En kommentar om övertygelse och osäkerhet

Om man tror på Gud, betraktar sig som osäker och tvivlande, men ändå inte vet vad som krävs för att man ska ändra sig, kanske man inte är så osäker och tvivlande som man själv tror att man är. Om man varken lämnat eller bytt religion på många, många år, kanske man inte heller är så osäker och tvivlande. Att man identifierar sig som osäker och tvivlande, men både håller fast vid sina föreställningar och saknar intentioner att överväga att överge dem, så är man inte osäker och tvivlande. Då är man en person som vurmar för sin specifika vidskepelse och felaktigt identifierar sig som osäker och tvivlande.

Det är kanske inte rimligt att man ska kräva av irreligiösa personer att de kan definiera vad som skulle få dem att byta tro, lämna sin tro eller skaffa en tro. Men det är mycket rimligt att kräva av apologeter och ateister som står på barrikaderna, som närvarar på twitter, som bloggar, som poddar, eller på annat sätt driver sin linje, att de känner till förutsättningarna de delar med sig av. Den som tror på Gud, och tar diskussionen med ateister, måste veta om han själv är en spelare eller en statisk pjäs, speciellt om man identifierar sig själv som osäker och tvivlande.

För min del är jag öppen med att ett logiskt resonemang som pekar ut Guds existens som rimlig, är vad som idag skulle få mig att konvertera. Det som fick mig att identifiera mig som kristen på 70- och 80-talet var social påverkan, men sedan jag utvecklat en viss skeptisk ådra är det intellektuella resonemanget mer intressant. Som exempel: Skulle du som gudstroende överge din religion om det visar sig att inget tyder på att Gud finns? Svaret på denna fråga är samma som svaret på frågan om du verkligen är så osäker som du anser dig vara.