Detta är en replik till Therese Erikssons text om religiösberöringsskräck. Eftersom Eriksson etablerar sin religiösa tro först, får väl
jag göra detsamma. Jag kommer från ett kristet hem, men är ateist sedan ett
antal år. Fram till sin pension var min mor anställd av EFS och min far är
fortfarande folkvald i POSK. Min förra flickvän var ateist med rötter i ett
icke-troende hem, och min nuvarande hustru är ex-pingstvän och ateist när vi
träffades. Jag har tagit intryck av dem båda. Min replik tar avstamp i hur Therese
använder uttrycket "religiös beröringsskräck".
Som filosofen och hjärnforskaren Sam Harris påpekar, så
betalar man ett pris för vad man tror på. Är man öppen med t.ex. sin gudstro,
kommer man nästan automatiskt i konflikt med humanister (i bemärkelsen
sekulärhumanism) eller vetenskapliga skeptiker. Jag vill förtydliga skillnaden
mellan skepticism och vetenskaplig skepticism genom att påpeka att jag egentligen
är ganska godtrogen av mig. T.ex. så har jag inte speciellt svårt att tro på
folks jag-mötte-Lassie-anekdoter eller utsagor om att någon skulle vara
systerdotter till Freddie Mercury. Att Freddie Mercury kan ha en systerdotter,
passar ganska bra in i min bild av hur verkligheten skulle kunna vara beskaffad. Men när någon gör utsagor om
verklighetens beskaffenhet som inte stämmer med min, drar jag öronen åt mig,
eftersom jag är vetenskaplig skeptiker, och som sådan ifrågasätter jag giltigheten
i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. Att man
har en gudstro säger att man har en föreställning om den objektiva verkligheten,
och är alltså inte ett vetenskapligt påstående i sig men dock ett påstående om
ett vetenskapligt anspråk man själv har. Att man tror, är ett ställningstagande
om den objektiva verkligheten som man håller inför sig själv, att man är öppen
med sin tro innebär man står för att man gör detta ställningstagande om den
objektiva verkligheten. Man tar ställning i frågan om gudars existens.
Är man dessutom kristen, följer ett par anspråk. Man har
även tagit ställning i frågan om vilken gud man tror på, nämligen mellan
östern-guden Jahve, han som har en son som gett namn åt religionen kristendom.
Jesus Kristus.
Att man är ateist betyder inte på något sätt att man är
irreligiös, eller att man anser att religion är något dåligt. Har man en uppfattning
om att världen är en naturlig plats där inga gudar (eller gudasöner för den
delen), demoner, änglar eller andra övernaturliga väsen existerar, betyder det
bara att man inte heller tillskriver sina religiösa upplevelser till dessa. Man
kan t.ex. ha ett mer vetenskapligt förhållande till sin religiositet, och t.ex.
anse att en religiös upplevelse är en upplevelse som inte har med den objektiva verkligheten att göra. Den kan t.ex.
existera i våra sinnen tack vare kemiska reaktioner som sker i vår hjärna, inte
tack vare att en gud placerar dem där.
Den påstådda religiösa beröringsskräcken som finns i
samhället, är egentligen bara en sekulär ambition där alla ska kunna
samexistera, oavsett religiös övertygelse. Eller för den delen, utan att ha
någon övertygelse som säger att religiositet är kopplad till någon religion. Användandet
av uttrycket "religiös beröringsskräck" för tankarna till regeringens
Stefan Attefalls protester mot just sekularism. Låt mig förtydliga att vi
pratar om två saker hittills. Det ena är öppenheten om tron, det andra är
uttrycket "religiös beröringsskräck". Låt mig nu plocka in det tredje
jag vill bemöta. Påståendet om trons djup. Gud har inte skägg.
Skägget är verkligen inte det största problemet med Gud.
Även jag tror på skägg! Detta syftar naturligtvis till att ta avstånd från
kristendomens gud, som i Nya Testamentet pratar med sina undersåtar genom att
låta sin röst höras från himlen. Den som tror på en skäggfri gud vill snarare
påpeka att sin gud är subtil, djup och abstrakt - och inte alls lik den juvenila och konkreta
gudsbild som presenteras i NT. Om det vill jag säga att subtiliteten inte
förändrar det faktum att den som gör anspråket, betalar ett pris! Hur stort det
priset är, beror vad man säger sig tro
på, och hur beläggen man presenterar
står sig i förhållande till vad man säger sig tro på. Att ta tillflykten
genom att klä av Gud alla sina attribut, förändrar inte detta! För det är inte
bara skägget som denna subtila gud måste offra, det är sin förmåga att
interagera med sina undersåtar, det är direktheten i hur han skapade sina
undersåtar och det är hur konkret han kan kommunicera med sina undersåtar. Det
jag vill betona är alltså att ett mer subtilt tillkännagivande av sin existens,
är ett större problem för den som försanthåller existensen, inte ett större problem för den som väljer
att inte försanthålla existensen.
Det står alla fritt att vara öppen med sina föreställningar,
och det står alla fritt att svara.
Bra! Speciellt slutklämmen om existensens attribut.
SvaraRaderaDet enda jag skulle tillägga är att jag tror du underskattar den andel kristna i Sverige vars gudatro består i att gud är "en kraft". Var denna kraft består i kan det inte beskriva, det vet inte. Men i stället för att säga "jag vet inte", kopplar de ihop dem med den kristna traditionen. Jag har svårt att se detta som ett ställningstagande om den objektiva verkligheten.
Det är inte ett förhållningssätt för en skeptiker och det våldför sig på språket, genom att "Gud" blir ett odefinierat ord.
När man använder språket på detta sätt får man också räkna med att bli ifrågasatt titt som tätt. Ifrågasättandet blir om det görs rätt ett utforskande av personens gudstro.
Ett religiöst ställningstagande inbjuder till kritik. Då ska de också få den.
SvaraRadera