I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
sjuttiofemte som handlar om frihet till och från religion.
Religionsfrihet!
Redan i del 30 kunde vi konstatera att friheten från religion inte alls betraktas som
självklar. Vi kan alltså konstatera att inte ens Sverige betraktar FN's
deklaration om mänskliga rättigheter som något självklart, då friheten både
till och från religion betonas däri. Frihet till religion handlar bl.a. om rätten
att utöva sin religion och att indoktrinera sina barn. Denna frihet innefattar
att försöka rekrytera andra människor till sin religion, men inte att slippa svar på tal när man gör
det. Religionsfrihet innebär inte försämrade rättigheter eller möjligheter för
den som väljer att inte tillhöra någon religion.
En av svårigheterna som jag brottas med privat
är att min frånvaro av religiösa uttryck ibland tolkas som att jag inskränker andras
rätt att tro. Förmodligen är jag inte den enda ateisten som kränker mina medmänniskor
genom att t.ex. inte delta i bordsbön. Som jag ser det, är detta det perfekta
uttrycket för religionsfrihet - att några kan be utan att störas av att inte
alla deltar. Eller varför inte tvärt om, att några kan be, helt utan att de som
väljer att inte delta lägger sig i eller stör.
Allt som oftast är det den
kränkta som utgör det verkliga samhällsproblemet, inte minst då han skyller
på den som påstås kränka. Förvisso kan någon bli genuint besviken över att inte
alla i ett sällskap deltar i bön, men om man blir kränkt av att inte få som man
vill, så får man helt enkelt räkna med att bli kränkt. Till den grad ateism nu
är en religion, så innebär det inte att man "prackar på andra sin
religion" genom att man avstår bön. Om någon "prackar på" andra
sin ateistreligion, så skulle det ta sig uttryck genom att "påprackaren"
argumenterar för sin sak, vill förhindra andra att utöva sin, eller vad det nu
kan vara. Anklagelser om att ateister prackar på troende sin religion, kan inte
vila på att någon inte ber.
Ett lite mer allmänt exempel på detta fick jag bevittna efter
att pastafarianen och tillika österrikaren Niko Alm lyckades få bära ett
durkslak på huvudet på sitt körkort. Detta bemöttes med kritik om att "ni
ateister alltid ska pracka på eran religion på andra". Jo, "ni
ateister" är faktiskt mer rätt än man kan tro - Niko Alm är ateist och
durkslaget var ett uttryck för kritik mot religiösa privilegier. Men
anklagelsen om "påprackande" har jag ingen aning om varifrån den
kommer. Det var ju Niko Alm själv som hade durkslaget på huvudet! (Det är inte
helt utan att man undrar hur dessa människor reagerar när de möter en muslimsk
kvinna med en hijab runt huvudet.)
Om man ställer detta resonemang på sin spets, kan man fråga
sig varför i hela friden Lars Vilks målade profeten Muhammed som hund? Detta är
extremt nedlåtande mot muslimer och en uppenbart kränkande gest. Min åsikt är
att diskussionen om yttrandefrihetens gräns är välkommen. Och till er som
tyckte att Lars Vilks skulle avstå, vill jag säga att jag är fullt medveten om
att yttrandefrihet inte känns som något som är värt att kämpa för. För den som ändå
inte säger något som väcker reaktioner känns yttrandefrihet känns som en onödig
lyx, och yttrandefrihet är definitivt inget som uppskattas av den som besitter
rätten att tala men saknar intentioner utnyttja rätten. För att hitta personer
som värderar yttrandefrihet, måste vi förflytta oss till teokratiska samhällen,
långt borta från fredagstacos och Doobidoo. I en värld där du kan betraktas som
en respektabel samhällsmedborgare trots att din största samhällsinsats är att
du betalar ett Netflix-abonnemang, har konflikter andra orsaker än bristen på rätten
att tala.
Den värsta missuppfattningen av religionsfriheten handlar om
konsekvenser av utnyttjandet av yttrandefriheten. "Man måste tänka på
konsekvenserna" kan det heta. Islamisten som spränger sig själv är inte
det största problemet, den som utnyttjar sina rättigheter att tala och rita är
ett större problem. I ljuset av Anders Behring Breivik och den obeskrivliga tragedin
i Norge 2011, är detta resonemang helt obeskrivligt för mig. Och visst, i
någons ögon är var det väldigt onödigt av Vilks att rita profeten som
rondellhund, och i någon annans ögon var det väldigt onödigt för
Socialdemokraterna att ställa upp i val och skaffa ett norskt ungdomsförbund.
Problemanalysen är fortfarande diskutabel. I del 99 avhandlar jag Lars Vilks
brott.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar