I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
sextiosjunde som bemöter anklagelsen om rasism, som faktiskt har det mest nobla
motivet, men som ändå slår så fel.
Tanken är som följer. Om någon i egenskap av vit medelålders
man kritiserar en religion som mestadels har icke-vita anhängare, måste en
maktanalys göras, annars har vi att göra med rasism. År 2013 har präglats hårt
av anklagelser mot Richard Dawkins om just rasism, och året innan var det Sam
Harris som var offret för samma anklagelse.
Man måste hantera dem man kritiserar med respekt, visst, men
det både Dawkins och Harris angriper, är vetenskapliga sakfrågor. Gud finns
inte, han instiftade inte moralen, arter har rent biologiskt ett gemensamt
ursprung, och så vidare. Idag när alla intellektuella kan vara överens om att
Gud inte finns på riktigt, och att religiös tro är just religiös tro, har
förnuft och icke-tro blivit en klassfråga. Den som tror på Gud har inte sett
evidens för Guds existens, den är förledd. Detta är givetvis tragiskt. Många
som tror på Gud har aldrig blivit exponerad för en vetenskaplig syn på
verklighetens beskaffenhet, kanske på grund av att personen i fråga är offer
för den teokrati hon växte upp i, eller vad det nu kan vara. Med dessa
förutsättningar kan man givetvis inte förvänta sig en fungerande förståelse av
verklighetens beskaffenhet, och gudstron kommer som ett brev på posten. Så försvaret
av dessa människor är som sagt mycket nobelt. Men är det bra?
Nej, de ogynsamma förutsättningarna för den troende försvara
religion ungefär lika mycket som mördarens tragiska bakgrund försvarar mordet.
Och det slår ut fel. Den uttalade krigsmotståndaren, humanisten och
människokämpen Roger Waters blev nyligen anklagad för antisemitism på grund av
ett religionskritiskt inslag i hans show The Wall, och inom Atheism
Plus-rörelsen haglar anklagelser om sexism och rasism okontrollerat.
Ett steg framåt, ett steg mot ökad respekt, innefattar att
hantera frågan om religion så pass sakligt att man kan delta i samtal utan att
skrika rasist när man inte får sina föreställningar bekräftade. Troende eller
ateist, religionens försvarare lever inte upp till kraven de själva ställer på
den vetenskapliga skeptikern. I augusti 2013 ställde Richard Dawkins en öppen
fråga om varför hans osaltade nötter hade en bismak av klor, vilket visade sig
vara ett känt problem. De mer kreativa svaren lät inte vänta på sig. "För
att jag försöker förgifta dig, ditt rasistsvin". Problemet för mig som vetenskaplig
skeptiker är, att även om jag accepterar att kritiken har rasistiska motiv, så måste
jag ändå ta ställning till vad som faktiskt påstås, och bemötandet handlar sällan
eller aldrig om förutsättningarna för den
som gör anspråken, utan vilka anspråk
som får fäste och sprids. Vi har alltså att göra med en mer mångfacetterad situation
än vad de som skriker rasist efter dem de vill ha respekt av verkar inse. Det finns verkligt ett problem med rasism, men det måste allokeras korrekt. Generaliseringar hjälper inte någon.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar