I diskussionen om hur skeptiskt
det är att vara kristen, känns det
som om ett motargument har fått slinka igenom. Om det är av artighet eller av
slarv låter jag vara osagt. Som vanligt när man ska göra en poäng om kristendom
eller islam är det bra göra överföringen till någon annan pseudovetenskap,
eftersom känslobanden som en kristen kan ha för sin religion (eller
känslobanden som en skeptiker kan ha till en kristen) nästan alltid påverkar
hur man resonerar om förhållandet mellan religionen i fråga och den skeptiska
ambitionen.
Vetenskaplig metod och religiös metod skiljer sig radikalt
när det gäller att ta in kunskap, och de vetenskapliga anspråk som brukar kunna
samlas under epitetet "kristen" är anspråk som avfärdas bestämt av
vem som helst som har ambitionen att ha en korrekt syn på verklighetens
beskaffenhet. Bland dessa hittar vi t.ex. föreställningen om ett mer eller
mindre subtilt medvetande i (eller utanför) Universum, som är mer eller mindre
medveten om din existens. Bland de mer sofistikerade kristna hittar vi dem som
tror på en transcendent Gud, bland de lite mer skogstokiga kristna finns de som
tror på en gud som är ett övernaturligt väsen som kan ingripa (mirakel). Även
bland de brukar bedyra att Gud inte har skägg, så finns det mycket primitiva
gudsbilder. Övriga föreställningar som ibland förekommer bland kristna är t.ex.
att Jesus var mer än bara människa, att det var något speciellt med hur det
gick till när Jesus mor blev befruktad, att det var något märkvärdigt som hände
med hans kropp eller "själ" efter hans död, och så vidare.
Argumentet säger att
det inte är speciellt problematiskt att kalla sig kristen samtidigt som man
kallar sig skeptiker eftersom "ingen har kryss i alla rutorna". I första
anblicken ger detta ett intryck av att vara ett bra argument, eftersom faktiskt
ingen har kryss i alla rutorna. Det som menas är att det är rimligt att anta
att ingen har en helt korrekt föreställning om verklighetens beskaffenhet. Man
kan alltså vara skeptiker och homeopatitroende, trots att homeopati är en pseudovetenskap.
Eller skeptiker och kristen, trots att kristendomen också är full uppenbart
falska föreställningar.
Men som skeptiker så håller jag inte medvetet fast vid några falska föreställningar. Gränsen för vad som
är eller inte är skeptiskt, går inte vid vad som är eller inte är korrekt.
Uppenbarligen inte, eftersom vetenskapen ibland har fel, och rättar sig själv.
Gränsen går just vid ambitionen att ha en korrekt uppfattning. Viljan att rätta
sig. En kristen skeptiker är bara kristen till dess att det påvisas för honom
att vi inte har någon data som pekar på att vi kan lita på att gudar verkligen
finns. En kristen skeptiker är bara kristen till dess att man påvisar att
kristna anspråk strider mot annat vi faktiskt vet om verklighetens
beskaffenhet. Att ta något på tro (trots att det kanske rent av skapar nya
problem) är inte skeptiskt. Viljan att ta frågor man vurmar för på tro, är det
som är själva skillnaden - den konkreta olikheten - mellan skepticism och
religion.
Jag har redan kommenterat detta på Humanistbloggen, men kan inte låta bli att förtydliga mig ytterkligare om själva bevisvärdet av påståenden.
SvaraRaderaVetenskapligt har påståenden inget bevisvärde alls. Som diskussionsunderlag för en luddig diskussion på Humanistbloggen möjligen...?
Och där blir det som det alltid blir. Ju luddigare, desto bättre.
Enkla relevanta empiriska försök som hela fysiken bygger på, är plötsligt underställda anekdotiska bevispåståenden som inte ens är värda bokstäverna de är skrivna med. Och så försöker man representera en akademisk naturvetenskap. Det är klart att man i såfall uppfattas som irrelevant och ovetenskaplig. Eller i bästa fall som spridare av dimridåer...
En potentiell verklighet kan se ut hur som helst nästan, men en verklig verklighet ser ut som den gör. Märkligt...eller hur?
Apropå det som sagts på Humanistbloggen så verkar kritik mot gudomar dra ut de sämsta argumenten ur folk.
RaderaKlanka på mig om jag tycker fel, men jag tror det i huvudsak beror på att när religiösa föreställningar diskuteras, så kommer vi ut på sju famnars vatten. Osäkerheten gör, att ingen vill släppa det minsta lilla grepp om den overklighet de har, eftersom de då skulle hamna i en osäker overklighet, vilket är ännu sämre.
SvaraRaderaAv den anledningen tror jag att förutsättningen för att kunna bli ateist är att man både är trygg och lycklig med sin brist på tro. Av den anledningen måste man veta varför man inte tror. I det läget är tron skrattretande.