Dåliga försök att legitimera religion, del 56 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den femtiosjätte.

Man ska vara ödmjuk och ha ett öppet sinne.

Religioner behöver rekrytera för att inte gå under, men att rekrytera till sin religion under det upplysta 2000-talet är inte helt enkelt. För att dupera sina rekryter används en del hal argumentation som syftar till att framställa sin tro som ödmjuk. Detta är ett iögonfallande osmakligt exempel som rubriceras av författaren själv som ödmjukhetsprovet (notera insinuationen redan i ingressen):

Är du öppensinnad? Precis som ett litet oskyldigt barn? Det är bra! Då kommer du inte att ha några problem att besvara, med ödmjukhet, dessa frågor:

1. Kommer det att falla snö på juldagen i Stockholm nästa år?
a) Ja, jag tror det.
b) Nej, jag tror inte det.
c) Vem vet? Kanske, kanske inte. Jag är öppen för vad sanningen än kan vara.

2. Existerar intelligent liv på andra planeter i universum?
a) Ja, jag tror det.
b) Nej, jag tror inte det.
c) Vem vet? Kanske, kanske inte. Jag är öppen för vad sanningen än kan vara.

3. Har vi bara en existens att leva som människa?
a) Ja, jag tror det.
b) Nej, jag tror inte det.
c) Vem vet? Kanske, kanske inte. Jag är öppen för vad sanningen än kan vara.

Om alla dina svar är "c" så har du klarat testet. I annat fall har du misslyckats.

Vad är det egentligen som händer här? Det är alltid minst ett knappt år till nästa års juldag, och med utgångspunkt för vad vi kan veta idag, så kan vi inte veta huruvida det kommer att falla snö i Stockholm då. Hur dum än formuleringen i alternativ "c" än må vara, så är det "c" som är det bästa svaret. Av samma anledning är "c" det bästa svaret på fråga 2. Men när det kommer till fråga 3 händer det något. När många religioner hittades på, visste vi mycket mindre än idag, men idag är det många som anser att hjärnan är det organ som ansvarar för vårt självmedvetande och vår känsla av att vara ett väsen. Av den anledningen är det många som också anser att dessa upplevelser försvinner när hjärnan slutar att fungera, efter vår död. "Anden" och "själen" är alltså av allt att döma inte existerande entiteter, utan upplevelserna av dessa kan förklaras av aktiviteter i hjärnan. Samtidig är denna hjärna alldeles för begränsad för att kunna tänka sig att vårt medvetande ska återgå till ett icke-existerande tillstånd, trots att det var detta tillstånd vi befann oss i innan vi blev till.

Är det något som verkligen inte är ödmjukt, snarare arrogant, är att försöka få denna fråga till något som är lika ovetbart som en väderprognos för en dag som ligger ett år fram, i syfte att skapa en trovärdighet åt en befängd religion.

Föregående - Nästa