Med anledning av att jag hävdar att ateism är bortom kritik
har det inkommit en hel del invändningar. T.ex. sa Torbjörn Jerlerup:
"Din syn på
ateism har uppenbara likheter med katolska kyrkans syn på prästämbetet. Att
läran är oberoende av bäraren."
Låt mig vara tydlig med att jag, på goda grunder, anser att
ateism inte är ett mål för någon rimlig kritik, av samma anledning som jag
anser att icke-tro på hustomtar inte är ett mål för någon rimlig kritik. Att inte
tro på hustomtar betyder inget annat
än att man inte tror på hustomtar, och det enda som skulle göra icke-tro på
hustomtar till ett rimligt mål för kritik, skulle vara tillgängliggörandet av
evidens för hustomtars existens. Alltså, det är av denna anledning som det är
rimligt att kritisera icke-tro på solen, men orimligt att kritisera icke-tro på
gudar. När man undersöker frågan, är gudar något man måste ta på tro, medan vi
har goda evidens för solens existens. Vidare, inga vetenskapliga teorier backas
upp av gudomliga hypoteser, medan solen ingår i massor av vetenskapliga teorier
och är således en viktig pusselbit.
Men vad händer om man gör politik av frågan om icke-tro på
hustomtar? Jo, givetvis hamnar vi i ett annat läge om alla har rätt att tillskriva
ytterligare attribut till icke-tro på hustomtar. Låt oss först konstatera att
några av planetens värsta ledare någonsin inte trodde på hustomtar. Josef Kony
tror inte på dem, Adolf Hitler trodde inte på dem, och så vidare. Detta faktum
är förresten något som Jerlerup har valt att lyfta fram i religionsdebatten, så
det kan vara värt att bemöta detta en gång till. Man gör tokiga saker på grund
av de tokiga föreställningar man har, inte på grund av de tokiga
föreställningar man sakar. Vi har att göra med ett simpelt felaktigt
orsakssamband. Närvaron av icke-tro på hustomtar och närvaron av förkastliga
politiska åsikter, kastar ingen skugga alls på andra som inte heller tror på
hustomtar. Man drunknar inte av glass - post hoc, propter hoc.
Nej, för att verkligen göra politik av frånvaron av en viss
vidskepelse behöver man utöka definitionen av icke-tro på hustomtar. I mina ögon framstår detta som ett desperat
tilltag. Jag ser framför mig en trotsig tonåring som påstår sig spela en
A-dur-skala på sin violin, och bemöter kritiken att det inte var en korrekt
A-dur-skala genom att hävda "det är en A-dur-skala för mig". Här är möjligheterna oändliga, precis som när en
duva spelar schack (välta spelpjäserna och bajsa på spelplan):
"Jag anser att icke-tro på hustomtar betyder att man
hatar alla som tror på hustomtar."
Låt oss acceptera denna definition av icke-tro på hustomtar.
Givetvis bör man då kritisera icke-tro på hustomtar! Men problemet som uppstår,
är att vi nu saknar ett lämpligt ord för dem som kort och gott inte tror på
hustomtar. Om icke-tro på hustomtar implicerar hat riktat mot dem som tror, hur
beskriver man dem som varken på hustomtar eller hatar dem som tror? Det bästa
är givetvis att hålla sig till vedertagna definitioner, men det är inte alltid
så lätt.
Den katolska prästen då? Att han anses vara ofelbar när han
utövar sitt prästerskap, är givetvis ett problem. Det är ett problem med religion. Att någon tolkning av den lära
han representerar anses vara bortom kritik, är givetvis ett problem. Ett
problem med religion. Personer som
inte tror på hustomtar är absolut inte bortom kritik - speciellt inte med tanke
på att Adolf Hitler inte trodde på hustomtar. Men icke-tron på hustomtar är i
rådande läge bortom kritik. Det var inte heller det största problemet med Hitler.
Det finns ingen lära kring icke-tro på hustomtar.
Uppdatering: Torbjörn Jerlerup svarar genom att göra en halmgubbe, "ofelbarhetsdogmer" och jag svarar på detta här.
Uppdatering: Torbjörn Jerlerup svarar genom att göra en halmgubbe, "ofelbarhetsdogmer" och jag svarar på detta här.
För att kunna kritisera ateism som bara är konstaterad som just enbart ateism behöver man av nödvändighet konstruera en halmgubbe, då ateism definitionsmässigt är innehållslöst i sig, det är som sagt ett icke-tillstånd.
SvaraRaderaDet enda bemötande jag sett av ditt påstående är att man fyller påståendet med mer än vad det innehåller för att sedan attackera den egna utfyllnaden.
Ateism är i sig oantastligt, jag uppmanar alla som motsätter sig detta att producera ett enda argument mot ateism som inte kräver att man lägger till vad ateister "brukar" anse, "brukar" göra eller hur de "brukar" resonera.
Tilläggas bör att jag ser detta som en viktig poäng i synen på just ateism och hur diskussionen bör formas i ämnet. Debattörer missar systematiskt vad ateism faktiskt är, och fokuserar gladeligen på vad det inte är. För om det är något ateism är så är det obekvämt (för många), och då verkar alla medel vara tillåtna.