Dåliga försök att legitimera religion, del 47 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiosjunde.

Det jag tror på är inte vetenskap, och behöver inte styrkas på samma sätt.

Helt kort, det som gör att ett anspråk behöver styrkas är inte huruvida man kallar det vetenskapligt eller religiöst. Det som gör att ett anspråk behöver styrkas är hur man framställer anspråket inför andra och vilka rättigheter man förväntas få genom att göra ett anspråk. Gudstroende som påpekar att de är vetenskapliga skeptiker, gör detta antingen för att framstå som plausibla i sin gudstro eller för att deklarera att man vill ha ett mindre kritiskt bemötande för de föreställningar man betecknar som religiösa.

Jag anser att en betydligt viktigare fråga än frågan om huruvida en skeptiker kan tro på Gud, är frågan om vad som händer om man besitter en föreställning, och får påvisat för sig att föreställningen man besitter antingen är grundlös eller direkt felaktig. Prioriterar man då att agera skeptiskt, och ompröva sin syn? Prioriterar man då att följa sin tro, och hålla fast vid sin föreställning? Att korrekt utvärdera läget, och fatta sina beslut utifrån det, är en ganska viktigt ambition för den som försöker förstå sin omvärld.

Det stämmer givetvis inte att en skeptiker är fri från felaktiga föreställningar, men en skeptiker har ambitionen att släppa dem om de inte håller. När evidensen och motargumenten radas upp, då har man en chans att vara skeptisk. För min del, skulle jag bli förvånad om jag överlevde min egen död. Skulle jag dessutom hamna vid en stor pärleport, skulle jag tappa hakan. Så här ser jag på skeptiker och gudstro:

Det finns ingen direkt hemvist i skeptikerrörelsen för den, i mitt tycke, absolut viktigaste frågan. Frågan om Gud finns eller inte. Tittar man på det jobb som har bedrivits, så har man redan kommit en bit på väg när det gäller den typiska pseudovetenskapen, mycket tack vare det jobb som VoF lagt ner. Acceptansen för kristallhealing som påstått botemedel mot cancer, är betydligt lägre än acceptansen för föreställningen att det finns en gud. Acceptansen för gudstro är dessutom stor även bland de som själva inte tror på gud, mycket större än acceptansen för alternativmedicin bland de som själva inte tror på det.

Speciellt med tanke på att vi redan har starka positiva krafter som håller diverse alternativmediciner i schack, men även överlag, är religion den viktigaste frågan idag. För även om alternativmedicin också skulle få härja fritt, utan att VoF är där och lägger sig i, har monoteistisk religion en förmåga att skena, med förödande konsekvenser. Och eftersom många reflexmässigt bortförklarar religiöst motiverade vansinnesdåd med andra faktorer än religion, behövs verkligen en motkraft. Om en kärnfysiker hedersmördar en släkting, blir vi inte överraskade över att någon anser att hans utbildning var för låg. Religiöst motiverade konflikter och krig skyller vi gärna på politiken, men sällan eller aldrig påstår vi att politiska konflikter beror på religionen.

Det vi borde erkänna utan omsvep, är att religiöst tänkande kan skena hur långt som helst, eftersom religion aldrig förväntas leverera på sina påståenden. Man måste dö, innan man kommer till pärleporten. Och för den som betraktar religiöst utövande utifrån, är respekten för religionen det filter som gör att det kan gå för långt innan någon reagerar.

Vad vill jag då? Utrota religion helt? Apropå att se världen som svart eller vit, enligt Mats Selanders definition av ordet nyateist (boken Gud och hans kritiker, sid 11) innefattar önskemålet om att utrota religion.

Genom att implementera ett sant sekulärt samhälle, utgör religion varken någon maktfaktor eller något problem. Om tro inte är förknippat med några privilegier, har jag ingen anledning att vara tankepolis. Folk tror på mer eller mindre tokiga saker i godan ro, utan att jag konfronterar dem med det. I det läge där någon försöker växla in en ett religiöst anspråk mot en fördel, oavsett om anspråket är "jag har Gud på min sida" eller något mer blygsamt, kommer jag att kräva bevis. Det är inte samma sak som att förbjuda tro, det är bara att förhålla sig skeptisk till de påståenden som ligger till grund för anspråket. Exempel på sådana privilegier är att Svenska Kyrkan kostnadsfritt får samla in sina medlemsavgifter via skattesedeln eller att livsåskådningar som innefattar gudstro har rätt till ett finansiellt bidrag som inte vidskepelsefria föreningar har rätt till (Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund).

Genom att reducera personlig tro till personlig tro, bevarar man religionsfriheten. Den bristande respekten för att samhället ska vara sekulärt, och den höga acceptansen mot konstiga religiösa yttringar, är den verkliga boven bakom problemen med religion. Om tro inte ger några privilegier, kommer inte konflikten att uppstå förrän privilegier krävs. Och om de beteenden som inte accepteras utanför den religiösa sfären, inte heller accepteras inom, kommer religionen inte kunna skena helt obemärkt framför ögonen på de som skall vara medmänniskorna.

Att ta bort privilegier som bygger på religiösa föreställningar, är alltså inte ett angrepp mot rätten att tro, det är ett sätt att bevara rätten att tro. Men orsakerna till att jag betraktar religionskritik som viktig, är inte bara att jag vill möjliggöra rätten att tro för den som vill tro, och möjliggöra för de som inte vill leva i skuggan av andras gudar, att slippa göra det. Det finns fler orsaker.

Ur ett rent skeptiskt perspektiv, anser jag att förmågan att kunna skilja sant från falskt, är mer användbar än religiös tro. Här finns min kontaktyta med VoF. Vi delar förskräckelsen i att vi lägger skattepengar på att skydda skolelever från evolutionsteori, och på lärare som påstår att arterna är skapade för 6000 år sedan i sin nuvarande form. Här kämpar jag på samma sida som VoF.

Det finns moraliska aspekter. T.ex. religionens förmåga att betrakta vilka galenskaper som helst som goda, om Gud subventionerar det. Jag opponerar mig mot de mest centrala moraliska aspekterna i kristendomen. Jag anser att Gud gjorde fel som offrade sin son, för att övertala sig själv, att inte straffa sitt folk, för ett brott som de inte själva begått. En synd som gått i arv. Jag opponerar mig både mot blodsoffer och mot konceptet med arvssynd.

Det finns politiska aspekter. Den gud som påstås se allt, och påstås ha en helig plan, är kung över en kaotisk värld. Jag vill över huvudet taget inte att Gud ska se allt. Jag vill inte att han ska läsa mina tankar, och jag vill inte leva mitt liv under hotet att bli åtalad för tankebrott.

Med detta sagt, är alltså religionskritik det viktigaste som en skeptiker kan syssla med. Men om vinsten är stor, är också priset för kampen stor. Religionskritik möter reflexmässigt motstånd från dem som ser sin gudomligt instiftade makt hotad, det möts av motstånd av dem som blir kränkta över att få höra att deras gud antingen är obefintlig eller för underbevisad för att betraktas som något som genererar respekt. Det möts av motstånd från de ateister som ser sina nära och kära bli besvikna och sårade av att höra att de inte har en speciell relation med universums skapare. Och inom exiterande skeptikerföreningar möts det av motstånd från de som vet att kritik av religion, leder till att man förlorar sitt inflytande i samhället, när epitetet "ateist" klistras fast på dem.

Därför ska inte religionskritik avkrävas från de befintliga organisationerna, även om detta är något som jag, när allt kommer omkring, helst skulle vilja se. Helt oavsett hur detta görs i framtiden, så ser jag att en bättre värld är en värld med en stark och tydlig religionskritisk kraft. Alltså, bättre även för de som har en religiös tro.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning är, i mina ögon, inte så mycket en skeptikerförening som de är en vetenskapsklubb. En vetenskapskubb där jag har många vänner (som t.ex. Rundkvist eller Maria från Skeptikerpodden), och om inte många fiender, så många som ogillar mig. Förmodligen på grund av min skepticism. Att man identifierar sig som skeptiker, är definitivt inte någon garanti för att man är mera intresserad än någon annan av att få sina föreställningar utmanade.

Jag kan själv uppleva "Guds närvaro". Jag har "gudsgenen", om du så vill. Detta är nog inte så ovanligt som man ibland får en känsla av att naturalister vill påskina. Och har man inga skeptiska ambitioner, är det inte så konstigt att detta tillskrivs till Gud. Eller snarare, till det eller de väsen som är normaliserade i den kultur som man råkar leva i. Om en gudstroende person argumenterar för Guds existens eller för Vishnus och Shivas existens, kan bero på något så trivialt som den geografiska platsen man råkar vara född på. Det finns mycket som tyder på att så är fallet, och detta faktum borde vara extremt besvärande för apologeter som försvarar guds existens. Apologeter som t.ex. Per Ewert eller William Lane Craig. Anledningen till det, är att det finns en konflikt mellan att påstå att Gud finns, och att erkänna det är geografin som styr vad man försanthåller. Det borde rimligtvis vara det vi vet om verklighetens beskaffenhet som styr. Jag anser alltså att erkännandet av att tro är kulturellt betingat, är ett erkännande av att tro inte kommer av evidens. Är man dessutom en person med en ambition att vara vetenskaplig skeptiker, finns inget försvar.

Låt mig förtydliga att jag själv är en godtrogen man. Om någon säger till mig att hon är systerdotter till Tom Selleck (ni minns kanske deckaren Magnum från 80-talet), så finner jag ingen anledning att ifrågasätta det. Det stämmer med min bild av vad som skulle kunna vara sant. Men inte ens om en gestalt träder fram från molnen, och krogen jag sitter på i skrivande stund fylls av änglar, kan jag utan vidare ta mig från den upplevelsen till slutsatsen att kristendomen har rätt i sina anspråk och att Gud finns. Det skulle ligga närmre till hands att tvivla på mina sinnen än att tillskriva detta till Gud. Men den där känslan av att Gud finns då? Tillsammans med en ambition att vara vetenskaplig skeptiker, borde man avfärda detta till förmån för vad vi vet om religiös tro, om hjärnans beskaffenhet och om verklighetens beskaffenhet. Intellektuell hederlighet kräver en ansträngning, och vetenskaplig skepticism insinuerar ett intresse av att leverera denna ansträngning. Vi uträttar inte våra naturbehov var som helst, när som helst. Vi ger inte efter för våra instinkter, eftersom vi vet vad som krävs ur ett socialt perspektiv. Men vi ger efter för våra föreställningar om gudar! Ambitionen att bli populär verkar väga betydligt tyngre än ambitionen att faktiskt förstå hur saker ligger till. När man behöver en toalett och ingen finns att tillgå för ögonblicket, är ambitionen att hålla sig. När man känner Guds närvaro och förnuftsmässigt förstår att inga gudar finns, är ambitionen att avfärda upplevelsen om Gud. Speciellt självklart är detta för den som är en vetenskaplig skeptiker.

Föregående - Nästa