Dåliga försök att legitimera religion, del 18 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den artonde som handlar om den troendes önskemål att bli respekterad.

En ateist är en person som inte tror på Gud, eller några gudar över huvudet taget för den delen, men trots att detta faktum blir ännu tydligare i ljuset av vetskapen om att det finns fler religioner än kristendomen, är det i princip bara den kristna guden Jahve jag kommer att förhålla mig till. Något annat är inte intressant diskuterar med kristna. Jag som ateist är överens med de kristna om Vishnus icke-existens och Ras icke-existens. Respekten bland allmänheten för tron på dessa gudar varierar dock, men någon respekt finns inte att hämta hos mig när vi pratar gudatro. Trosföreställningar är inte något som genererar respekt för den som tycker att intellektuell hederlighet något eftersträvnadsvärt.

Från den pågående debatten kan man avläsa att epitetet "nyateist" är något som du gör dig förtjänt av när du ger svar på tal. En ateist tror inte, en nyateist mopsar upp sig. Av mer eller mindre etablerade orsaker, så vet vi att påståendet "jag tror inte på Gud" kan vara nog så upprörande, trots att det inte säger något om hur världen är beskaffad. Ett påstående som man kan höra ibland från troende är "Gud finns", vilket är ett påstående om hur världen är beskaffad.

När det sedan kommer till troendes önskemål om att frågan ska hanteras med en viss ödmjukhet från ateister, får det ses i ljuset av att troende faktiskt ibland tvivlar på Guds existens. Men den efterfrågade ödmjukheten finns faktiskt där hos ateisterna, och saknas den, är det inte gudlösheten som är problemet. Få uttalade ateister argumenterar för att Gud inte finns, utan att försvara varför han inte finner någon anledning att tro. Det kan tyckas som att man är väldigt säker på sin sak, vilket jag faktiskt är. Jag är helt övertygad om att Gud inte finns. Men det är inte samma sak som att man inte är beredd att ändra sig. Minsta fungerande argument, minsta lilla hållbara evidens, och jag omprövar min ståndpunkt. Detta är alltså definitivt inte samma sak som att brista i sin ödmjukhet. Att kräva respekt för sina föreställningar, helt utan motivering, är inte ödmjukt. Att vägra inse varför ens argument inte håller, är inte heller ödmjukt. Att anklaga sin meningsmotståndare för arrogans, är definitivt inte ödmjukt.

Trots detta, man får tro utan grund. Man får tro, trots att orsaken är så naiv som att man har ärvt en tro från sina föräldrar, eller eftersom man känner en närvaro som man tillskriver sin tro. Men när man argumenterar för sin sak, får man svar. När påståendet är "Jag tror på Gud och det är berikande för mig" (eller vad det nu kan vara) presenteras, så ser jag ingen orsak att komma med någon invändning annan än att jag själv inte finner någon anledning att tro, och det först när min åsikt efterfrågas. När påståendet är "Gud finns", har man all anledning att pröva argumenten, för det är ett påstående om hur världen är beskaffad, precis som vilket vetenskapligt påstående som helst. Ur ett vetenskapligt perspektiv är gudstro, hur personlig den än må vara, helt förkastligt.

Även om den troende inte ser samma tvivel hos mig - den tvärsäkra ateisten - som han kan uppleva hos sig själv, kan man fråga sig vem som egentligen är beredd att anpassa sig efter de argument som presenteras? Att ens diskutera om Gud finns eller inte, är hopplöst utan data. Det är också därför det är hopplöst för troende att försöka argumentera för att Gud finns. Kristendomen är trots allt en religion, inte en vetenskaplig disciplin som kämpar mot det konspirerande etablissemanget. För att undvika epitetet "nyateist", bör man som skeptiker inte ge svar på tal när tro diskuteras, vilket för mig inte är ett alternativ.

Sekularismen, idén om att hålla isär kyrka och stat, kan faktiskt ses som något nödvändigt ont, något som är en reaktion på trons förekomst. Men sekularism är det som är näst bäst - inte bäst. Bäst vore frånvaron av övernaturlig tro. Den som påstår att "folk" behöver låtsaskompisar och mentala snuttefiltar, kanske har rätt - jag betvivlar det - men dessa låtsaskompisar borde inte behöva vara förankrade i omoderna moralsystem, övernaturliga krigsgudar, och osunda religiösa dogmer. När nu den övernaturliga tron och vidskepelsen finns, så är det svårt att komma bort ifrån att det vi tror och det vi tror på, formar våra handlingar, även i ett sekulärt samhälle.

Alla åsikter är inte lika mycket värda. Vi lever i en värld där Ireen von Wachenfeldt kan säga att män är djur och vandrande dildos, där det första upprör mer än det andra, trots att det rent tekniskt är sant. Alla föreställningar är inte heller lika mycket värda. Jag anser att korrekta uppfattningar om verklighetens beskaffenhet är mer respektingivande än inkorrekta dito. Den som förtjänar respekt, är inte den som skriker högst om sin rätt att bli respekterad, utan den som förmår att bilda vettiga uppfattningar.

Föregående - Nästa