Problemet är att det finns en tendens av felslutet
"begging the question". Argumentet ser bra ut för den som redan
accepterar vad argumentet försöker säga. Alltså, en premiss angränsar lite väl
nära slutsatsen. För någon som inte kommer från en monoteistisk kultur, kan man
inte lita på att just monoteisternas Gud är det största. Eller att Stålmannen
är det snabbaste. För en naturalist kanske Universum är det största tänkbara,
eller något annat.
Min uppfattning kring det ontologiska argumentet är att det
håller, men att det inte är komplett. Att Gud är störst måste styrkas, precis
som det måste styrkas på ett sådant sätt att det övertygar någon som inte har
den specifika förutfattade meningen om Gud - det som man lite skämtsamt brukar
kalla för objektiva belägg.
Skall vi diskutera så här, är det bara att konstatera följande. Om Gud är stor, så är jag mer gudalik än du, ty jag har större fötter (48-or, jag har ett par 49-or också)! Om Gud inte finns, faller beviset för en absolut sanning.
SvaraRadera