I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettioförsta.
Ateister är
otrevliga.
Den 7:e september 2012 sändes ett speciellt avsnitt av den
svensknorska talkshowen Skavlan, under ledning av den norske journalisten Fredrik Skavlan. Det går tydligen fortfarande
att uppröras Skavlan-programmet med rocksångaren Brandon Flowers och Richard Dawkins, och det är tydligen
fortfarande väldigt lätt att göra poänger av att recensera sina medmänniskor
trevlighet. Låt oss för en stund acceptera att endast positiva åsikter om
religion kan framföras i tv, om premissen är att tv-programmet ska vara hyfsat.
Eftersom professor Robert Hahn kritiserats för sina pseudovetenskapliga
föreställningar, kan han få illustrera min poäng.
(Robert Hahn kritiserade en antologi utgiven i samband med
föreningen Vetenskap och Folkbildnings 25-årsjubileum, för att han ansåg att
den var motsägelsefull. Jesper Jerkert förklarar detta med att VoF har få officiella
åsikter, och att antologin ska representera respektive författares åsikter. Å
ena sidan är detta en klausul som används varje gång någon uttalar sig i VoF's
namn, men å andra sidan så betyder det faktiskt att frånvaron av åsikter också är kopplat till frånvaron av kritik mot dessa. Kritiken mot Hahn handlar om hans
syn på alternativmedicin.)
Anledningen till att det passar så bra att exemplifiera med
Hahn, är att jag vill mena att man smiter från ämnet när man hellre recenserar
sin meningsmotståndares påstådda ton istället för att bemöta sakrfågan. Professor
Hahn skriver strax
efter att Skavlan-avsnittet med Dawkins visats:
Dawkins gjorde tyvärr något
ohyfsat i TV. Han utmålade mormonernas viktigaste trosskrift som en
"fake" (bluff). Det har man i och för sig rätt att göra, men det är
ovärdigt en vetenskapsman att slänga ur sig en sådan anklagelse i ansiktet på
unge Brandon Flowers som uppenbarligen var helt oförberedd på att behöva
försvara sin personliga trosuppfattning inför miljontals TV-tittare. För att
man är övertygad om att man har rätt så har man därmed inte rätt att bete sig
hur stöddigt som helst. Dawkins skäl for att avfärda mormonboken vara att boken
var skriven på 1500-talsengelska medan den påstås vara skriven på 1800-talet.
Jag skulle kunna tänka mig att nyansera detta lite. Richard
Dawkins kanske trodde att han var där i egenskap av vetenskapsman och
religionskritiker. Det kanske var Skavlan, inte Dawkins, som ledde in samtalet till
religion. Även i samtalet med rocksångaren Brandon Flowers. Om det var så, och
Dawkins uppfattade detta, borde han ha bett om ursäkt till Brandon Flowers. Om
det var så, är Robert Hahn ohyfsad som försöker framställa Dawkins som den som
gjort fel. Och i så fall är det tur att det inte är så himla farligt att vara
lite ohyfsad.
Jag anser att Dawkins bad om ursäkt för Skavlans dåliga
omdöme, trots att ingen större skada egentligen är skedd. Brandon Flowers tålde
nog faktiskt att konfronteras med oliktänkande människor och att inte bli
bekräftad i sin tro. Jag misstänker dessutom att det fanns mer filmat material
än vad som visades, men produktionen gjordes så intressant som möjligt. Utifrån
vad jag sett, delar jag inte alls Robert Hahns bedömning att Dawkins har något
speciellt ansvar i hur detta har framställts. Hade Dawkins förhållit sig
neutral till Flowers skulle jag ha blivit mer förvånad, och om detta inte får
diskuteras, heter skurken faktiskt Skavlan.
Givetvis är Louis Herrey missnöjd med
hur mormonkyrkan framställs, vilket han beskriver på Newsmill. Han är mormon!
Det han betonar i sin Newsmill-artikel, är att det inte alltid är önskvärt att
saker och ting framställs sanningsenligt. Sanningen kan helt enkelt vara
pinsamt dum. Och religionen står emellan detta faktum och Louis Herreys förmåga
att över huvudet taget förmå att erkänna denna pinsamhet.
Richard Herrey, som inte är religiös, tycker
att Louis hanterar frågan bra. Richard är en person som jag respekterar, så det känns inte bra att se honom
skriva sådant som ingen - inte ens han själv - kan anse vara vettigt, om det
ses i ett nyktert ljus, fritt från religion.
Jag förstår att man kan vara missnöjd med hur något framställs -
Richard Dawkins gjorde ingen bra reklam för mormonismen - men det är svårt att
komma ifrån tanken att Dawkins representerade mormonismen korrekt, och att det
helt enkelt är en fruktansvärt dum religion. Trots allt är inte Dawkins som
kommit på att mormonernas version av berättelsen om Joseph Smith påhittad - mormonisternas
anspråk är avfärdade av historiker.
Hur mormonerna egentligen anser att det gick till, är givetvis något att ta i
beaktning, men tyvärr uppenbarar sig samma berättelse - exakt samma berättelse
- när de själva representerar sin religion. Det råkar bara representera den
lite mer blåögt.
Nej, att kunna argumentera är inte att "tro sig sitta påsanningen" -
det är att blott att kunna framföra sin syn på hur saker ock ting ligger till.
Ironiskt nog är man förmodligen närmre sanningen om argumentationen håller.
Speciellt i jämförelse med mormonismens syn på verklighetens beskaffenhet.
I övrigt är det faktiskt Louis Herrey som är den som har
svårt att få till det. T.ex. skriver han angående presidentkandidaten och
tillika mormonen Mitt Romney:
Så, om jag har förstått det hela
rätt: 1. Om Romney tror på mormonläran så har han dåligt omdöme; eller 2. Om
han inte tror på läran så är han oärlig. Listigt, Lindenfors.
Snacka om dåliga alternativ! Vilket val Romney än gör så är han körd. Damned if you do, damned if you
don’t!
Falsk
dikotomi. Man kan våga se sanningen i vitögat och inse att mormonismen
inte är speciellt värd någons uppmärksamhet. Jo, visst drar han diktator-kortet
också. Många diktatorer var ateister, alltså inte gudstroende. Men samlade de
frimärken? Kanske är det icke-frimärkssamlare som är Louis Herreys stora
fiende?
Författaren och apologeten Tommy Dahlman twittrade ut något han menade var osympatiska citat från professor Richard Dawkins. Och
det som fick mig att stanna upp och fundera, var att jag inte alls tyckte
citaten var speciellt osympatiska. Ser Tommy något som inte jag ser? Efter en kort
ordväxling uppfattade jag att detta inte går att lösa via twitter (med tanke på
twitters inbyggda begränsning). Jag bad Tommy skriva en bloggpost, och efter
mycket kort tid svarade Tommy att texten nu är klar. Den kommer att heta
"Den Richard Dawkins du inte får se hos Skavlan". Här har jag hittat
min överman när det gäller att leverera! Bl.a. skriver Tommy:
Hos Skavlan kommer du att möta en charmerande, begåvad och karismatisk
människa. Det är i mötet med oss troende
han blir attackerande. Det är då han övergår från att vara forskare med ett
brinnande engagemang för sanningen till att vara en opolerad antireligiös propagandist
som inte tar hänsyn till argument och bevis.
Ironiskt nog, när programmet sändes, så möttes vi av en
charmerande, begåvad och karismatisk människa, som satt hos en Skavlan som inte
ville något hellre än att kritisera religion. Men det finns något annat att ha
i åtanke när man diskuterar en religionskritiker som t.ex. Dawkins.
Hur man hanterar en förlust i en sakfråga beror till stor
del om du drivs av religiositet eller av vetenskaplig skepticism, eller vad du
nu drivs av. Det som aktualiserade frågan denna gång var just Dawkins sverigebesök,
som bl.a. innefattade en föreläsning, som skeptikerrörelsen var mycket
upphetsade över att få gå på, undertecknad inkluderat, och hans besök i tv-programmet
Skavlan. Eller om det nu var så att frågan aktualiserades för att Dawkins
närvaro provocerar fram så mycket reaktioner från troende håll, så även från
Tommy. För Dawkins verkar ha förmågan att dra ut det bästa ur vissa, och det
sämsta ur andra.
Sedan gammalt har personer som i övrigt är ganska respektabla
bjudit på sitt dåliga omdöme om Dawkins. Ulf Bjereld har sedan länge uttryckt sitt missnöje med
Dawkins i en bloggpost med rubriken "Fundamentalistisk ateism",
och när jag lyfte denna bloggpost nämnde Bjereld för mig att han [fortfarande]
står för vartenda ord. Anledningen till att jag tyckte att det var intressant
att lyfta bloggposten, är att den som kan lite om filosofi förstår att
"fundamentalistisk ateism" är en kontradiktion, men det illustrerar
vissa troendes syn på Dawkins, tillåt mig återkomma om vilka jag pratar om. Bjereld skriver:
Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade
ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard
förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som
när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards
bok Tankens grunder.
Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas.
Varför just Dawkins? Christopher Hitchens är den som verkligen har
dåliga omdömen om kristnas tro att bjuda på. Men det är inte kritiken av
kristendomen i sig som är problemet. Hitchens var inte någon vetenskapsman, han
var en utrikeskorrespondent. Hans argument mot religion var politiskt
motiverade och moraliskt motiverade, mer än skeptiskt motiverade. Hans argument
mot religion var känslomässiga. Visst, Richard Dawkins har beskrivit krigsguden
Jahve som en avundsjuk psykopat, och han beskriver gudstro som en illusion, och
för en icke-troende som haft Bibeln på sin läslista, är detta fullkomligt
vettigt.
Problemet är att Dawkins angriper denna fråga vetenskapligt.
Han har utvärderat evidensen för Guds existens. Han vet så pass mycket om
verkligheten att han förstår att gudars existens är extremt osannolik. Som
vetenskapsman accepterar han psykologiska förklaringar till gudstro som
förklaring till att människor tror på Gud, snarare än den naiva religiösa
förklaringen till detsamma: Gud finns. Föraktet mot Dawkins är alltså ett
uttryck, en ventil, ett substitut för förakt mot något annat. Något som Richard
Dawkins får representera.
Innan jag tar detta vidare genom att etikettera nämnd kritik
mot Dawkins, vill jag nämna att det även finns saklig kritik mot honom.
Huruvida jag accepterar eller inte accepterar den kritiken, beror på min syn på
vetenskap, min syn på vetenskaplig skepticism och min syn på religiösa anspråk.
Förutom nämnd kritik och saklig kritik, finns även annan form av kritik. En
strategi handlar t.ex. om att reducera skeptiskt motiverad kritik mot religion
till just religion, eller en personkult. Detta misstag begås av
Benjamin Katzeff Silberstein i SvD, och bemöts av
Patrik Lindenfors. Katzeff Silberstein skriver:
Instinktivt är det lätt att bli skeptisk mot personer med så devota
anhängare som Dawkins.
Tillställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den
största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var
långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.
Och vidare att:
Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om
man så vill – som leder till att marginella strider som förbud mot
skolavslutningar i kyrkor av vissa utkämpas som om de vore ödesstrider för
upplysning och vetenskap.
Lindenfors svarar, snyggt och korrekt:
Budskapet man försöker hamra in är enkelt. Vi ateister är likadana som
dem. Inte bara det, utan vi har just de dåliga sidorna av den religiösa
övertygelsen - de som man skäms lite över, men inte kan göra sig av med men
gärna pekar ut hos andra. För det är uppenbart i alla dessa referat att
"hängiven stämning", "väckelsemöte" och "religiös
övertygelse" är något dåligt, något pinsamt, något oattraktivt. Skribenterna
vill så gärna, så gärna att vi ska vara som dem.
Nej, denna kritik mot Dawkins handlar om att man helt enkelt
inte förmår att bemöta sakfrågan, man vill inte ens fäkta dåligt. Min
personliga icke-tro på Guds existens har skeptiska orsaker, och precis som för Dawkins
har frånvaron av gudstro samma motiv som frånvaron av tro på jultomten. Det
finns ingen evidens. Det finns ingen logisk orsak att tro. Det är självklart
att den som tror på tomten, men inte på Gud tycker att detta är nedlåtande, och
det är självklart att den som tror på Gud men inte på tomten tycker att detta
är nedlåtande. Kan den icke-troende dessutom legitimera detta på ett korrekt
sätt, blir det som att vrida om kniven i bröstet.
Det finns olika motivation bakom kritiken mot Dawkins, och
tonfelslutet är den sista utposten. Tonfelslutet är vad som används av den som
inte har något annat att komma med. Jag minns att det första jag skrev direkt
till Tommy Dahlman var att han inte skulle recensera sin meningsmotståndares
ton, i ett läge där han faktiskt har något att komma med i sakfrågan. Ett
budskap som jag tror gick hem.
För när det verkligen kommer till frågan om ton, så undrar
jag hur de troende som kallar mig för "nyateist" egentligen
resonerar. De anser att ordet är dåligt, ändå så drar de sig inte för att
beskylla mig för att vara det. Det går ju att svara på tilltal genom att bemöta
argumenten, så varför svara med ett skällsord? Nu tycker jag som sagt inte att
"nyateist" är ett skällsord, men den som tycker att det är det, och
använder det mot en medmänniska, hur resonerar den? Förmodligen inte alls - att
vara resonabel är att ta sig an argumenten, och att motstå att använda sig av name calling, alltså att sätta en negativ etikett på sin meningsmotståndare.
När jag sitter på jobbet i vetskapen om att P1 sänder Människor
och tro med bl.a. Christer Sturmark och Richard Dawkins, får jag se i mitt
twitter-flöde att Simon Fors anser att Dawkins är en "enfaldig
rövhatt" och att hans syn på religion liknar en 8-årings. Jag frågar
varför Dawkins uppfattas så, och får svaret att jag ska läsa Marx Teser om Feuerbach. Det gör jag gärna, men något konkret kan jag väl få? Nej, ämnet
är för komplicerat för twitter. Mönstret upprepar sig: Det är enkelt att
leverera ett dåligt omdöme, och svårt att motivera det. Ändå avstår man inte
från det första. Och det är fortfarande Dawkins som ska föreställa den
otrevlige! (Förmodligen antas då Tesers omdöme om Feuerbach vara applicerbart
på Fors omdöme om Dawkins.) När Dawkins inte fick prata klart med rocksångaren
Flowers i Skavlan, bad han om ursäkt för att han levererat sitt dåliga omdöme
om Flowers religion, men det är
fortfarande Dawkins som ska föreställa den otrevlige. Respekt är alltså inget
som överlag ska finnas om medmänniskorna i samhället, utan detta är något man
avkräver personer som har religiös tro i skottlinjen. T.ex. Dawkins. Är det
ingen som tänkt tanken att det är den som avstår att leverera omotiverat dåligt
omdöme om sina medmänniskor, som är den som faktiskt är respektfull? Att
kritisera gudstro är att kritisera en föreställning
som människan har, att kalla folk för "rövhatt" när andan faller
på, är bara dumt. Man kan respektera en människa utan att respektera dess
föreställningar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda, men åsikter
och föreställningar kan vara värdefulla eller direkt värdelösa. I ett kontext
som inte har med religion att göra, är detta helt uppenbart. Med ganska stor
sannolikhet kan du (någon) t.ex. tycka att en elgitarr är för dyr, utan att
offentligt springa omkring och kalla säljaren för "enfaldig rövhatt".
Med aningen mindre sannolikhet kan du t.ex. tycka att en politiker har fel,
utan att han/hon blir en "enfaldig rövhatt", men förhoppningsvis kan
du fortfarande peka ut åsikten och
värderingarna som det du ogillar. Men sannolikheten för att någon klarar
detta i fallet religion, när vi pratar om hur någon mindre skeptisk ser på
någon mer skeptisk, är minimal. Här tenderar sak och person att blandas ihop.
Till detta vill jag också säga att argumentationsstilen som går ut på
resonemanget att "jag har rätt, och om du bara läser lite fler böcker, så
kommer du att förstå det" inte längre imponerar på mig. Eller ännu värre:
"Om du googlar så får du se att jag har rätt!"
Jag var tvungen att lyssna på radioprogrammet i fråga, och
som väntat kunde jag inte uppfatta den påstådda otrevligheten hos Dawlins. Per
Ewert däremot gjorde poängen att "nyateisterna" inte ens studerat
kristendomen, och att vi därför avfärdar tron. Det är vad jag kallar för ett arrogant uttalande. Jag hade inte
varit lika artig som Sturmark när Ewert ifrågasatte varför Humanistbloggen, en
icke-officiell kommunikationskanal för Humanisterna, publicerat ett stand up
comedy-klipp med ateisten Jim Jefferies. Klippet är hysteriskt
roligt, av flera skäl. Jefferies är otroligt duktig på att leverera sina skämt,
och han är mycket träffsäker. T.ex. konstaterar han att jorden är miljarder år
gammal medan USA bara funnits i några hundra år, och skojar om att amerikanarna
helt plötsligt blev Guds utvalda folk. Jefferies är också rolig för att han är
"over the top". Han tar i så han spricker när han beskriver sin
meningsmotståndare. Den form av name
calling som jag anser att troende gör sig skyldig till istället för att
presentera fungerande argument, gör sig Jefferies skyldig till i sin komedi.
Hade det stannat där, hade nog inte Ewert varit så bekymrad. Men Jefferies
förklarar även varför han inte
respekterar troende. Till och med på en komediscen förekommer argument mot
Ewerts ståndpunkt. Relativt bra sådana dessutom, speciellt för att komma från
en ung ståuppkomiker som dricker öl på scenen. Om varför kängurus existens inte
nämns i Bibeln konstaterar Jefferies att Bibeln tenderar att handla om sådant
som händer inom en 3-kilometersradie kring den person som håller i pennan,
vilket inte kännetecknar en Gud som borde veta att han skapat kängurur på
Australien. Till och med Noak borde veta om att han hade kängurur på arken, men inget stöd för att varken Gud
eller Noak någonsin sett en känguru finns att hämta i Bibeln. Jefferies för
helt klart tankarna till vår älskade Magnus Betnér, som inte heller bryr sig om
någon blir upprörd över att inte få sina föreställningar bekräftade i hans
scennummer.
Så vad var det värsta Jefferies sa i klippet som först
hamnade på Humanistbloggen, för att sedan slängas i ansiktet på Sturmark i P1?
Jo, han sa att kristendom är för idioter. Vem som helst vet att det finns
massor med kristna som är smartare än vad jag någonsin kommer att bli, och vem
som helst vet att påståendet inte är korrekt. Han påpekade att likheten mellan
psykfall och kristna, är att ett samtal med en sådan på en pub, slutar med att
han backar därifrån sägandes "okeeej", som om han pratat med en
världsfrånvarande person. Jag förstår Jefferies! Att prata med troende om vad
de tror på, är inte en speciellt trevlig upplevelse. Det blir allt för ofta en
studie i tokiga vanföreställningar, men min artighet förbjuder mig dock att backa
därifrån sägandes "okeeej"
"[Gudstroende] är idioter. De är som en 13-åring som fortfarande tror på jultomten."
Visst överdriver och generaliserar Jim Jefferies. Alla har
rätt till sin tro. Men tyvärr anser jag att den intellektuella ansträngningen
från dem som vill föra sin gudstro i bevis, inte är speciellt mycket bättre än
vad man kan förvänta sig av en 13-åring som fortfarande tror på jultomten. Jag
anser inte att detta betyder att kristna är dumma i huvudet, jag anser att
detta är ett uttryck för hur religiös tro förgiftar vår förmåga att tänka
rationellt.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar