I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugonde som främst berör nationalstatsargumentet - religiösa riter är kultur, gilla läget!
I kölvattnet efter 2012 års julkalender är det uppenbart för
mig att jag är enig med de troende om att indoktrinering är något dåligt.
Julkalendern som visades i SVT hade "ockulta inslag", och anmäldes
flera gånger om till Granskningsnämnden för att ha "uppmanat till
ockultism" och "indoktrinerat barn till spiritism". Jag har väldigt svårt att se att vi har att göra med indoktrinering, men jag
kan hitta argument för varför det är något dåligt med att ha med spöken i en
julkalender, när karaktärerna kan prata med dem. Vi lever trots allt i en värld
där spöktro inte stannar vid ett fantasieggande barnprogram på tv. Spöktro är
en given premiss i flera populära tv-program där påstådda medium pratar med
döda människor, och en betydande andel vuxna människor tror att man kan
kontakta avlidna släktingar. Sifo säger i en undersökning initierad av Svenska
Dagbladet att det skulle kunna vara 21 procent som tror att spöken finns, och att 20
procent som tror att de varit i kontakt med en död person. Alltså, om jag ska argumentera
för varför spöken i barnprogram är något dåligt, finner jag att normaliseringen
av en vanföreställning är det bästa argumentet. Men givetvis anser jag att
fördelarna överväger. Spöken, drakar, demoner, gudar, andar och andra
övernaturliga väsen kan vara fantasieggande ingredienser i en fängslande
berättelse. En berättelses kvalité beror på andra faktorer än de enskilda
ingredienserna och en berättelse kan framställas på ett bra sätt eller ett
dåligt sätt. Jag håller alltså med anmälarna om att indoktrinering är något
dåligt, men jag anser inte att julkalendern är exempel på indoktrinering.
Indoktrinering är något jag ställer mot tankefrihet, där
tankefrihet är något bra. Indoktrinering i kristendomen är alltså inte heller
något som jag betraktar som positivt, och det knyter an till nästa återkommande
debatt. När julen närmar sig, är det inte bara julkalendern som anses vara ett
samhällsproblem som måste hanteras, även den sekulära skolan hör dit. Vi har en
återkommande debatt om skolavslutningar och adventsfirande i Sverige. Religiösa
inslag i den obligatoriska skolan bedöms vara mindre problematiskt än en
sekulär skola, och en skola som helt enkelt inte firar religiösa högtider, utan
blott läser om dem. Alla argument för och emot religiösa inslag i skolas
upprepas både till jul och till sommarledigheten, för inför sommaren ska det
sjungas psalmer och välsignas igen.
Jag anser inte att en religiös skola är problematisk av den
anledningen att vi har att göra med religiös indoktrinering, för det är inte
religiös indoktrinering som pågår. Det är religiösa riter som pågår.
Anledningen till att jag anser det vara otroligt viktigt att inga religiösa
riter ska få förekomma i skolan, är att det följer en normalisering av
religionens närvaro när riter praktiseras. Denna normalisering förekommer inte
alls när man studerar en religion. När man läser om en religion, sker det i en
mer objektiv situation. Att studera en religion, normaliserar inte den
religionen mer än studerandet av något annat socialt fenomen normaliserar det
fenomenet. Jag har inga som helst problem med att man besöker en kyrka och
låter en präst prata och berätta om kristendomen, som en del i den
religionsundervisning som handlar om just kristendomen. Det är snarare en
fördel. Religion ska närvara i skolan som en del i undervisningen. Religiösa
inslag ska inte förekomma. Det är tveksamt om det ens är tillåtet, varför det
nu höjs röster om en förändring. Och här menar man allvar. Prästen Helle Klein tar täten i att beskriva problemet. Klein säger:
"Det är helt
absurt att en statlig myndighet ska proklamera för vad en präst eller pastor
får göra i en kyrka och vilka psalmer man ska sjunga."
Om elevens skolavslutning förläggs i en kyrka, är det
rektorn som ansvarar för innehållet. För prästernas skull, vore det bättre om
skolavslutningen inte firades i en kyrka, för inget hindrar eleverna att gå
till kyrkan på sin lediga tid. Den rätten tycker jag är otroligt viktig.
"De som agerar är
humanisterna och ofta grundar det sig i någon slags religionsfobi."
Som exempel har föreningen Humanisternas ordförande Christer
Sturmark argumenterat mot religiösa inslag i skolmoment som har obligatorisk närvaro, och jag delar
Sturmarks syn i denna fråga även om jag inte tycker att det är speciellt
viktigt att eleverna besöker just en kyrka på en avslutning. Men argumenten som
presenteras bottnar helt uppenbart inte
i religionsfobi, vilket givetvis Helle Klein vet. Att hon säger så, är snarare
ett försök att reducera sin meningsmotståndares argument istället försöka
bemöta dem.
"Idén att ta bort
religionen tror jag är rent skadlig för barns och ungdomars lärande."
Här gör Klein en liten argumentationsmiss. Religionen ska
inte bort, men de religiösa riterna ska inte praktiseras som en del av den
obligatoriska utbildningen. Det räcker gott att läsa om dem. Att studera dem.
Att kanske rent av låta en präst berätta om dem. Men med det sagt, kan man ju
undra exakt hur det kommer sig att
det är skadligt för barnen att ta bort religionen? Man kan undra exakt hur
blotta idén att ta bort religionen är
skadlig för barnen? Jag ifrågasätter inte att det är skadligt för kyrkan, men
det är inte vad Helle Klein oroar sig för, trots att hon kanske borde. Cirka 70
000 personer lämnar Svenska Kyrkan varje år. Men Helle Klein oroar sig alltså
inte för detta, utan för barnen. Barn som kan ta skada av blotta idén att
plocka bort religionen från skolan, som i sin tur inte är en institution som
ska säkerställa barns religiositet,
utan deras kunskap.
Adventsuppropet syftar till att låta barnen delta i
religiösa riter. I upproret står (skriv inte under):
"Skolverket slår
fast att adventssamlingar och skolavslutningar får genomföras i kyrkan endast
om de saknar religiöst innehåll. Rektorernas uppgift är att kontrollera präster
och andra kyrkliga företrädare.
När den nya skollagen
får sådana konsekvenser måste den ändras. Vi kräver att våra politiker i
regering och riksdag tar ett snabbt initiativ till att skriva om och förtydliga
lagen. Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron."
Alltså, utbildning i den svenska skolan måste få innebära
obligatoriskt deltagande i religiösa riter. Rektorn ska kunna välja att placera
en högtid i kyrkan, och prästen ska kunna välja att göra högtiden till en
religiös sådan. Jag har en viss förståelse för att präster vill diktera
villkoren i kyrkan, men när det nu är så, borde kyrkan diskvalificeras som
alternativ! Omar Mustafa (ordförande i Islamska Förbundet) tycker att
det ska vara frivilligt för barnen att närvara, vilket gör hela situationen ännu märkligare, eftersom man nu
ställt prästens möjlighet att närvara på en skolhögtid framför alla elevers
möjlighet att närvara. Att inte alla föräldrar vill slussa in sina barn till en
religiös högtid med välsignelse, är trots allt ett faktum vi måste förhålla oss
till.
Och det gör vi, alla efter bästa förmåga. Varje jul och
varje sommar, tenderar både socialminister Göran Hägglund och civilminister Stefan Attefall att ryta till om att självklart ska barn delta
i kristna riter. ("Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av kristendomen. Gilla läget", "Innerligt trött...", "Låt skolor få göra undantag", "Det finns en överkänslighet här som inte är förankrad hos svenska folket".) De verkar ha fått med sig utbildningsminister Jan Björklund som varit försiktigt tillmötesgående till
Adventsuppropet. Men på sin blogg skriver Björklund att "prästen kan
berätta om varför julen firas, till exempel genom att läsa ur julevangeliet och
reflektera över det", vilket väcker en del frågor. Hur resonerar man när behovet av en
historielektion ska fyllas av just en präst? Om man vill använda sig av en
präst i utbildningen, varför inte låta han berätta om den kristna tron, vad
kristna tror på, vilka ritualer har, och kanske rent av hur kristna firar jul?
Att låta en präst svara på frågan om varför julen över huvudet taget firas,
känns helt fel. Speciellt med tanke på att präster verkar vara en så tydlig
part i en debatt där inte alla är överens, något som Adventsuppropet vittnar
om.
Speciellt nu när Svenska Kyrkan brottas med sjunkande
medlemsantal och objektiviteten får sig en ny utmaning, kanske det trots allt
är bäst att låta skola och kyrka gå åt skilda håll. Och frågan om saklighet och
objektivitet får sig ytterligare en törn av religiösas syn på vad som är
indoktrinering, och rösterna om att julkalendern indoktrinerar barnen, kommer
just från kristet håll. T.ex. säger kyrkoherde Zbigniew Golebiewski att julkalendern är "den ondeshantlangare". Jag har mycket svårt att se att förekomsten av "anden i glaset" i julkalendern är en indoktrinering i
ockultism, men förekomsten av religiösa inslag i skolan inte är en indoktrinering i kristendomen. Jag tycker att båda
exponeringarna är så pass lika varandra, att ingen av dem kvalificerar som
indoktrinering. ("Anden i glaset" sägs vara en metod att prata med döda människor, likt ett ouija board.)
Men om det verkligen är indoktrinering att exponera barn för
andar och om indoktrinering verkligen är något dåligt, så måste det vara
ytterligare ett argument mot skolavslutningar med religiösa inslag. Till
skillnad från julkalendern i fråga, där ingen påstår att spöken finns på
riktigt och där spöken endast finns i kontexten för sagan som berättas, så
bygger tv-program som t.ex. "Det okända" på premissen att spöken
faktiskt finns, vilket då 20 procent av svenskarna tycks hålla med om. Och
anledningen till att Jan Björklund framstår som förvirrad, är att han verkar
anse att kristendomens, prästens och kyrkans version av varför vi firar jul som
skall vara allmängiltig för barnen. Till skillnad från spöken i julkalendern,
tenderar kyrkan att på allvar driva linjen att julens historia börjar och
slutar med Jesus, och att motiven till att fira jul endast kan vara kristna.
Jag har till och med hört utbildade präster säga att ateister egentligen inte
skulle behöva ha ledigt över julen! Detta är naturligtvis inte ett uttryck för
kunskap och förståelse, och Jan Björklund har svalt detta bete lite för lätt.
Kristdemokraterna Andreas Carlson och Ola Mårtensson ger sin syn på frågan i Svenska Dagbladet, där de utropar den kommunala skolan till den
kristna trons försvarare förvaltare. T.ex. ställs kyrkliga ceremonier mot
julsamlingar i "svettiga gymnastiksalar", och vem vill inte fira i en
fin kyrka framför en svettig gymnastiksal?
Så här i juletid
ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet
mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden
ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling
av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan
varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället
ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga
gymnastiksalar.
Fina, och framför allt gamla jultraditioner
ställs mot värdenihilism. Du som läser Carlsons och Mårtenssons text kanske
börjar tänka i banor om falska dikotomier, för ingen utom möjligtvis
skribenterna själva, kan rimligen tro att svettiga gymnastiksalar och
värdenihilism är det enda tänkbara alternativet till att låta barnen utöva
deras religion i skolan.
Poängen som görs, är att "vi" har firat jul till
minne av Jesu födelse sedan mer än tusen år tillbaka, och nu när dessa tusen år
passerat, ska denna specifika orsak till julfirande institutionaliseras genom
den kommunala grundskolan. För att verkligen styrka att detta är rätt väg
framåt, hänvisar man till religionsfriheten. Rätten att praktisera sin religion
uppnås genom att skolan låter andras barn praktisera deras religion under
skoltid. Underförstått, Carlsons och Mårtenssons religionsfrihet undergrävs av
att inte skolan kopplas in och verkställer kollektivt kristet julfirande för
samtliga skolbarn.
Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna målar upp en
bild av den att kulturella mångfalden utgör ett hot mot deras religionsfrihet.
Alltså, det faktum att inte alla firar jul till minne av Jesu födelse betraktas
som ett problem. Ett problem som skolan ska hjälpa till att lösa. Genom att ha
en kristen närvaro i ett sammanhang där barn måste närvara tror sig Carlson och
Mårtensson säkra religionsfriheten. Att det kulturella argumentet används i en
debatt som handlar om andras barns religionspraktisering, avslöjar att
skribenterna besitter en föreställning om Sverige som en nationalstat, alltså
att alla inom rikets gränser delar och bör dela kulturarv.
Givetvis är det inte så att Andreas Carlsons och Ola
Mårtenssons möjlighet att fira jul till minne av Jesu födelse, står och faller
med att mina barn också gör det, och gör det som en del av sin skolgång. Jag
vill tipsa Carlson och Mårtensson om att ta sina egna barn till kyrkan;
julottan kan vara fin. Välsigna dem, ta dem till kyrkans barntimmar, sätt dem
på söndagsskolan, läs för dem ut bibeln, skicka dem på konfirmation. Att detta
är nämligen rätt sätt att föra sin kristna kultur vidare till
sina barn. Visst kan man diskutera det moraliska i att introducera religiösa
dogmer om en himmelsk alfahane och att man överlever sin egen död för barn som
inte utvecklat sin förmåga att tänka kritiskt, men där har ni eran
religionsfrihet. Det är sådant ni har den till. Att blanda in skolan och göra
kristna ritualer till obligatoriska, är fel sätt att föra sin
kristna kultur vidare. I det sekulära Sverige, är inte längre Svenska Kyrkan en
institution, utan en församling bland andra. Och skolan har inte ett större
ansvar mot kyrkan att intala barnen att Gud finns, än de har mot oss
naturalister att intala barnen att Gud inte finns, och att kristendomen bara är
just en religion bland många andra religioner.
Det barnen lär sig om religion i grundskolan, ska ske under
objektiva former på religionsundervisningen, och om en religion favoriseras
under högtidliga stunder, och hanteras som "det normala" har man inte
agerat i enighet med Europakonventionen, utan snarare brutit mot
religionsfriheten enligt Europakonventionens formulering. Om religionen och
religionsfriheten verkligen är det viktiga, lyft blicken från skolan! Vi har
varken att göra med en själajakt eller en nationalstat, och det finns inget i
Carlsons och Mårtenssons text som legitimerar att naturalister och ateister är
kulturlösa, och att deras barn därför måste kristnas av utbildningssystemet.
Tanken på en nationalstat är, för mig, det absolut viktigaste anledningen till
att jag tänker fira den dag då Kristdemokraterna försvinner ur riksdagen.
Alla håller inte med, och frågan är tydligen inte speciellt
enkel. Här följer några frågor och kommentarer som jag fick efter att ha
samtalat i om kyrkan och skolan i Människor
och tro i Sveriges Radio. Vissa frågor besvarade jag kort, andra
kommenterade jag bara, men här tänkte jag vara lite mer utförlig.
Gud är en lika viktig
abstraktion som demokrati och rättvisa som inte heller "finns" men
som behövs. Och även de abstraktionerna har heliga texter, lokaler, tjänstemän,
ritualer, kläder för att fylla speciella funktioner. Att inte låta barnen gå i
kyrkan är att montera ner nåt viktigt för hela samhället oavsett vad man tror
på. Religion har helt klart fördelar, och skulle annars ha fallit bort
under evolutionens gång. Anledningen till att jag är restriktiv till gudstro,
är att gudstro också har uppenbara nackdelar. Men varken religion eller andra
idéer bör presenteras okritiskt för barn. Min uppfattning är att nackdelarna är
mycket större än fördelarna, vilket blir speciellt tydligt när Gud uppmanar
någon av sina undersåtar att mörda någon annan. Troende brukar försvara sig mot
att detta är fundamentalism. När Gud
gör goda ting, anses han vara god. När Gud gör onda ting, anses han vara
mystisk. När religiöst inspirerade gärningar är goda, påstås det vara exempel på
religionens positiva effekter. När religiöst inspirerade gärningar är onda, påstås
det vara exempel på fundamentalism. För att jag inte ska betrakta detta som
fusk i debatten, måste gränserna målas upp. Dessutom, fundamentalism är inte
något dåligt om fundamentet är gott - du kan t.ex. inte begå ett rån och
beskylla åklagaren för lagfundamentalism. När lagen praktiseras, kan det vara
bra att vara fundamentet trogen, när lagändringar ska diskuteras, är det
dåligt. Om fundamentet i fråga är kristendom, är fundamentalism givetvis alltid
något dåligt.
Det är en stor
tragedi detta evinnerliga tjat om vi ska få ha våra skolavslutningar i kyrkan
eller inte. Jag tror att det först handlar om hur otroligt rädda vi svenskar
är. Diskussionen om kyrkans roll i skolan finns för att inte alla vill att
en specifik religion ska premieras. Således handlar denna diskussion om
huruvida man ska eller inte ska respektera deras önskan om en religiöst neutral
skola, eller inte.
Borde en ateist får
julledigt precis som troende får? Kan man över huvudet taget ha julledigt om
allas olika religions ska respekteras? Det går bra att ha ledigt över julen,
oavsett vilken religion man tillhör, om någon. I Sverige har julen en historia
som går längre tillbaka än kristendomen, och anledning att vila eller fira kan
finnas oavsett religiös tro. Eftersom människor är religiösa, är det bra att
vara just ledig kring religiösa högtider, så att dessa kan firas. Alternativet
vore fler semesterdagar, men dels måste ledighet i från just skola ändå samordnas
på något sätt och dels finns det en social poäng i att ha lite gemensam
ledighet.
Varför är det så
farligt med bön och välsignelse? Jag betvivlar att någon vaknat med mardrömmar
för att de blivit välsignade när skolan varit i kyrkan. Mardrömmar är inte
problemet, respekten för avvikande trosuppfattningar är nyckeln. Välsignelsen
ska alltså inte avstås för att den är farlig, men den kan också avstås för den
bygger på falska premisser. Jag anser t.ex. inte att Gud finns, och således att
Guds välsignelse är något man kan klara sig utan.
Att få ta del av
andras religion och vad de tror på, är något positivt. Det är därför jag är
för en grundlig religionsutbildning. Ironiskt nog verkar dock kunskap om
religion ha en negativ inverkan på religiositet.
Barn har ingen aning
om något som helst numera. Det förekommer ingen undervisning om kristna värden
eller vad som är anledning till våra högtider. Det kanske varierar, men om
du säger att undervisning i religion är viktigt, så håller jag med dig. Kunskap
är otroligt viktig.
Är det någon som mår
illa av en bön till Gud? Vi kan väl vara överens om att det i alla fall bara
finns en Gud och den som tror, om han är jude, kristen eller muslim tror väl då
på samma Gud? Den som inte vill och inte tror behöver ju inte be! Det råder
delade meningar om huruvida det är samma gud eller inte. En av de mest
framstående apologeterna, William Lane Craig, menar att ateism åtminstone
är bättre än islam, eftersom muslimer är avfällingar. Jag tror att det är samma
gud i den bemärkelsen att jag tror att det är samma bakomliggande psykologiska
mekanismer som verkar, men detta har inget med skolan att göra. Att praktisera
riter är inte utbildning. T.ex. kan man läsa om schamanism utan att kräva att
barnen ska slakta en get rituellt.
När blir det krav på
att Kristusfigurer ska täckas över när skolan besöker kyrkan under skoltid? Man
undrar ju vart är vi på väg i Sverige? Om syftet med besöket är att lära
sig om religionen, finns ingen anledning att täcka över dem. Om syftet är att
fira en högtid, finns ingen anledning att gå dit.
Varför är ateister så
rädda för det vackra och stämningsfulla? Invändningarna är inte baserade på
rädsla eller fobi. En ceremoni i skolan kan vara jättemysig och stämningsfull
utan gudomlig närvaro, och en gudstjänst kan vara jättemysig utan skolans
närvaro. Argumenten bygger på sekularism, inte på fobi.
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar