Dåliga försök att legitimera religion, del 60 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sextionde, som blir extra intressant när man vet att det används av en gudstroende person för att legitimera religion.

Om man inte tror på att någon religion är sann, men ändå motarbetar religion, motarbetar man inte egentligen mytologi? Mytologi är inte av ondo.

Det enkla svaret på den frågan är att det inte heller är av ondo att kunna skilja sant från falskt, och att förstå att myter är just myter. Anledningen till att detta argument är lite konstigt, är att ateister och troende rimligen är överens om att Bibeln består av just myter, och således när den troende hänvisar till att den som ogillar religion kanske ogillar mytologi, är det en halmgubbe som angrips.

Vissa som identifierar sig som kristna betraktar Gud som sin religions högsta väsen, andra som identifierar sig som kristna betraktar Gud som en subtil kraft. Eftersom Gud inte finns på riktigt så finns det lika många gudar som det finns gudstroende - alla har sin egen gudsbild, sin egen definition och sin egen tro. Mycket få personer synkroniserar sina gudsbilder inom kyrkan och mycket få personer tror att det finns korn av sanning att hämta från Bibeln.

Alltså, ateister och troende kan stå enade bakom den vetenskapliga synen på Bibeln. Jesus har aldrig funnits, och om evangelierna skrevs med en eller flera verkliga förebilder, var ingen av dessa födda av en jungfru (vilket troligen inte kommer från någon evangelist utan från en översättare). Jesus förvandlade inte vatten till vin, Gud skickade aldrig någon syndaflod, Noa byggde aldrig någon båt och David besegrade aldrig Goliat. Det är detta som är mytologi, men undantaget en smal rörelse av bokstavstrogna sekter så är alla överens, helt oavsett personlig tro (eller frånvaron av dito).

Myterna i Bibeln säger oss inget om hur vi ska uppföra oss, och vilka gärningar vi bör ta eller avstå. Myterna i Bibeln säger oss snarare något om vad de som åberopade religiösa mandat för att få makt ville säga oss om hur vi ska uppföra oss, och vilka gärningar vi bör ta eller avstå. Du ska inte låta en trollkvinna leva (2 Mos 22:18) och du ska göra dig själv könslös för att tillgodose himlen (Matt 19:12).

Att Gud skulle finnas är inte mytologi, det är religion. Om religion ska försvaras, ska religion försvaras - inte mytologi. Dessutom finns många gudar på riktigt, helt utan att kristendomen har något att säga oss om Gud och helt utan att den Gud som Jesus trodde på finns. Den Gud som "är kärlek" finns, i form av ett socialt fenomen. Men för tydlighetens skull, bör man kalla detta fenomen för kärlek, inte för Gud. Den Gud som är ett väsen inom kristendomen eller islam, eller den Gud som ska vara en för vetenskapen okänd kraft, finns inte. Eventuella påståenden kring väsen och krafter måste styrkas precis som vilka påståenden som helst.

Men med lite god vilja kan man säga att dessa gudar finns som litterära karaktärer, som personliga föreställningar, som vidskepelser, och så vidare. Men ingen av dessa gudar finns i den objektiva vekligheten. För att någon ska kunna hitta på en gud, och få acceptans för den guden, ska gudens existens påvisas - annars gör man bäst i att betrakta den som just påhittad, eftersom det är det enda vi egentligen vet om den guden, vilket jag utvecklar i del 59.

Föregående - Nästa