Dåliga försök att legitimera religion, del 24 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugofjärde.

Om inte Gud finns, finns ingen moral.

I boken Gud och hans kritiker skriver Per Ewert att den som inte tror på Gud, har bevisbördan hos sig. Spontant kan detta låta som att Ewert försöker flytta bevisbördan från den som gör ett anspråk, till den som är skeptisk, men det han försöker flytta är var anspråket ligger. Ewert skriver att icke-tro på Gud skulle kunna likställas med det positiva påståendet att världen endast är en materiell plats.

Där gudstroende menar att den yttersta verkligheten är övernaturlig, hävdar ateisten att den är materiell (Ewert, Gud och hans kritiker, s 25). Därmed åligger det även ateisten att lägga fram, argument för ståndpunkten att materia är allt som existerar.

Detta är ett bra resonemang, för det kan vändas tillbaka till Per Ewert tillsammans med något övernaturligt väsen som kanske inte han tror på. Exakt vilket eller vilka övernaturliga väsen Ewert inte tror på, har jag ingen aning om. Demoner, spöken, gastar, änglar, gengångare eller poltergeists är övernaturliga väsen.

Men vi har att göra med ett non sequitur-argument. Den icke-troende misslyckas med att bevisa att bara det naturliga finns, alltså kan övernaturliga väsen finnas, visst. Men att övernaturliga väsen kan finnas, följer inte till att alltså finns det specifika övernaturliga väsen Per Ewert tror på. Ska man argumentera för eller emot, måste alla argument stå på egna ben, och Ewert har fortfarande den svåra uppgiften framför sig, att hitta den felande länken mellan "övernaturliga väsen kan finnas" och "min tro på X är legitim".

Genom att inte göra vetenskap av sin tro, utan betrakta sin tro som en personlig sådan, anser jag att man slipper all bevisbörda. Men hävdar man att Gud finns, gör man ett anspråk. Och detta anspråk blir något alldeles extra om man dessutom hävdar att man är vetenskaplig skeptiker - då har man en hel del att förklara.

Men så pekar Mats Selander på att den som hävdar någots icke-existens också måste kunna leverera bevis (Selander, Gud och hans kritiker, s 64) och exemplifierar med påståendet: "Detta rum är fritt från bakterier". Smart! Jag påstår att Gud inte finns på riktigt, annat än som litterär karaktär, men det är jag som säger detta - inte ateister i allmänhet. Och helt rätt, om jag ska driva frågan om Guds icke-existens, måste jag kunna styrka det. Men då vill jag säga att ateister fortfarande inte har någon bevisbörda, eftersom det faktiskt inte är samma sak att vara icke-troende, som att påstå att något är icke-existerande, såsom man gör om man säger att ett rum är fritt från bakterier.

Låt säga att vi pratar om något som är lite mer ovanligt än bakterier i rum. Om jag inte tror att det heller finns ekorrar i rummet, så är det bästa jag kan göra, att ändra min uppfattning när ekorrarnas närvaro påvisats för mig. Om det inte sker, kanske ekorrarna helt enkelt inte är där. Utsagor från gamla skrifter om att ekorrarna är osynliga, och uppenbarade sig för många tusen år sedan i Mellanöstern, imponerar föga.

Och det finns ytterligare ett problem med denna jämförelse. Bakteriers potentiella existens stämmer mycket bättre med min världsbild, än gudars potentiella existens. Trots den ringa kunskap som jag själv har om hur verkligheten är beskaffad, finns det ändå utrymme för att jag accepterar bakteriers närvaro, utan att något annat rasar. Bakteriers förekomst är helt enkelt mindre konstig för mig än vad gudars förekomst är. Men greppet att jämföra med bakterier, används även av gudstroende akademiker. Så här skriver t.ex. beteendevetare Thérèse Eriksson om ateism:

Tack och lov har det funnits människor med större ödmjukhet inför människans kunskap och intellekt än det du påstår dig besitta som varande ateist. Människor som förstått att vi inte vet allt om världens beskaffenhet. Som förstått att saker kan finnas där även om vi varken kan se dem, förstå dem eller beskriva dem, utan bara se verkningarna av dem (t ex. bakterier).

Eftersom boken Gud och hans kritiker inte bara gör ett positivt uttalande om att människan är en gudomlig skapelse, utan även ett uttalande om att evolution (såsom den beskrivs enligt evolutionsteorin) inte förekommer, antar man utmaningen att försöka styrka att något inte finns. Detta är genomgående hos kreationister. Man försöker styrka att Gud finns, och han är alltings skapare, och man försöker riva ner förklaringsmodeller som inte stämmer med det man menar vara korrekta beskrivningar av verklighetens beskaffenhet. Förutom evolution, kan det t.ex. handla om ett missnöje med naturliga förklaringar till moralens ursprung, som tar sig ett uttryck inte helt olikt alternativmedicinares ogillande av riktig forskning kring deras heliga ko - immunförsvaret.

Är moralen gudomligt instiftad? Detta är premissen för det moraliska argumentet för Guds existens (som presenteras i del 14, det moraliska argumentet)  Nej, av allt att döma har moralen ett naturligt ursprung, men hur det än ligger till här, så finns det en bevisbörda hos alla som påstår sig veta varifrån moralen kommer. Ett sätt att slippa denna bevisbörda, är säga att man inte vet, eller att man accepterar modern forskning, och anpassar sin uppfattning med den. Att utgå ifrån att moralen faktiskt har ett naturligt ursprung, är inte att använda premissen att världen är en naturlig plats på ett sådant sätt att det ger en ny bevisbörda, det är blott att arbeta med parametrar man känner till. Sen kan vidskepliga människor pladdra på hur mycket de vill. Någon som tror på enhörningar kommer kunna gnälla över att man måste bevisa att världen är en enhörningsfri plats, och så vidare. Att blanda in Gud i ekvationen, leder i förlängningen till att vi måste säkerställa att gudar finns, och på den punkten har ingen levererat tillfredsställande.

Jag tror inte att Jesus har funnits på riktigt, och jag accepterar svårigheten att veta huruvida det har funnits en eller flera förebilder till den Jesus som beskrivs i Bibeln. Men precis som troende kristna måste förhålla sig till sin uppfattning av den Jesus som beskrivs i Bibeln, kan jag förhålla mig till detsamma. Skillnaden är att jag inte tror att Bibeln korrekt beskriver verkliga händelser, eller ens verkliga personer.

Vittnesmålen om mirakel är orimliga. De kan inte stämma. I en tid av vidskepelse och frånvaro av skeptisk granskning, föds påstådda mirakel. Det borde vara uppenbart även för en troende kristen, som menar att ängeln Gabriel inte gav innehållet i Koranen till profeten Mohammed. Det finns inga bevis för att så skedde. En person som betraktar gudars och änglars existens som orimlig, kan även betrakta mirakel på det sätt som Richard Dawkins föreslår i sin bok Verklighetens magi:

"Det finns ingen anledning att tro att en groda, genom ett mirakel, på några ögonblick kan förvandlas till en prins. Både en groda och en prins är komplicerade, men komplicerade på olika sätt, och antalet kombinationer du kan sätta ihop delarna från en groda, och få något annat än en prins, är överväldigande många. Tvärtom, skälen till att ljuga om mirakel som aldrig har skett, kan också vara många. I både Koranens och Bibelns fall, handlar det troligen om att knyta en legitimitet till sin religion. Om ängeln Gabriel är inblandad, så förstår man att det är sant. Och om Jesus kunde gå på vatten, så förstår man att han är Guds son. Det vi har att göra med, är inte mirakel eller gudomliga ingripanden, det är auktoritetshävdande från bronsåldern."

Men om tron är mer subtil och mindre konkret, borde bevisbördan också bli mer subtil? Även om de vetenskapliga anspråken i tron är mer subtila, handlar det fortfarande om anspråk som saknar grund, och det handlar fortfarande om ett trossystem som den troende vill bli respekterad för. Beteendevetaren Thérèse Eriksson är öppen med sin tro. Hon menar att den är subtil, och att den ska respekteras. Subtiliteten är ett ställningstagande om distans från fundamentalismen. När öppenheten för tron inte möts med den nivå av respekt som förväntas, förklarar Eriksson detta med att hon ser prov på "religiös beröringsskräck". Här är Eriksson i gott sällskap, eftersom även civilminister Stefan Attefall kommit till samma slutsats. Jag imponeras av kreativiteten. En utsaga om något man tror på blir ifrågasatt, och eftersom felet inte kan ligga i föreställningarna som den troende besitter, måste kritikern vara rädd. Nej, tro är faktiskt vetenskap och kritik mot denna kan mycket väl ha intellektuella orsaker istället för xenofobiska. Och faktum är att det känns lite nedlåtande att gå den långa resan som det innebär att utvärdera sin tro ur ett vetenskapligt perspektiv, komma till slutsatsen att inga gudar finns, för att sedan få analysen av någon som inte är benägen att göra samma resa, att det finns en inneboende fobi i samhället. Det intellektuella ställningstagandet, är vad som ska bedömas. Och öppen gudstro ska bedömas för det intellektuella ställningstagande det faktiskt är.

Pratet om beröringsskräck får mig att tänka på familjen som köpte efterrätt på burk till sitt lilla barn, och upptäckte att det låg ett antal döda smågnagare i ytterförpackningen. Den som kan förstå att föräldrarnas ogillande av detta kan ha andra orsaker än beröringsskräck, har kommit en bra bit på vägen. Döda möss för den som vill ha fruktpuré, påminner mycket om religiösa föreställningar för en ateist. Irriterande och oönskat.

Det finns en skillnad mellan påståendet "jag tror på Gud" och "Gud finns". Att säga att man tror, är inte i sig självt förknippat med någon bevisbörda, eftersom det bara säger något om ett ställningstagande man har gjort. Det andra är en utsaga om den objektiva verklighetens beskaffenhet. Det finns också en likhet. Båda avslöjar nämligen ditt ställningstagande om den objektiva verkligheten. Att säga att "Gud finns" är att uttala detta ställningstagande, att säga att "jag tror på Gud" är att berätta att man gjort detta ställningstagande. Man kan säga exakt samma saker om homeopati. "Jag tror att homeopati kan bota cancer" och "homeopati kan bota cancer" avslöjar även det resultatet av personens syn på en vetenskaplig fråga, nämligen homeopatins påstådda funktion. Hur man ser på vetenskapliga frågor, visar sig när man får mothugg i sina föreställningar.

Istället för att betona att gudstron är subtil och att "Gud inte är en gubbe med skägg", bör man tänka på att tro är vetenskap, innan man är öppen med vad man tror på. Att man tror på någots existens, är att säga något om hur man ser på den objektiva verklighetens beskaffenhet. Att säga att man tror att Gud finns, är inte att direkt säga att Gud finns, men det är att säga att man själv har en uppfattning om att Gud finns. Skillnaden är alltså inte att man lämnar vetenskapen genom att åberopa tro, skillnaden är att man inte vill ha sin tro prövad. Alltså, både "Gud finns" och "jag tror på Gud", säger något om hur man uppfattar verkligheten, men "jag tror på Gud" är inte per automatik förknippat med någon bevisbörda. Men det är fortfarande allt för avslöjande om ett vetenskapligt ställningstagande.

Fundera på följande påstående: "Jag tror att homeopati kan bota tuberkulos." Detta borde ge ledtrådar om ett vetenskapligt ställningstagande hos personen som yttrar denna mening. Trots att personen rent tekniskt inte påstår att homeopati kan bota tuberkulos, avslöjar yttrandet ändå ett specifikt vetenskapligt ställningstagande om homeopati. Det samma gäller givetvis utsagan "jag tror på Gud."

Det viktiga är sedan inte vilka ad hoc-påståenden som följer. Gud är inte vetenskap, det är metafysik, och så vidare.

Föregående - Nästa