I en text på Newsmill uppmanar Jessica Schedvin, Henrik
Forsner och Staffan Betnér oss att göra gemensam sak med troende i kampen för
ett fritt samhälle, och påpekar korrekt att frikyrkan gick i framkant när det
gäller sekulariseringen av Sverige. Men det är väl inte riktigt den kampen som
förs idag? Det är inte Guds Män som arbetar för sekularisering idag. Vi lever
inte i det universum där Tuve Skånberg argumenterar mot religiösa friskolor. Det
är andra krafter. Det finns givetvis religiösa som delar Humanisternas kamp för
yttrandefrihet och religionsfrihet - de är en majoritet - men det beror bara på
att de inte är tillräckligt entusiastiska i sin religiositet, utan även
sympatiserar med traditionella humanistiska värderingar. Precis som Schedvin,
Forsner och Betnér, konstaterar Sean Hannity att religion inspirerar till
mycket gott, vilket Christopher Hitchens besvarar.
För min del finns ingen utsträckt hand till religion. Jag
respekterar alla människor, men när det kommer till föreställningar anser jag
att evidens är en faktor - empirisk
eller deduktiv. Kärleken till sina medmänniskor har verkligen något gemensamt
med kärleken till Gud, genom att den inspirerar till goda gärningar, men
därefter tar likheterna slut. Precis som när det kommer till frågor om medicin
eller kosmologi, förtjänar mer korrekta föreställningar än försanthållandet av
övernaturliga väsen större respekt, och är mer användbar. Det sämsta exemplet
på att frikyrkorna ligger i framkant, måste vara att Norrmalmskyrkan var först
med att acceptera samkönade vigslar, för det var där kampen slutade, i slutet
på 00-talet. På vilken sida kämpade kyrkan i denna kamp? Vi pratar om en kamp
som bedrivits på allvar under hela 1900-talet, och ett framsteg från 2009. Vi
ska vara glada för varje troende som ställer sig i det humanistiska lägret, men
vi ska också erkänna att krigsguden Jahve är en del av problemet.
Word!
SvaraRaderaTack Anders för att du skriver som det är.
SvaraRadera