I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller
troende. Här är den fyrtioförsta.
Jag känner att Gud
finns.
Detta argument är ointressant när man ska legitimera sin religion.
Eftersom acceptans för religion medför så stora problem som det gör, är det
rimligt att ställa extra höga krav på att man kan bevisa det man påstår i sin
religions namn - om det som sägs är grundlöst, finns det ingen anledning att
acceptera religionen.
Låt mig illustrera detta med ett exempel. Tänk dig att någon
påstår att han måste klippa av dig förhuden. Detta ska göras utan ditt
samtycke, utan bedövning, av en person som saknar medicinsk kompetens. Hans gud
vill ha det så. Jag påstår att det är rimligt att anse att du har rätt att
slippa denna behandling.
Om situationen vore annorlunda på en enda punkt, nämligen
att hans gud faktiskt finns, då är förfrågan om förhuden helt plötsligt relevant
för diskussion. Vad är riskerna med ingreppet och vad är riskerna med att avstå?
Att försöka legitimera sin gudstro med att åberopa en "känsla"
eller en "egen upplevelse" är inget som tilltalar en vetenskaplig skeptiker.
Skeptiker anser att känslor och upplevelser kan uppstå inne i den troendes huvud,
att anekdotisk bevisföring är undermålig och att förekomsten av gudomliga väsen
skapar onödiga metafysiska antaganden. Bara detta räcker för att avfärda åberopandet
av en känsla som en anledning att respektera någons religion.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar