I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
sjuttiotredje.
Det är bättre att
vara en försiktigt troende än en tvärsäker ateist.
Den nya vågen av argument mot icke-tro på övernaturliga
ting, handlar mer eller mindre uteslutande om att argumentera runt sakfrågan,
gärna genom att angripa person istället för sak, vilket detta försök till
försvar handlar om. Den troende som inte har något att säga om sakfrågan, och
väljer därför att säga något om den som inte delar tron. Mattias Irving brukar
prata om "kunskapssyn" när han inte blir bekräftad i sina
föreställningar (del 38), och detta argument om tvärsäkerhet handlar egentligen
inte om sakfrågan, utan om ett attribut hos motdebattören - motdebattörens
tvärsäkerhet.
Denna strategi används även ganska flitigt av kreationister.
Då beröms inte den egna osäkra gudstron i kontrast med den tvärsäkra icke-tron,
utan den egna osäkerheten inför evolutionsteorin. Om lite goda argument och
evidens kan få dig att överge den bibliska förklaringen till arternas mångfald,
så beror det på att du helt enkelt är en tvärsäker
evolutionist.
Först lite beröm: Det är bra
att inte vara tvärsäker utan goda skäl. Den som är tvärsäker på sin sak, utan
att utvärdera andra aspekter av frågan, har svårt att ändra ståndpunkt, och ur
den aspekten vill jag berömma argumentet. Men problemet uppstår när argumentet
används som slagträ istället för goda
argument eller bevis. Jag, som har slutat tro på Gud, vet att det är dumt att
lyssna på argument om man inte är beredd att ändra sig, och om två personer har
olika uppfattning i frågan om någots beskaffenhet, har trots allt ofta minst en
person fel.
Och allt som oftast handlar detta försvar om en vädjan. När
man varken kan argumentera för sin sak eller ta intryck, det är då denna fras
levereras, och det belyser en viss ironi. Det är ju trots allt inte den som
bäst försvarar sin ståndpunkt som ska ändra sig, om någon nu ska göra det, och
när jag väl väger argumenten för att tro på en allsmäktig Guds existens, finner
jag det mycket tydligt att vi inte har några som helst skäl att tro - varken
ett övernaturligt väsen som satte Jesus på jorden eller på en subtil kraft som
bidragit till människans, universums, jordens eller något annats tillkomst.
Påpekandet att Gud "inte är någon gubbe med skägg" betyder inte att Gud är en mer plausibel
hypotes än en gubbe med skägg, det betyder bara att gudstroende själva inte
har någon gemensam definition. En del personer som gör utsagan "jag tror
på Gud" menar att de tror på ett övernaturligt väsen som placerade Jesus i
mellanöstern för tvåtusen år sedan, andra som gör samma utsaga menar att de
tror på en transcendent "kraft".
Att tro på något som det inte finns någon anledning att tro
på, blir alltså inte mer hedervärt bara för att man åberopar sin försiktighet och
andras tvärsäkerhet. Om försiktigheten är genuin, borde den komma till uttryck
genom att man inte särbehandlar något specifikt väsen
eller fenomen, utan behandlar allt som inte verkar finnas på samma sätt: Man
tror inte på det. Även i del 51 hanterades ordet tro, och del 93 handlar om
retoriken som används när den troende av retoriska skäl behöver visa att han är
säker på sin sak.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar