Jag vill börja med att tacka kristdemokraterna Andreas Carlson
och Ola Mårtensson för att den dåliga retoriken man bjuder i artikeln somförsvarar julen som en kristen tradition och utropar den kommunala skolan till
dess förvaltare. T.ex. ställs kyrkliga ceremonier mot julsamlingar i
"svettiga gymnastiksalar", och vem vill inte fira i en fin kyrka
framför en svettig gymnastiksal? Fina, och framför allt gamla jultraditioner ställs mot värdenihilism. Du som läser Carlsons
och Mårtenssons text kanske börjar tänka i banor om falska dikotomier, för
ingen utom möjligtvis skribenterna själva, kan rimligen tro att svettiga
gymnastiksalar och värdenihilism är det enda tänkbara alternativet till att låta
barnen utöva deras religion i skolan.
Poängen som görs, är att "vi" har firat jul till
minne av Jesu födelse sedan mer än tusen år tillbaka, och nu när dessa tusen år
passerat, ska denna specifika orsak till julfirande institutionaliseras genom den
kommunala grundskolan. För att verkligen styrka att detta är rätt väg framåt,
hänvisar man till religionsfriheten. Rätten att praktisera sin religion uppnås
genom att skolan låter andras barn praktisera deras religion under skoltid.
Underförstått, Carlsons och Mårtenssons religionsfrihet undergrävs av att inte
skolan kopplas in och verkställer kollektivt kristet julfirande för samtliga
skolbarn.
Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna målar upp en
bild av den att kulturella mångfalden utgör ett hot mot deras religionsfrihet.
Alltså, det faktum att inte alla firar jul till minne av Jesu födelse betraktas
som ett problem. Ett problem som skolan ska hjälpa till att lösa. Genom att ha
en kristen närvaro i ett sammanhang där barn måste närvara tror sig Carlson och
Mårtensson säkra religionsfriheten. Att det kulturella argumentet används i en
debatt som handlar om andras barns religionspraktisering, avslöjar att
skribenterna besitter en föreställning om Sverige som en nationalstat, alltså
att alla inom rikets gränser delar och bör
dela kulturarv.
Givetvis är det inte så att Andreas Carlsons och Ola
Mårtenssons möjlighet att fira jul till minne av Jesu födelse, står och faller
med att mina barn också gör det, och gör det som en del av sin skolgång. Jag
vill tipsa Carlson och Mårtensson om att ta sina egna barn till kyrkan; julottan
kan vara fin. Välsigna dem, ta dem till kyrkans barntimmar, sätt dem på
söndagsskolan, läs för dem ut bibeln, skicka dem på konfirmation. Att detta är
nämligen rätt sätt att föra sin
kristna kultur vidare till sina barn. Visst kan man diskutera det moraliska i
att introducera religiösa dogmer om en himmelsk alfahane och att man överlever
sin egen död för barn som inte utvecklat sin förmåga att tänka kritiskt, men
där har ni eran religionsfrihet. Det är sådant ni har den till. Att blanda in
skolan och göra kristna ritualer till obligatoriska, är fel sätt att föra sin kristna kultur vidare. I det sekulära
Sverige, är inte längre Svenska Kyrkan en institution, utan en församling bland
andra. Och skolan har inte ett större ansvar mot kyrkan att intala barnen att
Gud finns, än de har mot oss naturalister att intala barnen att Gud inte finns,
och att kristendomen bara är just en religion bland många andra religioner.
Det barnen lär sig om religion i grundskolan, ska ske under
objektiva former på religionsundervisningen, och om en religion favoriseras
under högtidliga stunder, och hanteras som "det normala" har man inte
agerat i enighet med Europakonventionen, utan snarare brutit mot
religionsfriheten enligt Europakonventionens formulering. Om religionen och
religionsfriheten verkligen är det viktiga, lyft blicken från skolan! Vi har
varken att göra med en själajakt eller en nationalstat, och det finns inget i Carlsons
och Mårtenssons text som legitimerar att naturalister och ateister är
kulturlösa, och att deras barn därför måste kristnas av utbildningssystemet.
Tanken på en nationalstat är, för mig, det absolut viktigaste anledningen till
att jag tänker fira den dag då Kristdemokraterna försvinner ur riksdagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar